Blog powered by Typepad

karibiens kök

Statcounter


« Droppen | Main | Matlagat och matbloggat »

juli 11, 2010

Comments

Feed You can follow this conversation by subscribing to the comment feed for this post.

wettexvarlden

Fy fan. Jag vet. Och jag önskar av hela mitt hjärta att jag kunde göra något, vad som helst, för att hjälpa. Klappa, stryka med handen, hålla om.
Alla mina kramar får du. Kära du.

karibien

Tack för kramarna

idag behövs varenda en

kokoo

Jävla skit. Jag förstår. Så många känslor ett självmord i familjen för med sig och alla reaktioner hos nära och kära är lika naturliga och grymma att genomlida. Tänk om, varför... det är några av orden som hela tiden återkommer i ens tankar.

Varma innerliga kramar...

Anjo

Jag önskar något jag kan säga skulle lindra, men vet att det inte finns några ord som kan sudda ut, mildra eller något sådant.

Mina tankar är med dig och alla andra som undrar, frågar, gråter och längtar.

Allt fint
Anjo

karibien

Många många gånger har vi undrat hur annorlunda det skulle ha varit, egentligen, om han dött i en olycka eller av en sjukdom. Många frågor skulle förstås finnas kvar ändå - de existensiella som finns det någon mening med livet och döden, och finns det någon rättvisa. Men det skulle vara så jäkla skönt att klart och tydligt vara oskyldig till hans död. Det är en milsvid skillnad mellan att intellektuellt veta att jag inte kunde ha räddat honom utan att ha vakat över honom dag och natt, och att faktiskt känna att skulden inte är min att bära.

wettexvarlden

Skulden är inte din. Men det vet du redan.
Vad man sen lägger på sig själv är ett annat problem. Problem för en själv. Ingen annan gör det, bara man själv. Och det hjälper ju inte att veta det. Inget hjälper, bara tid. Tid som är ett levande helvete. Men, när tid har gått så planar det ut. Man upptäcker plötsligt att det gått en timme utan att man tänkt på han/hon. Ett dygn. Man skrattar. Slappnar av. Plötsligt ser man det igen, livet.
När det händer har jag inget svar på. Bara att jag VET att det kommer.
Snälla, tro mig. Jag VET ju. Snälla, tänk på mig när det känns som om du ska gå sönder, tänk på att jag överlevde. Min familj överlevde.

Det kommer du också att göra.

Jag gråter med dig och jag lämnar alla mina kramar. Alla.

wettexvarlden

Ursäkta svenskan... han/hon ska ju naturligtvis vara honom/henne...
Jag skyller på värmen.

karibien

Kära rara vänner, vad det värmer att ha er med en dag som denna.

Jag tänker ofta på dig W, och vet att du och din familj genomlevt detsamma som vi gör nu. Ibland känns det som att ingen omkring kan begripa den fulla vidden av att leva kvar efter någon älskad som tog livet av sig. Skulden man tar på sig. Känslan av att ha blivit ratad, inte viktig nog att ta hänsyn till och leva kvar för. Tilliten som rubbas när en älskad person tiger, manipulerar och ljuger för att dölja sitt mående och sin självmordsplaner. Svårt att begripa för den som inte genomlevt det själv. Jo, jag VET ju att man klarar sig igenom det. Det ska gå för det måste gå. Tragiskt nog är det varje år många tusen som får beskedet att en älskad inte orkade leva. Vi måste våga prata om det.

Kokoo, Sara, jag vet att ni också vet vad sorg och grubbel innebär. Tack för era ord och kramar. Jag känner mig mindre ensam en dag som denna - och alla andra dagar. Det är gott att ha vänner som sträcker ut värme och omtanke.

Anjo, det är visserligen sant att det inte finns ord som kan sudda ut smärtan, men dina ord och dina tankar lindrar. Jag läser vartenda ord i Anjocity, hänger med på promenad bland gräsänder och grekiska filosofer, hamnar i hamburgerkrig, funderar på att skaffa mig en osäkerhetsdörr, och rörs till tårar av dina ord om livet och kärleken. Dina ord berikar mig

/k

Anjo

Det gläder mig, jag läser alltid här också...

karibien

I dag har jag gjort något mycket ovanligt. Jag har raderat en kommentar, på skribentens egen begäran.

Annars är min princip att aldrig radera. Till exempel lät jag kommentaren som ville marknadsföra en rekryteringsfirma stå kvar, trots att jag tog illa vid mig av den. Jag bemötte den, och lät firman få chans att svara.

Kommentaren som fanns här, vid bloggposten om sorgen efter två år, tog jag absolut inte illa vid mig av. Den fick mig att reflektera över vilken bild jag ger av sorg, vilket ansvar jag har för den bilden, och det var bra eftersom jag inte tänkt på bloggandet så förut. Den fick mig att skriva en ny bloggpost, om att min sorg inte bara är en sorg utan också en utmattningsdepression.

Varför denna princip om att inte radera? Delvis hänger det ihop med att jag är journalist, och fattar publicistiska beslut dagligdags. Om jag sänt ett telegram eller ett reportage som innehåller felaktigheter kan jag inte göra det ogjort. Jag får ta ansvar för felet, ta reda på den riktiga uppgiften, publicera en rättelse och ringa och be ev drabbade personer om ursäkt.

För ett antal år sedan kunde man möjligen tänka att jo, men det där felet hördes några sekunder i radion och sen är det borta. Fast så är det förstås inte. Felet förs vidare för att radiolyssnare berättar för andra som inte själva hört. Tidningar eller tv citerar och återger uppgiften de inte vet är felaktig. Och numera när nyheterna publiceras på nätet kan en felaktighet leva vidare hur länge som helst, även om man rättar den senast publicerade versionen finns cachade felaktiga versioner kvar.

Delvis hänger min ovilja att radera ihop med mitt privatliv. I krig och kärlek är allt tillåtet, brukar man säga. Men jag håller inte med. Gräl är den fulaste krigsföring som finns, och jag har både sagt och hört ord som aldrig borde ha uttalats. Ett förlåt gör inte orden osagda, lika lite som att radera ett skrivet ord gör att vi glömmer det vi läst.

En enda kommentar har jag tidigare raderat, inte för att skribenten påstod att jag var galen och behövde hjälp, utan för att skribenten placerat den engelskspråkiga kommentaren till en svensk bloggpost om livsmedelstillsatser.

På rak arm är det nog bara två situationer jag direkt skulle radera en kommentar - en uppenbart felplacerad kommentar som inte har med sammanhanget att göra = spam - eller om en person som vill vara anonym råkar skriva lite för mycket, alternativt blir röjd av elektroniska spår. Om du av någon anledning ångrar vad du skrivit får du annars argumentera väl för att jag ska radera. I annat fall räknar jag med att bloggläsare också kan skriva, och ifall de känner sig missförstådda kan skriva en ny kommentar och förklara hur de menade.

Nu hoppas jag bara att min icke-raderings-princip inte skrämmer er från att kommentera, i så fall får jag verkligen ompröva principen! Jag vill att mina bloggbesökare ska veta att här får man faktiskt säga emot, kritisera eller ifrågasätta, utan att obekväma kommentarer raderas. Så skriv på, jag uppskattar verkligen kommentarer!

The comments to this entry are closed.