En bokmal anfaller

WTF?

Amenvafan?!

Har bloggat. Surfar runt lite. Känner hur ögonen börjar klippa Tar laptopen i hampan och viker ikull mig.

Boxar till kudden. Byter kudde. Drar axeln bakåt.

Näeh. Det går ju inte att ligga bekvämt!

Jävla billiga Ikeasäng.

Förstår plötsligt dotterns klagan att alla hotell har så dåliga sängar.

Man tycker det när man sovit i en säng av moln. Inget annat duger sen...

Under samma tak

Fåglarna håller konsert och solen värmer bort nattens fukt. I huset är det tyst. Äntligen. Vi har packat, burit, svurit, gråtit, och burit ännu mer långt in på natten. Nu är det slut på dotterns exil/flykt/äventyr och vi ska alla in under samma tak igen. En lägenhet är tömd (nästan), och en annan belamrad med allsköns möbler och flyttkartonger som vi ska försöka få plats med. Just nu känns allt övermäktigt. Jag är bara så himla glad att jag fått in allt under tak, att släpkärran är återlämnad, att vi bäddat sängarna och att tystnad råder i huset. Att packa upp lådorna orkar jag inte tänka på. Behöver bara en liten stund vid datorn innan jag lägger ihop ögonen. Har tankat upp med vatten, sockerbulle och insulin. Ingen värktablett, för magkatarren börjar knorra igen. Vaderna är stela av alla turer uppför och nerför trapporna. Det pirrar och småvärker i skulderpartiet. Högra handens ring- och långfinger är lätt domnade, men det funkar iallafall att greppa vattenglaset och att skriva så det ger sig väl när musklerna får vila.

I morgon är det mors dag. Det blir ingen frukost på sängen. Den som vill ha frukost får rota fram nåt själv och försöka hitta en ledig plätt på köksbordet. Sen är även denna dag fulltecknad. Bastu och massage för trötta muskler? En annan dag kanske. I morgon vankas flyttstädning. Jag hatar verkligen att rengöra fläkt och ugn. Inte för att jag direkt älskar att torka dörrposter och i alla skåpens skrymslen heller.

Min hjärna fylls av krav, det känns som en oändlig to-do-lista: ta med dammsugaren, fönsterputsgrejer, den där skrubbsvampen till badkar och tvättställ, undrar om vi packade ner alla handdukar? måste hinna röja i kylen så vi får in grejerna, visstja, måste komma överens om tid för besiktning och nyckellämning...

Jag har inte hunnit ta itu med de viktigare frågorna. Nu ska vi alla tre leva under samma tak igen. Utan att få psykbryt, slänga mattallrikar i väggen, eller i största allmänhet gå varandra på nerverna, störa nattsömn, trampa på ömma tår och missförstå varandra.

Vad har vi lärt oss av att bo isär sedan årsskiftet? Det lär ju visa sig de kommande månaderna. Jag hoppas att det kommer att gå bättre, att vi fått insikter, mognat, lärt oss strategier.

Ett ögonblick

Luften är alldeles ren och sval. Doftar så försiktigt av ljus späd grönska, fuktig jord och ett litet litet stråk av sötma från häggens krona.

Tänk att vi har en hägg utanför vardagsrumsfönstret. Ett resligt träd, just nu översållat med vita blommor. Jag såg blommorna när jag kom hem från jobbet idag.

En blommande hägg utanför mitt fönster.

Jag kan inte fatta att jag inte såg den förra sommaren.

20.000

En milstolpe of sorts har passerats. Bloggen som jag startade för att skriva, för att snacka böcker, för att diskutera samhället, blev något annat när mattan under mina fötter rycktes undan. Den hösten och vintern när "skilsmässa" var ett ord jag inte ville tänka, än mindre säga, den vintern blev det inte mycket skrivet. I dag tycker jag det är så himla synd, för jag har funderat så mycket på vad jag egentligen kände och tänkte de månaderna. De månaderna som blev våra sista ihop. Och hans sista i livet.

Våren då allt bestämdes. Så här efteråt har jag svårt att sortera händelser, intryck, känslor. Jag ska inte längre leva ihop med den man jag älskat sedan jag var nyfyllda 17. Det ska bli slut på missförstånd, sårade känslor, bråk och isande tystnad. Vi ska bli bättre föräldrar. Jag skriver inte många ord om det heller.

Juli 2008. Kaos. Jag älskar och hatar och är in i döden trött och vill bara få vara i fred. Jag skriver inte om hur fruktansvärt rädd jag blev när min älskade hatade nyss blivna xmake kroknade av ångest. Jag höll käft. Som han bad. Jag pratade inte med hans familj, med hans vänner, med arbetskamrater. Som han vädjade. Jag skrev inte om timslånga telefonsamtal när han lades in på avdelningen. Jag berättade inte för någon hur jag kämpade för att hålla hans tankar kvar i verkligheten, hur jag övertalade (trodde jag) honom att berätta om sin irrationella rädsla för personalen.

