Hur var resan?

Ibland trillar insikter över en när man minst anar. Pusselbitar ramlar på plats. Sånt man funderat på får plötsligt en förklaring. En sån insikt handlar den här bloggposten om. När en pusselbit fogas till det knappt halvfärdiga pusslet och plötsligt ser man hela bilden.

Det där halvfärdiga pusslet började jag på för flera år sedan. Det var när jag fått diagnosen diabetes, att lägga till det höga blodtrycket, höga blodfetter, magkatarren, och gud vet vad som skulle leda raka vägen till en säng på hjärtintensiven snabbare än jag hann säga adrenalinkick och snabbmat. Jag fick träffa, prata igenom, och faktiskt få lektioner om hur kroppen och psyket fungerar. Sånt som jag trodde att jag visste ställdes på ända. Som att det inte finns någon positiv stress. Kroppen skiter i om du tycker att jobbet är roligt, medan du knarkar adrenalinkickar. Stress sliter i alla fall om den pågår för länge, för ofta, med för lite verklig vila. Thoraxsjuksköterska, dietist och sjukgymnast förklarade om fight-or-flight-beredskap vid stress, om hur olika - och lika - människor reagerar.

Visst är det märkligt hur vissa människor tycks drabbas av sjukdom, sorg, ekonomiska svårigheter och ändå håller humöret uppe och ser ljust på framtiden medan andra bryter ihop och ser framtiden i svart redan vid jämförelsevis små motgångar?

 

Det är inte hur man har det - utan hur man tar det - som spelar roll

 

Det har forskning också visat, att det är inte de faktiska omständigheterna som gör att folk lever under stress, hamnar i kris, blir deprimerade, ger upp hoppet - utan hur man hanterar omständigheterna. Vilka förutsättningar har man: är det som händer begripligt för en, vilka resurser i form av erfarenheter, nära och kära, har man att hantera det, kan man se någon mening eller sammanhang i sitt liv, hur ser man på sin egen roll?

Om man vill veta mer om detta, ska man läsa om Aaron Antonovsky och hans forskning. Han studerade klimakteriet bland olika etniska grupper, och upptäckte att judiska kvinnor som överlevt koncentrationsläger bibehöll sin hälsa bättre. Han vände upp och ner på begreppen, och slutade leta efter vilka faktorer som gör oss sjuka, han letade efter det motsatta - vad får oss att behålla hälsan. Hans teori om salutogenes/hälsans ursprung/hälsobringande faktorer är att människor som har en hög känsla av sammanhang klarar utmaningar bättre. Det här är sånt jag varit medveten om, och försökt begripa mig på hur det fungerar i mitt liv. När något händer i mitt liv, vem söker jag stöd hos? Vem kommer med kycklingsoppan? Hur söker jag en förklaring till det som händer? Jag tror inte längre på någon gud, en högre makt, en gudomlig plan, och jag saknar ibland att vila i tron, och självklart har det minskat min känsla av sammanhang.

 

Den där lösa pusselbiten som kastades in på bordet, skramlade högljutt några dagar innan den kom på plats och visade mig ett mönster. Plötsligt har jag lärt mig något nytt om hur minnet fungerar - och det förklarar så mycket.

Jag har föreställt mig långtidsminnet som ett digitalt arkiv med bild, ljud och doftminnen av en spännande resa, av min dotters födelse, av första dagen i nya skolan. Somliga minnen har gått förlorade, men mycket finns i arkivet och kan återkallas. Som den gången när jag var fem år, skulle läggas in på sjukhus och blodprover skulle tas. Att sköterskorna skickade ut mamma minns jag inte, men jag kan tydligt minnas känslan då jag grabbade tag i gardinen för att gömma händerna, den glest vävda brunrandiga 70-talsgardinen mot mina fingertoppar.

Men var det så? Ett terapisamtal i tv-serien In treatment får mig plötsligt att ifrågasätta vad jag minns, hur jag minns, varför jag minns, hur jag använder minnena. Jag ska försöka förklara.

Du har varit på en resa. Ingen världsomsegling, men en en långhelg eller kanske en vecka. Ett avbrott i en vardag, som sanningen att säga är ganska påfrestande. Så är du hemma igen, möter vänner, grannar, arbetskompisar - och förstås de allra närmaste. Det är klart att du får frågan - hur var resan? Vad svarar du?

Berättar du om den mysiga restaurangen med supergod pasta, de flotta butikerna man bara vågar se från skyltfönstret och om de trötta fötterna som fick vila i sköna hotellsängen - eller om restaurangen där servicen var lika seg som biffen, shoppinggatan full av billigt krafs till horder av turister och om marknaden där det inte gick att hitta en ledig stol?

