Varje dag

Håret. Det var det som gjorde det den här gången. Diagonalt över tv-skärmens 37 tum löper hårstrån som ett vattenfall. Långsamt, regelbundet, sänks och lyfts de. Andas. Hår som glänser och glittrar i soljuset. Kameran skiftar fokus, följer ett strå som slitit sig från mängden.

Precis som man gör när man betraktar någon som sover. Man vaknar först, solen har redan trängt sig in i persiennspringorna. Man vänder sig på sidan, ser de slutna ögonen. Den avslappnade munnen. En hand under kinden, den andra mellan de uppdragna knäna. Man ler. Man stöttar upp sig på armbågen. Man noterar en sömnrufsig test hår som ställt sig på ända. Solen förgyller hårstråna och får dem att lysa som fiberoptik. Långsamt, regelbundet. Andas in, andas ut.

Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Den vackra gamla kvinnan med sitt fårade ansikte är djupt avslappnad. Bara en liten, liten vippning på foten ifrån sömnen. Långsamt, regelbundet. Fram och tillbaka. De ålderdomstunna händerna vilar i knät.

Och mina tårar vill inte sluta rinna.

En nästan ordlös film av Nina Hedenius rör vid minnen och drömmar och sorg över det som aldrig mer är och det som aldrig kommer att bli. 

Inte kunde jag ana att sorgen skulle få mig att gråta nästan varje dag i två år.

Det är film, det är musik, det är minnen, det är vreden, det är frågorna.

Jag håller så mycket av dig, hälsa (dottern) att jag älskar henne

Så avslutade han det sms som blev det sista han skickade till mig.

Hur fan kunde han tro att vi inte skulle sörja honom djupt och innerligt?

Hur fan kunde han ta beslutet att inte söka hjälp?

Jag vänder och vrider på frågorna. Men inte blir jag klokare för det. En dag, nån gång i framtiden, kommer jag att lära mig leva utan svaret. Men det känns som om det är rätt länge kvar tills dess.

Comments

[Sara]

Återigen berör du mig starkt med dina vackra ord. Din förmåga att så träffsäkert klä dina känslor i ord är en gåva att få ta del av. Glädjen, den djupaste förtvivlan, den heligaste vrede, den hetaste längtan, den bottenlösa saknaden, den förgörande sorgen men också den spirande framtidstron. Allt ryms i dina ord, som så ofta går parallellt med tankar jag själv bär men inte hittar ord för.

Kram!

[kokoo]

Jag instämmer helt och fullt med Sara. Tack för att du delar med dig av dina inre djupa tankar som delvis hjälper mig att förstå mina egna tankegångar!

Det började med att jag läste dina underbara kommentarer på bloggen Faschings Eskapader, (min systerson) för att sedan börja läsa din egen blogg. Tack för allt stöd du gav honom!

[karibien]

Visst är det fantastiskt att man kan förstå sig själv genom att förstå andra? Det funkar inte bara i verkliga livet, det funkar med filmer och tv-serier också. Man ser nån fånig kärlekskomedi, och plötsligt finner man sig bli riktigt förbannad mitt i det där gnabbet som är filmens dramaturgiska vändpunkt men som sanningen att säga är ett patetiskt överspel till och med i hollywoodmått mätt. Varför blev man så arg? Visst är huvudpersonen en knöl, men vafan det är ju en film... en bagatell... ändå irriterar filmgrälet som en sticka inkörd under nageln. Tills man kommer på att precis så, som i filmgrälet, var det ju den där gången med maken...

Om mina kommentarer hos systersonen varit någon till hjälp är jag verkligen glad för det. Jag minns hur otroligt oförberedd jag själv var när världen rasade samman. Hur förvånad jag blev av alla de sätt sorgen visade sig. Hur jag fick förklaringarna i efterhand - och hur jag önskat att någon kunnat berätta i förväg, om hur det blir när minnet inte funkar. Om magsparkarna när förlusten tränger in. Om omvärlden och bubblan av overklighet.

Det är skönt att se att det börjar finnas ett vanligt liv också i Faschingbloggen. Den meningslösa förlusten sida vid sida med den alldagliga vardagen. Det tar tid att vänja sig

[Malle]

Jag skall börja med att säga att du skriver underbart vackert.
Sen vill jag innerligt beklaga!
Jag sitter i båten bredviddig och kan bara konstatera att det är för mig en lättnad att andra brottas med samma tankeställningar som jag efter min mans bortgång...och med sorg insé att det här är verklighet för mer än mig.
Min man tog inte aktivt livet av sig. Han bara struntade i att tycka att det var viktigt att ta hand om sin diabetes och lade sig ner och dog helt i onödan en vårdag när jag och vår dotter var på landet.
Utan att förstå det - utan att ge oss en chans att hjälpa honom eller att orka....så valde han annat än att värdesätta livet.
Och det regnar....6 veckor senare. Och det känns som om jag står kvar där bredvid hans kropp där jag fann honom, det känns som om jag ligger död på golvet tillsammans med honom.
Men det gör jag inte.
Jag försöker att skriva ut min sorg....och när det inte riktigt hjälper så är jag väldigt tacksam och glad fast förtvivlad....över att jag hittar en och annan blogg som ger lite insikt.
Jag är glad att jag har hittat hit...men jag är vldigt ledsen att det fanns ett "hit" att hitta till!