Om och om igen slås jag av insikten att den som mår bra inte till fullo kan förstå hur det känns att inte må bra. Det går inte att förstå hur förtvivlan känns, hur hopplöst livet kan kännas, hur fruktansvärt hjälplös man kan känna sig, när man själv har åtminstone en aning fast mark under fötterna.
Det går inte att förstå ens när den förtvivlade och den något hoppfulla är en och samma person, bara några dagar, veckor, månader senare.
Varenda vår slås jag av detta. En dag när jag kliver ut i vårljuset känner jag plötsligt en obekant spänning i ansiktet, identifierar snabbt kisande mot solen och något senare - ett leende. Den dagen har jag lite mer svikt i stegen, byter några ord med kassörskan, och tar en omväg för att spana efter gröna strån och blad på väg hem.
Men det är inte förrän jag sätter mig vid datorn och bläddrar omkring bland blogginlägg och dagboksanteckningar som jag verkligen ser den stora skillnaden mellan att vara deprimerad och att vara frisk.
Jag läser mina egna ord, mina förtvivlade, ångestfyllda ord, och jag har svårt att förstå att det är mina ord. Jag vet ju att det är mina ord, jag minns ju att jag var förtvivlad, men inte HUR förtvivlad jag var. Jag minns inte att avgrunden verkligen var utan botten och utan horisont och utan ände. Jag minns att jag tänkte det, men jag kan inte gå in i känslan av den totala hopplösheten och samtidigt ha en fot kvar på fast mark.
Precis lika lite som jag kan befinna mig i avgrunden och verkligen känna att det finns ett slut på förtvivlan. Jag vet ju, intellektuellt, att det är så. Jag vet ju, av erfarenhet av sådär femton år med vinterdepressioner, att det går över. Varje vinter upprepar jag, varje dag: det går över, det går över, det blir bättre, det går över, en dag i taget blir det bättre. Men det är jättesvårt att tro på orden, verkligen lita på dem. Att den här vintern inte är något undantag. Att inte oroa sig över den lilla, lilla risken att vinterdepressioner och sorg och elände och utmattningsdepression övergår i kronisk depression. Att inte, under några som helst förhållanden, ens våga tänka att duka under för depressonen. Att påminna sig att "ökad risk" inte, absolut inte, betyder "stor risk".
Precis lika lite som jag förstår mig själv förstår jag min älskade. Jag vet vad förtvivlan vill säga. Jag vet hur depressionen förvrider självbild och omdöme. Jag vet hur det känns när ångesten tvingar ner en på knä, bokstavligen. Jag vet hur det är att klösa fingrarna blodiga mot avgrundens väggar.
Men jag kommer aldrig att förstå hur det känns att släppa taget. Jag kommer aldrig att begripa vad som får en att slutligen och slutgiltigt förlora allt hopp. Jag kommer aldrig att få insikt i hur det känns att inte minnas, inte förstå, sitt värde som förälder. Gode gud som jag inte tror på, låt mig aldrig förstå det.
Jag läser och blir förtvivlad... Det är ju stor synd och skam att du ska tvingas vända dig till en svindyr privat vårdgivare för att få hjälp direkt! Allt jag kan få ur mig är:
Jag beundrar dig för att skriver så otroligt målande, att du vägrar att ge upp och fortsätter att kämpa så tappert!
Tänker på dig....
Posted by: kokoo | maj 09, 2010 at 09:50 em
Ja, det är stor synd och skam. Jag blir så jävla förbannad på att sjukvården är så jävla fyrkantig att det enda vi blir erbjudna är precis den M sökte. Ingen förståelse alls för att det är jävligt svårt att lita på den enhet som inte upptäckte hans psykos och paranoia.
Jag blir glad för skrivberömmet!
Men att kämpa är inte beundransvärt. Det är sånt man gör bara. För att man måste. Det finns inget val. Att ge upp är att vara en feg skit.
Somliga dagar, veckor, månader orkar jag inte kämpa, utan bara existerar. Det räcker inte i det här samhället när man inte blir erbjuden hjälp, och det inte räcker att be om den utan man måste slåss för den. Det gör ju inte mitt mående bättre att må skit över att inte orka kämpa för dottern heller. Men jag reser mig upp igen och igen för det är vad jag måste.
Posted by: karibien | maj 09, 2010 at 10:52 em
Kära, kära du.
Att det ska vara så svårt att få den hjälp man har rätt till.
Jag fattar det inte och ändå vet jag att det är så.
När inte ens du som har både förmåga och kunskap lyckas, vem gör det då?
Fruktansvärt är bara förnamnet.
Min varmaste kram och all min beundran. Du löser det här. Också.
Posted by: wettexvärlden | maj 09, 2010 at 11:39 em
Tanken har slagit oss, både en och fjorton gånger, att söka hjälp från någon som kan slåss för hjälp åt oss. Det finns till exempel något som heter personligt ombud. Tyvärr kan man få detta bara om man har ett psykiskt funktionshinder, inte om man är psykiskt sjuk. Depression och ångest är inte varaktiga funktionshinder. Boendestöd från kommunen får man antingen vid funktionshinder som går under LSS, eller om man är missbrukare. Deprimerade, ångestfyllda människor som inte orkar fixa maten, disken, ringa vårdcentralen etc kan möjligen, eventuellt få köpa sig hemtjänsttimmar. Naturligtvis utan garantier att det blir samma person man ska släppa in i sitt hem och sitt liv. Och i sjukvården slår alla ifrån sig. Bup tar bara emot upp till 18. Ungdomshälsan tar bara emot sånt som kan lösas med högst tio samtal/möten. Vårdcentralen hävdar bristande kompetens och resurser. Och på vuxenpsyk i grannstan hänvisar man till läkarbrist, erbjuder möjligen träff med stafettläkare men ingen kontinuitet. Privata mottagningar anslutna till försäkringskassan och med landstingsavtal säger redan på telefonsvaren att de är fullbokade. Kvar blir privat psykolog för 750-800 kronor/besök och specialistläkare för 1200 kronor/besök.
Tanken har slagit oss, både en och fjorton gånger, hur in i helvete skönt det vore att ha en Micke Alonzo eller en Janne Josefsson som krävde svar. Fast utan att behöva vikas ut i tv...
Posted by: karibien | maj 10, 2010 at 12:54 fm
Hur har du det? Jag tänker mycket på dig.
Kram.
Posted by: wettexvärlden | maj 12, 2010 at 10:31 fm
Vad skönt det är att nån bryr sig!
Det går upp och det går ner. Just nu är det mest upp. Jag låter disken stå, sover ut, hänger på nätet, och kramar ungdomarna och katten. Hämtar andan så jag orkar med plikterna sen
Posted by: karibien | maj 12, 2010 at 01:30 em
Mitt i smärta och förtvivlan är du så oerhört full av insikt. Det hopp du ändå mitt i allt hyser, har många gånger hjälpt mig att inte falla ned i det allra, allra djupaste hålet. Det bottenlösa, förgörande hålet. Idag hämtar jag kraft ur det du skrivit. Igen. Idag som så många gånger förr. Aldrig. Ge. Upp.
Dina ord är ovärderliga för mig. Aldrig har jag stött på någon som så väl kan sätta ord på det förbannade svåra: sorgen, ilskan, hopplösheten och frustrationen, men samtidigt ingjuta det hopp som för mig är livsavgörande.
Tack.
Posted by: Sara | maj 12, 2010 at 10:43 em