Kanske får dryga grannen höra versionen som kan sätta avundens friska färg på hans kinder? Kanske får arbetskompisarna höra anekdoterna om vad som hände i säkerhetskontrollen, om gycklarens trick på gatan och det oväntade fyndet på marknaden? Kanske spar du besvikelsen över krafs och dålig service, kanske berättar du om tröttheten och hur dum du kände dig när du inte förstod säkerhetsvakten bara för de allra närmaste?

Men vilka bitar av resan blir de du bevarar i minnet? När du tänker London 2010 - vilka minnen dyker upp först? Vilka får mungiporna att forma ett leende? Vilka ger en sur känsla i maggropen? Vilka minnen vårdar du, återkallar och njuter du av? Eller kommer du att gräma dig över att du inte sa ifrån på den sega restaurangen, och tänka att du är en dum och feg människa? Vilka minnen kommer du att fila på, twista till lite, när du berättar historien för andra och för dig själv?

 

Det är klart att en sann historieberättare vill berätta historien så bra som möjligt. Som Thore Skogman skrev "För när storfiskar'n talar om hur stora fiskar han får, ja då skarvar han som han vill, då räcker armarna inte till". Jag hade inte tänkt på att vi gör det med våra minnen också. Och vi gör det så bra att vi sen svårligen skiljer på det korrigerade minnet från ett minne som vi inte rättat till. Vi "re-remember".

I det här avsnittet av In Treatment berättar Paul om hur hans barndomsvän minns kvällen då Pauls mamma försökte ta livet av sig annorlunda. Att Pauls pappa var där, det mindes inte Paul själv. Terapeuten Gina lirkar vidare bland minnena, försöker ta reda på om brodern var där också.
- Could you have airbrushed him out too?

Omedelbart påminns jag om ett minne jag själv gått loss med airbrush på. Den natten då vi fick beskedet att M tagit livet av sig har jag skrivit om utifrån hur jag minns det. Men historien är faktiskt inte sann hela vägen, trots att jag var övertygad om det då när jag skrev den.

Jag koncenterarade mig stenhårt på vad jag skulle säga. Hur jag skulle klara att förmedla informationen att min 17-åriga unges pappa, och mitt livs kärlek, hade tagit livet av sig.

Innan jag gick upp för trappan repeterade jag hur jag skulle säga. Mindes deckarnas två civilklädda poliser med dödsfallsbesked. Mindes släktingarnas telefonsamtal om andra släktingar. Inte linda in beskedet i falska förhoppningar. Vara brutalt ärlig. 

Fast så var det faktiskt inte. Jag gick inte uppför trappan. Det var dottern som kom ner till vardagsrummet. Jag kunde ha svurit på att min version var sann. Jag kunde ha beskrivit henne på sängen i sovrummet på andra våningen. Men vi pratade om den natten en gång, och hon berättade hur hon mindes, och jag insåg att javisst, så var det ju. Förmodligen har de där stegen uppför trappan smugit sig in i minnet för att jag så hårt koncentrerade mig på dem, föreställde mig dem, och så blev de "verkliga" minnen.

Andra, fullständigt harmlösa men förbryllande minnesmysterier får sin förklaring. Som pappas köttbullar som "alltid" har smakat på samma sätt. Eller den där traditionen att äta risgrynsgröt på julaftons morgon. En tradition jag hållit hårt på i mitt hem sedan jag flyttat ut från föräldrahemmet. En tradition föräldrarna påstår inte fanns. Ja, jo, nån gång åt vi väl gröt men oftast inte. Ännu svårare är säkert att upptäcka de där små justeringarna av minnen som vi gör.

Och här passar pusselbitarna alldeles väldigt bra ihop. Det där som händer i livet, det som vi råkar ut för, det som vi upplever och känner - hur hanterar vi det just nu - och vad gör vi med minnena av det? När du upplevt något bra, tar du fram minnet och njuter av det om och om igen? Förstärker och twistar till så minnet blir ännu lite bättre? Att mörten blir en gammelgädda spelar förstås ingen roll.

Men om man har för vana att med ord och tankar slå sig själv i skallen för alla fel man begått? Brukar gruva sig inför en ny uppgift? Då kan nog minnesmixtrandet ställa till otyg med självkänslan.

Hur använder du dina erfarenheter och dina minnen? Hur påverkar det dig, och din bild av dig själv och ditt liv?

Comments

[Malle]

Tänkvärt. Mycket tänkvärt. skall tänka på det en stund....Kram och välkommen hem!

[karibien]

Tänk att det hela tiden finns nya saker att lära sig om hur man funkar, hur andra funkar.

Jag gillar när insikter kommer som små tända ljus, snarare än som en spark i magen.

Man vänder och vrider på nåt som man tror att man visste - och plötsligt ser man en ny sida.

Tänkarmössan på då ;)

Kram tillbaka!