En bokmal anfaller

Ord som gör ont

Uppkrupen i soffhörnet letar jag fakta och länkar till bloggposten om silverfiskar och dubbelmoral. Tv:n står på, jag tänkte se Navy CIS som börjar typ nu. Slänger en blick på tv:n då och då. Näää. Fan också. Måste det vara ett vattenlik?! Nu försöker jag tvärtom låta bli att titta. Vill inte att alla minnesbilder och föreställningar tränger fram. Minns fortfarande telefonsamtalet med rättsläkaren då jag fick veta vad som hänt hans kropp. Inte titta på tv:n. Inte titta på Ducky som drar ner blixtlåset på den svarta liksäcken. Blicken på datorskärmen. Snart är scenen över, och jag kan kolla på själva deckararbetet.

dispite his distended features his wife was able to identify him

Jag kan inte värja mig från Duckys röst. Det finns liksom en suck bakom orden. En liten ton av respektfull professionell sorg. Beklagande. Dödens realiteter som tränger sig på i en redan svår stund.

En make som hamnat i vattnet är sig inte lik. Han är inte längre den person man är van att mötas av när man kommer hem från jobbet. Hans ansikte ser inte ut som vid morgonpussen.

his distended features

Distend = to swell out or expand from or as if from internal pressure

Jag fick aldrig frågan om att identifiera M genom att se honom. Istället frågades det vilken tandläkare han hade. Om han nån gång hade brutit några ben. Hade han några ärr eller andra kännetecken? Hårfärg och frisyr? Börjat tappa hår? Hur var det med behåring på kroppen? Längd och vikt och klädsel förstås. Smycken, klocka? Vad kunde han ha haft i fickorna?

Det var helt bisarrt. En vecka tidigare fick jag telefonsamtalet om att han hoppat från bron och inte kommit upp igen. Att man letat längs älvens kanter, att man hade dykare i vattnet. Att man trodde att han var död. Den man jag älskat och levt ihop med i 23 år. Borta. Får aldrig se mer. Fick aldrig ta farväl.

Jag ville inte prata om tandläkare och brutna ben. Jag ville se honom. Jag ville se... åtminstone nån del av honom. Försöka förstå att den kropp jag kramat alldeles nyss var död, tom, kall, övergiven. Jag ville... försäkra mig om att det var han, känna ärret under mina fingrar.

Jag ville säga allt det där osagda. Jag ville säga Jag älskar dig. Jag är så jävla förbannad på dig men jag älskar dig. Jag ville skrika Vad har du gjort din jävla idiot fattar du inte att sånt här kan man inte ångra! Om än hans liv var slut och allt var för sent och osagda ord inte skulle höras av den de sas till, men jag ville säga det så nära inför honom som jag kunde komma. Jag behövde säga Förlåt. Förlåt för att jag inte fanns där. För att jag inte förstod.

Jag kommer alltid att sörja att jag inte fick ta farväl av hans kropp. En vacker, sinnrikt konstruerad fungerande kropp. En välbekant, trygg, åtråvärd kropp.

En död kropp är i sig inte skrämmande eller obekant för mig. Jag har mött döden både på jobbet i vården och i privatlivet. Jag har sett och tagit farväl av både min egen mormor och av M:s mormor. Och jag har sörjt att jag inte fick ta farväl av min farfar.

Visst vet jag att det som var han, med tankar och känslor och ord och leenden, redan var borta. Kroppen är ett kärl för en hjärnas alla minnen, upplevelser och idéer. Ett transportsätt och ett uttrycksmedel. Vare sig man tror att det som är essensen av en människa förflyttas till en annan existens vid döden eller tror att det upphör att existera, brukar förlusten av själva kroppen inte vara källa till sån sorg.

Tror jag.

Det pratas i alla fall sällan om att man sörjer själva den fysiska sidan av en människas bortgång. När en till ung frisk människa dör beklagar man förstås, men då brukar det handla om alla de förlorade åren, inte om alla de förlorade cellerna i sällsamt lyckad förening.