Efter hans självmord har det blivit så mycket mer skrivet i bloggen. Det tog tid innan jag kunde foga ord till ord och faktiskt sätta tankar och känslor på pränt. Men boy, oh boy, vad det blev mycket sorg och elände skrivet när jag väl kom i gång.

342 poster

342 kommentarer

20.000 sidvisningar

Ja, ja, rätt mycket är väl jag själv som snubblar omkring i arkivet efter gamla poster att länka till. Men ändå. Nån läser ju.

Enligt Statcounter som loggat besöken sedan juli 2009 har bloggen haft 9.761 individuella besökare, och av dem har 2.617 besökare har varit här mer än en gång. Det låter ju mycket mer imponerande än att jag har en handfull återkommande besökare här varje dag - men det är faktiskt ni som räknas när allt kommer omkring.

Tack för att ni läser, lämnar kloka ord, hälsningar och varma kramar!

 

En enda önskan

Ingen unge borde behöva vakna på sin födelsedag med en klump i halsen och tårarna brännande bakom ögonlocken.

Ingen unge borde ha en tom stol vid sin födelsedagsmiddag.

Ingen unge borde mötas av en tom inbox där gratulationerna från vänner och bekanta med sitt uteblivande bekräftar ensamheten.

Ingen unge borde behöva konstatera att egentligen spelar det ingen roll att vännerna svikit. Om så hela mejlboxen och sms-inkorgen bågnat av gratulationer hade det inte räckt. Det enda hon egentligen ville önska kommer hon aldrig att få. Pappas Grattis hör hon aldrig mer.

Äta bör man

Hörni, ni glömmer väl inte bort min andra blogg? Eller, ja, blogg och blogg... En matblogg eller en receptsamling på nätet. Vi får se vart det tar vägen så småningom.

Läs, pröva, tyck nåt. Till exempel den här Saccotini med rosa sås

Upp och ner

Livet rusar på i 180. På jobbat skockas möten, planeringar, upptakter, utvärderingar, kurser och föredrag. Hemma kämpar vi för få vardagen att funka, samtidigt som födelsedagar ska planeras och firas, och fan vet hur vi ska hinna med en flytt innan månadsskiftet. Stämningsläget är bättre men stressnivån får magkatarren att återkomma.

Livet rusar på - och samtidigt står allt stilla. Sorgen är lika stor, frågorna lika många, skulden lika tung.

Livet rusar på - solen står högt på himlen, norrländska snödrivor rinner bort, gräsmattor grönskar, våren har sprungit förbi och sommaren är på väg med stormsteg, och jag som längtat en hel ruggig höst och en hel mörk lång vinter försöker hinna med att njuta.

Livet rusar på - och jag slängs hit och dit, jag sträcks till bristningsgränsen, och jag kilas fast mellan en sten och ett hårt ställe. Jag känner mig som på en berg- och dalbana. Det går fort, omvärlden reduceras till ett förbiilande sudd, hisnande kill i magen och fnitter byts sekundsnabbt mot illamående och huvudvärk, och tillbaka igen.

Paus. Jag vill ha paus.

Jag vill ha picknick i det nya gräset. Jag vill grilla en av de första varma kvällarna. Jag vill vänja mig vid att se älvens framtinade blåanlöpta spegel. Jag vill äta glass en solig dag. Jag vill ställa fönstret på vid gavel och sova tills jag vaknar riktigt utvilad.

Svek

 

"Jag saknar honom så jävla mycket", säger dottern och tårarna droppar ännu en gång i bilen.  

Och jag är så jävla förbannad på honom. Han har förstört mitt liv"

 

 

Och det finns inget jag kan säga.

Aldrig mötas de två

Om och om igen slås jag av insikten att den som mår bra inte till fullo kan förstå hur det känns att inte må bra. Det går inte att förstå hur förtvivlan känns, hur hopplöst livet kan kännas, hur fruktansvärt hjälplös man kan känna sig, när man själv har åtminstone en aning fast mark under fötterna.

Det går inte att förstå ens när den förtvivlade och den något hoppfulla är en och samma person, bara några dagar, veckor, månader senare.

Varenda vår slås jag av detta. En dag när jag kliver ut i vårljuset känner jag plötsligt en obekant spänning i ansiktet, identifierar snabbt kisande mot solen och något senare - ett leende. Den dagen har jag lite mer svikt i stegen, byter några ord med kassörskan, och tar en omväg för att spana efter gröna strån och blad på väg hem.

