En dag när alldeles för många känslor, för många krav, för många måsten och borden stängt inne alldeles för länge behövs inte mycket innan jag brister.
Kör fram bilen till porten och vi hjälps åt att bära in kassar och prylar. Det spöregnar och jag skyndar mig att rycka åt mig jackan ur baksätet, nycklarna och plånboken. Smäller igen bildörren.
Men en lätt liten smäll träffar mobilen den våta asfalten och batteri och batterilucka åker åt varsitt håll.
Andas ut, inte så lite lättad, när jag pusslat ihop telefonen och sett att den fungerar.
Skönt! Jag har redan lagat skärmen och kontakter två gånger. Jag har inte råd med mer. Absolut inte nu. Inte när jag måste köpa sommardäck. Betala restskatten och gud vet vad mer jag inte ens orkat tänka på.
En timme senare, när jag står på stormarknaden och ska kolla handlarlistan, slocknar skärmen.
Vid köksbordet försöker jag påminna mig att det är fan världsliga ting. Det är bara pengar. Vi är friska. Eller ja, någorlunda. Det är bara en telefon. Några hundralappar.
Men det hjälper inte. Det är alldeles för många hundralappar. Tusenlappar. Som fattas i budgeten.
Inte heller ekonomin klarar jag av att hantera.
Och jag känner mig ansvarslös och liten och värdelös.
Och jag blir så förbannad och ledsen när jag inser att jag tagit vid. Och gör det om och om igen. När M inte längre finns här för att klanka ner på mig gör jag det så bra själv.
Ute göms solen bakom ett tätt molntäcke, och vinden som nattmojnat börjar ruska i häggens grenar igen. Att fönstret står på glänt märks inte. Trots att jag kastat täcket åt sidan och låter benen sticka ut från det tomma påslakanet är jag ändå varm. Rastlöst vänder och vrider jag utan att finna ro i kroppen. Jag har legat till sängs i timmar. Spelat spel, läst bloggar, lyssnat på den mjuka favvomusiken, på ljuden av stilla sommarregn, fågelkvitter och rullande vågor. Sömnen är längre bort än innan jag sträckte ut mig på sängen.
Det är inte bara kroppen som är rastlös. Inte heller tankarna vill sluta flaxa omkring. Själen finner ingen ro. Det är för många tankekorn som tumlar runt och skaver. För många känslor som irriterar likt sandkorn som en sommarvind kastat i mina ögon.
Ännu en gång är flyttkartonger och diskhögar kännetecknande för vår vardag. Ännu gång går jag till jobbet med en timmes sömn i ryggen. Ännu en gång måste jag bita mig i läppen. Hårt. För att inte ställa krav jag inte orkar uppfylla själv. För att inte framkalla eller öka ångest och stress. Men jävlar vad svårt det är! Jag står inte ut! Jag klarar inte av det här! vill jag skrika. Men det gör jag inte. Förstås. Jag måste stå ut. Jag har inget val.
Det blir inte lättare när stan vimlar av soldruckna levnadsrusiga studenter. Men på ett flak fattas en mössa. En klass går ut utan tjejen som började med så stora förhoppningar och slutade med grusade drömmar och släckt framtidshopp.
Och jag hatar att sommaren som brukade vara en närmast oändlig räcka anledningar till firande, överraskningar, minnen, tårtor och rosenbuketter, numera är en ändlös ström tårar.
Jag vill skälla ut honom som dömde oss att bära den smärta han inte stod ut med själv. Jag vill slå honom, hamra med nävarna på hans bröst. Jag vill ge honom en örfil som får hans kind att bränna röd.
"Jag hatar att han har förstört mitt liv"
Minnet av dotterns ord vid icke-studentdagen, Dios röst och Iommis gitarr får de ogråtna tårarna att tränga fram.
Sometimes I feel like I'm dying at dawn And sometimes I'm warm as fire But lately I feel like I'm just gonna rain And it goes over, and over, and over again, yeah
Too many flames, with too much to burn And life's only made of paper Oh, how I need to be free of this pain But it goes over, and over, and over, and over again
Yeah, sometimes I cry for the lost and alone And for their dreams that will all be ashes But lately I feel like I'm just gonna rain And it goes over, and over, and over, and over again