Jag vet inte om det skulle gjort någon skillnad om jag fått ta farväl. Eller alltså, jag blev inte direkt förbjuden, men blev mycket starkt avrådd, både av rättsläkaren och av polisens tekniker som fanns på plats när kroppen hittades.

Det är fullt möjligt att det hade varit traumatiskt att se ansiktet där anletsdragen förändrats dels av vattnet men också av tiden då muskler och andra kroppsvävnader börjat mjukas upp. När den levande mimiken försvinner går mycket av det personliga i en människas utseende förlorat. Den ena kinden blir den andra lik när rynkor och kråksparkar slätas ut. Hur skrämmande hade det varit med skurgummehud i ansiktet? Hade jag fått mardrömmar? Minns honom som han var i livet, det var råden vi fick. Å andra sidan. Dels har dottern mardrömmar redan utan att ha sett kroppen, dels är mina minnesbilder av honom i livet dominerade av de sista dagarnas, veckornas, ångestförvrida ansikte.

Det är på inga sätt säkert att de osagda orden hade hittat fram bättre än på kyrkogården om än jag suttit med en välkänd med hjärtslitande död hand i mina händer. Ännu en av alla dessa frågor och funderingar jag aldrig kommer att få svar på.

När, och hur, ska jag lära med leva med det?

Död och förintelse

Det så lätt att ha principer. Man ska vara en god människa, behandla andra som man själv vill bli behandlad, välja ekologiskt och rättvisemärkt i affären. Jag tror inte på att slåss om nationsgränser och oljetillgångar, jag tycker inte att en stat ska ha rätt att döda en annan människa för att den människan har begått mord, jag anser att människosläktet har ett ansvar för att inte utrota djur- och växtliv. Finns det i affären inte bananer som är märkta både Krav och Rättvisemärkt så köper jag dem inte. Inga människor ska bli sjuka för att jag blir sugen på bananmilkshake. Ingen regnskog ska skövlas för att jag ska få bananpaj. Principer. Såna är ju bra att ha. Bättre kanske om man kan leva enligt dem.

Men så kommer det till ens eget liv, ens familj ens hem. Vad gjorde jag då, när kräken invaderade mitt hem?

Lät Inspectera placera ut några fällor, med doftämne och klister, ofarliga för djur, natur och människor - utom just för kryp som kryper längs golvlisten och fastnar i fällan? Nädå. Skrämma bort krypen med olja av röd ceder? Lägg av. Den mjuka ekologiskt hållbara linjen tror jag inte ett dugg på. Inte när det gäller mitt hem. Inget förbarmande har jag, nu ska de kräken döden dö.

Det är väl inte så att nån sörjer att några nattsmygar eller svartmyror går ur tiden, de är ju förstås inte utrotningshotade. Men giftet ligger kvar längs golvlisterna och verkar i fem veckor. Vad händer med giftet, vart tar det vägen, ut i luften, ner i vattendragen med skurvattnet? Är giftverkan helt borta efter fem veckor?

Produkten har handelsnamnet K-Othrine SC25 och det aktiva ämnet heter deltametrin.

Mycket giftigt för vattenlevande organismer, kan orsaka skadliga långtidseffekter i vattenmiljön.

Giftigt vid förtäring och inandning

Deltametrin (deltamethrine, dekametrin, decamethrine) används alltså för att skydda hus och hem mot krypande insekter som myror och silverfisk (finns till exempel i Myrr), men det används också inom jordbruk, skogsbruk, trädgård, i fästinghalsband för hundar, man skyddade stormfällt timmer efter Gudrun, man har testat den i försök att utrota signalkräftan, och i malariaområden sover man under myggnät behandlade med giftet. Enligt Kemikalieinspektionen har det låg giftighet för däggdjur och fåglar. Mikroorganismer bryter normalt ner giftet, men problem kan det bli i vattendragens bottensediment. Hamnar giftet där, i en syrefattig miljö, bryts det ner mycket långsamt och kan ställa till stora problem för livet i sjön.