Men det är inte förrän jag sätter mig vid datorn och bläddrar omkring bland blogginlägg och dagboksanteckningar som jag verkligen ser den stora skillnaden mellan att vara deprimerad och att vara frisk.

Jag läser mina egna ord, mina förtvivlade, ångestfyllda ord, och jag har svårt att förstå att det är mina ord. Jag vet ju att det är mina ord, jag minns ju att jag var förtvivlad, men inte HUR förtvivlad jag var. Jag minns inte att avgrunden verkligen var utan botten och utan horisont och utan ände. Jag minns att jag tänkte det, men jag kan inte gå in i känslan av den totala hopplösheten och samtidigt ha en fot kvar på fast mark.

Precis lika lite som jag kan befinna mig i avgrunden och verkligen känna att det finns ett slut på förtvivlan. Jag vet ju, intellektuellt, att det är så. Jag vet ju, av erfarenhet av sådär femton år med vinterdepressioner, att det går över. Varje vinter upprepar jag, varje dag: det går över, det går över, det blir bättre, det går över, en dag i taget blir det bättre. Men det är jättesvårt att tro på orden, verkligen lita på dem. Att den här vintern inte är något undantag. Att inte oroa sig över den lilla, lilla risken att vinterdepressioner och sorg och elände och utmattningsdepression övergår i kronisk depression. Att inte, under några som helst förhållanden, ens våga tänka att duka under för depressonen. Att påminna sig att "ökad risk" inte, absolut inte, betyder "stor risk".

Precis lika lite som jag förstår mig själv förstår jag min älskade. Jag vet vad förtvivlan vill säga. Jag vet hur depressionen förvrider självbild och omdöme. Jag vet hur det känns när ångesten tvingar ner en på knä, bokstavligen. Jag vet hur det är att klösa fingrarna blodiga mot avgrundens väggar.

Men jag kommer aldrig att förstå hur det känns att släppa taget. Jag kommer aldrig att begripa vad som får en att slutligen och slutgiltigt förlora allt hopp. Jag kommer aldrig att få insikt i hur det känns att inte minnas, inte förstå, sitt värde som förälder. Gode gud som jag inte tror på, låt mig aldrig förstå det.

Avgrunden

Det känns som om jag varit till helvetet och tillbaka. Tisdagen är utan tvekan den jobbigaste dag jag upplevt på länge. Och den tar tid att hämta sig ifrån. Jag har haft en tuff period, grubblat, sovit dåligt. Det har varit ilska och tårar och många långa samtal. Det har varit ljuspunkter också, både privat och på jobbet. Roliga, viktiga, utmanande, intressanta, utvecklande, insiktsgivande. Det är möten, samtal och beslut. Det är diskussioner om webben och om organsationen, om framtiden och om publiken.

Men även positiva händelser innebär en stress, en påfrestning. Somligt har jag inte kunnat styra över alls. Som förändringarna i och med lanseringen av http://sverigesradio.se/. Nya handgrepp, fler arbetsuppgifter, buggar och trassel, för att inte tala om avoga och irriterade kollegor, har slitit så förbannat.

Våren är här, och med den lyfts en våt filt av vinterdepression. Inte med ett befriande svisch och en fläkt av frisk luft och solljus, utan med slitsamma, tunga ryck, glimtar av bländande ljus och fall tillbaka i kvävande mörker.

Jag går till jobbet med känslorna tätt under huden. Att lämna hemmets skydd innebär att ta på sig masken, stänga inne sorgen, depressionen, ångesten så den inte pyser ut när jag inte har ork, tid, plats att ta hand om den. De här dagarna är jag labil, gråtmild, har kort stubin, men också nära till skratt. De dagarna har jag oerhört svårt att få masken att sitta. Den halkar och glider. Den spricker och ramlar av.

Samtidigt måste jag vara den starka. Föräldern. Den enda föräldern.

Jag är så jäkla slut av den känslomässiga påfrestningen att när jag äntligen får gå hem från jobbet bara rinner tårarna hejdlöst. Det är som vore jag förflyttad tillbaka till den första månaderna efter hans död.

Mitt i allt detta måste jag lyfta på telefonluren och be om hjälp. Det är oerhört svårt att formulera orden. Att dra bakgrunden, berätta den tragiska historien i några korta stycken är nästan övermäktigt. Att dessutom tvingas motivera, argumentera, ifrågasätta, försvara att jag begär hjälp och begär hjälp just där... Jag orkar inte, jag vill inte, det gör för ont, jag klarar inte det här, inte ensam. Inte den här gången också. Med ett nej ringande i öronen sväljer jag ner gråten och tar sats för att orka lämna studion och gå tillbaka till jobbet vid datorn.

Oron gräver hål i magen på mig medan jag letar nästa telefonnummer.

