Uppkrupen i soffhörnet letar jag fakta och länkar till bloggposten om silverfiskar och dubbelmoral. Tv:n står på, jag tänkte se Navy CIS som börjar typ nu. Slänger en blick på tv:n då och då. Näää. Fan också. Måste det vara ett vattenlik?! Nu försöker jag tvärtom låta bli att titta. Vill inte att alla minnesbilder och föreställningar tränger fram. Minns fortfarande telefonsamtalet med rättsläkaren då jag fick veta vad som hänt hans kropp. Inte titta på tv:n. Inte titta på Ducky som drar ner blixtlåset på den svarta liksäcken. Blicken på datorskärmen. Snart är scenen över, och jag kan kolla på själva deckararbetet.
dispite his distended features his wife was able to identify him
Jag kan inte värja mig från Duckys röst. Det finns liksom en suck bakom orden. En liten ton av respektfull professionell sorg. Beklagande. Dödens realiteter som tränger sig på i en redan svår stund.
En make som hamnat i vattnet är sig inte lik. Han är inte längre den person man är van att mötas av när man kommer hem från jobbet. Hans ansikte ser inte ut som vid morgonpussen.
his distended features
Distend = to swell out or expand from or as if from internal pressure
Jag fick aldrig frågan om att identifiera M genom att se honom. Istället frågades det vilken tandläkare han hade. Om han nån gång hade brutit några ben. Hade han några ärr eller andra kännetecken? Hårfärg och frisyr? Börjat tappa hår? Hur var det med behåring på kroppen? Längd och vikt och klädsel förstås. Smycken, klocka? Vad kunde han ha haft i fickorna?
Det var helt bisarrt. En vecka tidigare fick jag telefonsamtalet om att han hoppat från bron och inte kommit upp igen. Att man letat längs älvens kanter, att man hade dykare i vattnet. Att man trodde att han var död. Den man jag älskat och levt ihop med i 23 år. Borta. Får aldrig se mer. Fick aldrig ta farväl.
Jag ville inte prata om tandläkare och brutna ben. Jag ville se honom. Jag ville se... åtminstone nån del av honom. Försöka förstå att den kropp jag kramat alldeles nyss var död, tom, kall, övergiven. Jag ville... försäkra mig om att det var han, känna ärret under mina fingrar.
Jag ville säga allt det där osagda. Jag ville säga Jag älskar dig. Jag är så jävla förbannad på dig men jag älskar dig. Jag ville skrika Vad har du gjort din jävla idiot fattar du inte att sånt här kan man inte ångra! Om än hans liv var slut och allt var för sent och osagda ord inte skulle höras av den de sas till, men jag ville säga det så nära inför honom som jag kunde komma. Jag behövde säga Förlåt. Förlåt för att jag inte fanns där. För att jag inte förstod.
Jag kommer alltid att sörja att jag inte fick ta farväl av hans kropp. En vacker, sinnrikt konstruerad fungerande kropp. En välbekant, trygg, åtråvärd kropp.
En död kropp är i sig inte skrämmande eller obekant för mig. Jag har mött döden både på jobbet i vården och i privatlivet. Jag har sett och tagit farväl av både min egen mormor och av M:s mormor. Och jag har sörjt att jag inte fick ta farväl av min farfar.
Visst vet jag att det som var han, med tankar och känslor och ord och leenden, redan var borta. Kroppen är ett kärl för en hjärnas alla minnen, upplevelser och idéer. Ett transportsätt och ett uttrycksmedel. Vare sig man tror att det som är essensen av en människa förflyttas till en annan existens vid döden eller tror att det upphör att existera, brukar förlusten av själva kroppen inte vara källa till sån sorg.
Tror jag.
Det pratas i alla fall sällan om att man sörjer själva den fysiska sidan av en människas bortgång. När en till ung frisk människa dör beklagar man förstås, men då brukar det handla om alla de förlorade åren, inte om alla de förlorade cellerna i sällsamt lyckad förening.
Jag vet inte om det skulle gjort någon skillnad om jag fått ta farväl. Eller alltså, jag blev inte direkt förbjuden, men blev mycket starkt avrådd, både av rättsläkaren och av polisens tekniker som fanns på plats när kroppen hittades.
Det är fullt möjligt att det hade varit traumatiskt att se ansiktet där anletsdragen förändrats dels av vattnet men också av tiden då muskler och andra kroppsvävnader börjat mjukas upp. När den levande mimiken försvinner går mycket av det personliga i en människas utseende förlorat. Den ena kinden blir den andra lik när rynkor och kråksparkar slätas ut. Hur skrämmande hade det varit med skurgummehud i ansiktet? Hade jag fått mardrömmar? Minns honom som han var i livet, det var råden vi fick. Å andra sidan. Dels har dottern mardrömmar redan utan att ha sett kroppen, dels är mina minnesbilder av honom i livet dominerade av de sista dagarnas, veckornas, ångestförvrida ansikte.
Det är på inga sätt säkert att de osagda orden hade hittat fram bättre än på kyrkogården om än jag suttit med en välkänd med hjärtslitande död hand i mina händer. Ännu en av alla dessa frågor och funderingar jag aldrig kommer att få svar på.
När, och hur, ska jag lära med leva med det?