Sådärja, nu har jag läst på. Deltametrin, giftet som finns längs golvlisterna i sovrum, badrum och kök i mitt hem, är inte den största miljöboven. Det får till och med under vissa förhållanden användas i ekologisk odling mot ett par typer av fruktflugor.

Men ändå... jag var fan så snabb på att ropa på död och förintelse för krypen, och det kändes fan så bra att kliva in i den giftbehandlade lägenheten. Känns plötsligt inte fullt så jippie längre. Jag slipper silverfiskarna i souterrängvåningen och myrorna i köket :) Men... det tar emot att erkänna dubbelmoralen och hyckleriet.

Hur skulle du ha gjort i ditt hem?

 

 

 

Foto: Miroslav Diml

Tittar på tv

Jag har tittat på tv i går kväll.

Jaha? tänker ni då, gissar jag.

Låt mig backa lite. Jag hade varit ute på ärenden med dottern. Handlat lite. Köpt en blombukett. Trixat med special-dubbelhäftande tejp så inte klänningen skulle glida ner från axeln under middagen. Och så en tur till graven med blomma. Grät förstås. Känns fortfarande meningslöst och obegripligt. Sen hem. Torkade tårarna. Stekte upp några köttbullar, stuvade makaroner, gjorde sås. Tog tallriken med mig till soffan och kom lagom till Kommissarie Lewis.

Så skönt att bädda in och stötta upp den faktiskt sjukt värkande ryggen med kuddar. Kommer långsamt ner i stressnivå. Kan njuta av att maten är god. Tar en värktablett till. Det surrande huvudet stillnar något. Småputtrigt stereotypt i bibioteksdammig Oxfordmiljö med beräknande matematiker, chanstagande spelare, charmigt idérika konstnärer och en begåvad konstelev tillika autistiker med fotografiskt minne och en sällsam oförmåga att vare sig känna eller visa känslor.

Jag hämtar en liten portion till, tre köttbullar och en sked makaroner. Äter upp och ställer undan tallriken i reklampausen. Passar på att ge katten torrfoder. Ser upplösningen på Lewis, och sitter kvar för att se Ett fall för Dalziel och Pascoe. Kriminalgåtan är lagom oengagerande småtråkig. Bonnläppar och manschauvinister som ordnar dog fights och en kvinna blir våldtagen, dödad och sen vilt biten av en kamphund. En våldtäktsman som är steril. Så vem av bonnläpparna skjuter blankt? Ser halva avsnittet innan jag flyttar ner till sängen och sovrumstv:n, och slår igång datorn.

Medan jag låter 18 uppdateringar dras ner och installeras begrundar jag den brittiska deckaren. En förrymd fängelsekund och dömd mördare jagas, en otrohet eller två avslöjas, en härva av lögner blir nätt och jämnt utredda, en kylig utpressning kommer i dagen, och ingen blir förvånad när det mördarens rätta ansikte avslöjas. Nu har också datorn tänkt färdigt och jag kan läsa i kapp lite bland bloggarna.

Fattar ni nu?

Jag satt kvar vid tv:n efter jag hade ätit, och fortsatte se på tv. Bara. Även under reklamen. Bara tv. Ingen dator, ingen bok, ingen disk, ingen kattklappning, ingen tidningsbläddring. Bara tv. Och det kändes okej. Till och med avkopplande.

Långsamt lär jag mig att göra en sak i taget. Att vara här och nu. Nu ser jag på tv och nu funderar jag på tv. Och om tankarna slinker iväg är det inte farligt. De kanske ramlar ner i ett sorgehål men det gör ingenting. De gör ont som fan, men det är inte farligt att skåda djupet. Man måste inte ha tre olika aktiviter på gång samtidigt (äta, se på tv, läsa). man behöver inte dessutom älta vad som redan varit, och gruva sig inför vad som komma skall eller göra upp planer som vore livet ett fältslag att vinna med strategi.