Och försöker hålla tankarna på jobbet. Just denna dag sjösätts http://sverigesradio.se/nyheter och vi får fler nya handgrepp och en ny uppsättning buggar att bråka med.

Jag går in i studion och ringer ett samtal till. Ännu ett nej.

Åker hem på lunch och bara gråter. Får i mig lite mat. Gråter igen. Har väldigt svårt att samla ihop mig för att återvända.

Vid det tredje samtalet är jag i upplösningstillstånd och blir ilsk. Förbannade jävla helvetes fyrkantiga jävla skitvård!

Efter ett fjärde nej är jag tillintetgjord.

Åker till graven.

Nu tränger också tankarna fram till fullo. Om han hade fått den hjälp han behövde av vården. Om jag inte överlåtit på familj och vänner att stötta, fixa, ordna. Om jag hade ringt de här samtalen för två år sedan? 

Om jag inte lyckas skaffa hjälp nu?

Jag är så jävla frustrerad, så arg, så förtvivlad, jag känner mig så jävla ensam, så otillräcklig, och så jävla rädd att göra fel, att inte orka, att förlora.

Det blir ännu en kväll i bilen. Dottern och jag. Mil efter mil. Pratar. Förbannar. Gråter. Stannar och kramas. Vänder och kör åt andra hållet. Resonerar. Reflekterar. Byter håll igen. Kommer så småningom fram till ett beslut. För nu. Det är inte hållbart på sikt, det är inte ett dugg jävla rättvist, men just nu orkar vi inte stånga huvudet i väggen mer. Det blir privat vårdgivare för 1200 kronor besöket.

Åker hem. Försöker varva ner. Försöker skriva. Men känslor och tankar låter sig inte fångas, än mindre sorteras i meningar och stycken. Försöker skingra tankarna men det lyckas inget vidare det heller. Några timmar senare skjutsar jag hem dottern till andrahandslägenheten i andra änden av stan. Det är råkallt och sommarens ljus och värme känns långt borta. Nu vill jag bara hem. Dra täcket över huvudet och inte komma fram förrän midsommar. Fast jag vet ju att jag kommer att ha skitsvårt att somna i natt.

Klockan är snart halv tre, jag ska upp halv sju eller senast sju. Måste skaffa nåt bröd till frukost. Tack och lov för nattöppna mackar. Vägen ligger svart och tom framför mig. Tar rondellen med ett fast grepp om ratten. Jävla taxi att haka på närgånget. I nästa rondell inser jag att taxin har lite för många reflexer. Trots att det är alldeles för sent lättar jag på gasen den sista biten till macken. Tätt bakom mig svänger polisbilen in till macken där det redan står två polisbilar. Faaan. Jag är snubblande nära att lägga pannan mot ratten och bara tjuta. Jag har fan inte råd med några böter nu. Och vinterdäck kör jag fortfarande på. För niohundrafjortonde gången den dagen tar jag mig samman, kliver raskt ur bilen innan jag ens hunnit svära en ramsa, men jag tror poliskvinnan tagit sig ur bilen innan den ens stannat för innan jag ens tänkt tanken är hon framme med alkomätaren. Luften vill inte räcka till så jag får börja om. Andas djupt. Jo tjena. Mina lungor, hela bröstkorgen sitter i ett skruvstäd av uppdämd spänning. Äntligen godkänt negativt. Kollegan stannar vid bilen, utan tvivel för att kolla regnumret.

"Jag tror inte på att skälla", säger hon. "Men det där gick fort"

"Ja, jo, det gick nog för fort"

"Visserligen var det tomt på trafik. Men ändå", säger hon och undrar om jag brukar vara gasglad

"Det har varit en lång dag" säger jag och förmår inte mer

"Var rädd om körkortet", och först nu inser jag dels att jag slipper undan, dels att riskerat så mycket mer än pengar.

"Det har varit en riktigt riktigt lång dag"

Hon lägger en hand på min axel och kramar till "Var rädd om dig"

Jag blir alldeles kall när jag snuddar vid tanken på att förlora körkortet. Inte kunna köra bil. Jag som kör sådär 30 mil i veckan. Bilen som tar oss till kyrkogården dit bussen inte går. Bilen som vi pratar i. Grälar i. Gråter i. Och vi är inte ensamma om att ha upptäckt att i stålbubblan kan man släppa masken.

Om några veckor ska vi alla in under samma tak igen. Jag kan inte ens föreställa mig konsekvenserna av att inte kunna ta sig längre än man orkar med cykel när känslorna svämmar över.

Det blev mindre än en timmes sömn den natten.

Och jo. Jag har tänkt tanken att det finns värre saker att förlora än körkortet. Som livhanken. Den tanken gjorde inte sömnen bättre.