Jag tittar på tv. Det räcker.

 

Att veta sin plats

Världens sötaste kattkille vände just upp sin mjuka svartvita mage och bad att få bli klappad, eller om det var kliad? Kanske till och med masserad?

Trötterkatten tillbringar kvällen sovande på min arm, i den mjuka skrevan mellan min kropp och kudden som stöttar datorn.

Liten kattkropp sträcker ut sig bland täcken, kuddar och mattekropp. Viker ihop sig, drar upp ett bakben och slickar förstrött några tag; baktassen placerad på mattehakan. Slappnar av på rygg igen.

Inspirerad vecklar matte ut den hockeyklubbaböjda kroppen, vänder magen mot taket, sträcker ut benen - och upptäcker att de halkar ur sängen.

Vafan?! Vi har en säng av moln, ett hav av kuddar och täcken, på alla sätt en kingsizesäng av episka mått och vikt.

Så varför ligger jag på kanten och håller på att ramla ur?

En fluga

gör ingen sommar. Hoppas jag. Intensivt.

Där det finns en insikt behöver inte finnas flera. Hoppas jag. Intensivt.

Efter spindelhelvetet i förra lägenheten orkar vi fan inte med mera.

Foto: Lennart Falk, Anticimex

P.S. Upptäcker till min stora förvåning att jag inte skrivit en enda rad i bloggen om de jävla snusdosestora lockespindlarna som invaderade förra lägenheten. Som vi slog ihjäl nya exemplar av varje dag. Som vi fann i alla rum. Som var snabba som fan. Som sprang vidare trots att man lyckats slå av ett ben eller två. Som vi vaknade av att de kröp på oss. Som vi skakade täcken och satte upp håret i flätor så det inte skulle killa på armarna för. Lockespindlarna som var anledningen till att vi flyttade. När dottern vaknade en natt med en spindeljävel över ansiktet fick vi nog.

Bild: Canalphotos.net

Done!

Fy fan så skönt

Lägenheten röjd

Torsk med äggsås

Diskmaskin 

 

och fy fan så ont i ryggen jag har

 

Dagsverke

Dygnet är ur led, liksom ryggen, men det blev en rätt bra röjardag ändå. Många värktabletter gjorde att jag orkade fungera. Vi är inte på långa vägar klara, men det känns ändå möjligt att vi få till det vettigt tills vi alla finns under samma tak igen.

Jag vet att jag jobbar bäst under deadline, så därför har jag gett mig en. Leverans och installation av diskmaskin är beställd. Då bör stället se ut som ett hem och inte en sanitär olägenhet.

OMG katten kliver omkring på min värkande kropp. Gottago

Aj.

Vaknar kvart över fem. På en ledig dag. Somnade på soffan i natt. Alla fönster i huset på glänt, och natten var kall. Fryser.

Sträcker mig efter mobilen. Aj. Muskler i nedre delen av ryggen protesterar. Jag rör på mig försiktigt. Det riktigt gnisslar i maskineriet. Mödosamt sträcker jag på mig. Tar sats och sätter mig upp. Det gör ont. Reser mig upp - och får kippa efter andan. Satan vad musklerna protesterar!

Några minuters vankande får inte skrikande muskler att lugna sig. Det är en sån där kurdag. Två alvedon/panodil/paracetamol och en voltaren/diklofenak. Hämtar tabletter och passar på att ta tidningen från hallmattan. Jäääävlaar.

För att komma upp ur den dubbelvikta positionen får jag ta stöd med händerna mot låren, och gå uppåt tills jag står rak igen. Att bara muskler kan göra så ont?!

Så in i helvet dålig timing att vara ofärdig - i dag ska vi ju börja flyttningen. Hyllor och kartonger ska köras till förråd, så det inte blir så mycket kvar till stora flyttardagen.

------- forts vid lunchtid:

Det ser inte ut som om det blir något bärande för min del. Tablettkuren och några timmars sömn har inte förbättrat läget nämnvärt. Fan också. Räcker det inte att det gör ont i själen?

Jag vet... men...

För några timmar går det att tränga undan tankarna. Kura med katten bland täcken och kuddar. Läsa nyheter om askmolnet. Kolla på dokumentären om jumbojeten som ovetandes åkte in i ett askmoln. Läser lite blogg. Lyssnar på lite musik. Sen är det jävla grubblet där igen. Han skulle varit här. Han skulle fått uppleva våren. Han hade fan 40 vårar kvar att uppleva. Det är inte rätt nånstans att han är död och borta.

Han borde ha fått hjälp. De borde ha lyssnat. Det gick ju fan inte att missa att han var paranoid, att han förlorat verklighetsgreppet. Jag borde ha förstått hur farligt det var. Varför frågade jag ingen? Varför höll jag käft när han bad mig?

Jag har försökt tala mig själv till rätta. Jag vet ju, egentligen, att skulden inte är min. I går skrev Sara:

Dessa "om jag bara"-tankar kommer ofta som ett brev på posten vid självmord. Att intellektuellt kunna FÖRSTÅ att du handlade så gott du kunde efter de förutsättningar du hade just då är inte detsamma som att KÄNNA att du gjorde allt som tycktes vara det bästa. Men det gjorde du. Nu i efterhand, med facit i handen, ser du kanske sådant du borde gjort annorlunda. Men du gjorde allt du kunde då efter de förutsättningar som fanns. Hade du vetat vad som skulle komma att ske hade du kanske agerat annorlunda. Men hur skulle du kunna veta? Acceptans är viktigt, men så oändligt svårt... Stor kram till dig!

Visst är det precis som Sara skriver. Exakt så. Och ändå... tänker jag genast när jag läst... ja, men. Jag har väl fan läst nog psykologiböcker, jag har väl haft nog självmordstankar... jag borde ha förstått vad jag såg. Och jag som levt hela mitt vuxna liv med honom, jag borde ha sett det i hans ögon, jag borde ha hört det på vad han inte sa. Jag vet att det var hans liv och hans beslut och jag kan inte ta ansvar för det. Det var hans beslut att inte söka hjälp tidigare, att inte tala om för mig eller nån annan hur han mådde. Det var hans beslut, och jag borde vara förbannad på att han svek och ljög och smet från sitt ansvar som förälder och lämnade allt i knät på mig. Men jag är bara förtvivlad för att han inte är här och packar flyttkartonger med dottern istället för att spöka i hennes mardrömmar som ett vattenlik från The Ring.

 

(nu har jag somnat ifrån det här två gånger, så nu lämnar jag det så här)

Somliga dagar vill man bara somna om

Som i dag.

Somliga dagar gör man det.

Som i dag.

Vaknar när klockan ringer kvart över sju. Mår skit. Bloggar. Borde duscha och gå till jobbet men vill bara gråta.

Så jag tar katten i famnen och gör just det.

När jag öppnar ögonen igen är klockan tio. Och jag borde ha varit på jobbet för en och en halv timme sedan.

Det är sån jävla tur att jag har typ världens underbaraste chef. Jag kommer till jobbet om möjligt ännu sömnrufsigare och ögongrusigare och säger Ursäkta, jag försov mig, jag somnade om. Då behövde du nog det, säger hon. Det var gott om reportar och inslag och ingen brådska att efterlysa mig, tyckte hon.

Skönt att andas ut och låta hjärnan hinna ikapp medan jag startar datorn och loggar in i alla program. Känner mig seg och kraxig i halsen. Sätter igång med dagens uppdrag, läser in mig, skriver frågelista, börjar söka intervjuperson. Ingen lokal expert hittade jag utan det fick bli en telefonintervju på band.

Det gick bra, förutom några hostkrax, jag hade täckt in det mesta med frågorna. Så säger jag Tack för att du tog dig tid, och ska trycka Stopp på inspelningen. Faaaan. Det går inte att stoppa för jag hade aldrig tryckt Play. Faaaan. Ibland trycker jag bara in Rec, kollar ljudnivå, intervjupersonen får säga några ord, och sedan Rec, så slipper man klippa bort nonsens. Ska inte göra så mer! Intervjupersonen är tack och lov en hygglig människa och ställer upp på samma frågor en gång till.

Det känns i alla fall som en sån där dag då man skulle dragit täcket över skallen och inte klivit ur sängen.

Men så läser jag era goa, omtänksamma och kloka kommentarer. Och tänker att de skulle jag ju ha missat om jag stannat kvar där under täcket! Jag är så himla glad att jag har er som lyssnar och bryr er om, puffar och peppar, och bara håller om och finns där. Tyvärr hinner och orkar jag inte själv vara lika närvarande i era bloggar. Eller andras. Jag kollade RSS-läsaren nyss, den innehåller 763 olästa blogginlägg... Jag brukar hålla jämna steg, med en lässtund på kvällen, precis som jag förut läste en bok. Men nej, nu är det för mycket annat i vägen. Jag kommer tillbaka. Det gör jag alltid. Snart finns jag där i era bloggar också igen.

Jag har grubblat och funderat på varför jag är så jävla labil nu. Värre än jag brukar vara på våren. Jag har accepterat och vant mig vid att jag lever med vinterdepressioner, mer eller mindre, varje år. Vissa år är det mest en blytung trötthet, att jag skulle behöva sova nästan dubbelt så mycket som på sommaren, att jag har svårt att hålla dygnsrytmen, kan vara så trött att jag gäspar tills tårarna rinner halv åtta på kvällen men elva när det är dags att sova är jag pigg nog för att frosta av frysen eller sätta igång och baka. Andra år känner jag mer av depressionssymptom som brist på initiativförmåga, kreativitet, glädje, jag ifrågasätter mig själv, tappar självfötroende och självkänsla, får svårt att se framåt och sätta mål, och självklart påverkar det orken och lusten att fungera socialt.

Det brukar stämma förvånansvärt bra att brytpunkten mellan vinterdepp och sommarglädje ligger nånstans kring höstdagjämning i september och vårdagjämning i mars. Jag brukar liksom ha en lätt stigande grundkurva, från avgrunden i slutet på februari till svävande en halv meter över mark i början på juni - samtidigt som jag har snabba toppar och dalar. Tre regnmörka höstdagar får mig att vilja gömma mig under täcket medan tre soliga vårdagar gör att jag vaknar tidigt och är glad. I mitten på april, när solen skiner som tokig, fåglarna kvittrar och snön smälter bort rasande snabbt - då borde jag inte tjuta så fort jag blir ensam i bilen, jag borde inte förtvivlansgråta så bröstkorgen värker, jag borde inte grubbla så förbannat, och jag borde inte ha så många borden...

Skulden. Skulle min psykolog säga. Det är skulden som sticker upp igen. Att göra fel. Att vara fel. Att inte duga.

Det är den förbannade flytten som spökar. Som får tankar att löpa iväg både bakåt och framåt. Nu är den alldeles snart slut, den tiden då dottern skulle pröva sina vingar under eget tak. Då vi båda skulle träna på att stå på egna ben, sköta oss själva. Vilket vi haft mindre framgång på innan.

Det finns alldeles för många minnesbilder som gör ont. Bråk med barnafadern om samma jävla rutiner. Packning av samma jävla flyttkartonger. Det finns alldeles för många bilder som aldrig blir minnen. Pappan som aldrig bär sin dotters flyttkartonger.

Han borde ha varit här. Om jag bara förstått. Om jag bara frågat mer. Om jag bara lyssnat mer.

Vid varje nytt skede i livet, varje födelsedag, varje lyckoögonblick och förtvivlansstund vevar tankarna igång som en gammal LP-skiva med hack i. Han borde ha varit här. Om jag bara...

Skulden jag aldrig helt lyckas skaka av mig.