En bokmal anfaller

Delivery status notification (Failure)

Oj,det här tar lite tid. Mer än trettio mejl i inkorgen. Vad är det nu för skräp som dråsat in? Jaha, nåt skit som har skickat fanskap till varenda adress i kontaktlistan. Klasskompisen jag inte träffat sen vi gick ut journalistlinjen för tio år sedan. Oj, henne har jag inte träffat sen EU-kursen. Nämen titta, det hade jag glömt att jag hade en sån telia-adress. Javisstja, hon har ju gift sig och har ny adress.

This is an automatically generated Delivery Status Notification.

Delivery to the following recipients failed.

Sedan stoppas ögonens vandring.

Hans namn. Hans arbetsplats.

Som inte finns mer.

Han kommer aldrig mer att ta emot ett mejl.

När kommer jag att kunna se hans namn, eller tänka "aldrig mer" utan att få andnöd?

Signing out

så sorgligt att höra om Loos död. Det är så himla orättvist att hon inte fick leva det liv hon kämpat för så länge. På tisdagen 23 mars klockan 16:15 gick Loo stilla bort. 29 år gammal. Efterlämnade en 2-årig son.

Mina tankar går till de närmaste. Familjen. Vännerna. Hennes älskade O och Alex.

Först när jag letat i minnet en lång stund efter de rätta orden att säga till den som sörjer, som förtvivlar, som är slagen och har gått ner på knä, så slår det mig. De ord som hjälpt mig mest i sorgen var Loos.

"Den enda tröst jag kan ge.
Ord."

så avslutar Loo både den dagen och den sista bloggposten med orden, de viktiga, skickliga, innerliga orden, och med kampen, den hon aldrig frivilligt gav upp.

Jag har levt med sorgen som följeslagare i tjugo månader, jag har plågats av skuldkänslor för ett självmord jag inte kunde hindra, jag har förbannat den sjukvård som övergav honom, och mitt hjärta har blött för vår dotter som lämnats i kaos och smärta.

En dag när meningslösheten var extra svår läste jag just de där orden jag behövde.

"Smärtan är outhärdlig, jag vet det. Det finns ingenting som tar över och övermannar så som den, jag vet det. Det känns inte som om det finns en morgondag och om det nu finns en så vet du inte om du har lust att vara med när den dagen gryr, jag vet det.

Men du måste resa dig, för du har inte kommit så här långt för att brista."

 

Loo Lönnroth var en ordkonstnär, en driven debattör, en engagerad medmänniska, en berättare. Det var författare hon i hjärtat ville vara, det skriver hon om i det sista blogginlägget, den 2:a mars. Då har hon bara tre veckor kvar att leva.

Men Loo var inte bara brinnande allvar. Hon hade humor också. Och hon kunde garva åt eländet. I början av december gjorde hon en videologg som lämnar ett leende och en varm känsla hos mig. Vi ser en osminkad Loo som sätter sig framför kameran för att berätta om julen. Då, i början av december, visste hon ännu inte att cancern inte var besegrad. Då, i vloggen, hade hon framtidstro, hon kunde se en ände på behandlingen med cytostatika. Och då, när det såg ut som om cellgifterna vunnit kriget i hennes kropp, är hennes jävlaranamma och humor underbar.

Om du orkar, se filmen, om inte får du här hennes slutord framför kameran, när en Alex utanför bild lägger sig i.

"Jag har inte skaffat någon peruk. Jag har faktiskt vägrat. Jag tycker liksom att världen får ta mig som jag är. Det verkar som att min son behöver min assistans så jag får avsluta här. Men hörni, önska mig lycka till *slängkyss* och så tar vi det där med julen en annan gång. Okej? Ha det bra. Onkel Fester signar out. Tja."

En cancervlog damnit!

 

La famiglia

Driver som en maskrosparasoll genom dygnen. Ibland mackor dagar i sträck. Ibland riktig mat flera mål i rad och matlåda till lunch. Ibland en timmes orolig sömn innan jobbet, ibland sover jag som ett spädbarn, tre timmar, sen mat och lek och så tre timmars sömn igen en hel helg. Sätter fast masken ordentligt innan jag går ut, innan jag ringer ett telefonsamtal. Lyckas på något sätt ringa en massa samtal, sätta bollar i rullning, bollar som väntat länge. Klarar att hålla fokus på jobbet. Vissa dagar orkar jag engagera mig som förr nästan, diskuterar, står på mig. Andra dagar går som i sirap och jag är inte färdig med det nödvändigaste när dagen är slut. Var och varannan dag har jag huvudvärk. Var och varannan dag glömmer jag medicinerna. Jag är skavande, irriterande, frustrerat rastlös. Jag är trött intill suddig syn och gröt i hjärnan. Inte titta bakåt, inte tänka framåt, allt är nu. Jag röjer diskar och plockar och puffar lägenhet för visning. Jag pratar och lyssnar och stöttar. Jag kör mil efter mil i pratbilen. Jag biter mig i läppen och håller tyst om rastlösheten. Jag andas och tvingar ner axlarna. Jag mår illa av hunger. Svettas och mår pyton av högt blodsocker. Jag är labil och stubinen är kortare än än en tjillevipp. Jag bråkar och skriker och ångrar. Jag tar mig igenom utan att falla handlöst.

Sen har jag ett sms i telefonen. En tidstunnel till ett då som inte längre finns. En ton, ett samtal, som om inget hade hänt.

Och plötsligt slungas jag tillbaka till insikten om allt jag förlorat.

Äta bör man

Det går så där med mina föresatser. Det där med att säga nej sprack ju en halvtimme efter jag uttalat föresatsen. Helgens äta & sova gick det så där med.

Det blir blixtutryckningar istället för att säga nej och stanna hemma. Det blir sena nattgrubbel istället för att sova på lilla örat. Det blir mackor till frukost, lunch och middag.

Men nu tänkte jag faktiskt prata om det jag har lyckats med. Den sena kvällsmaten som jag improviserade ihop blev god.

Grillad wokad tigerkyckling

• En klick smör
• En gul lök hackades grovt
• En burk minimajs skars i bitar
• En påse färdiggrillad innerfilé av kyckling, barbeque-kryddad
• En pod grönsaksbuljong
• En skvätt kyckling fond
• Vatten
• En matsked sweet chilisås, eller två
• En tesked tigersås, eller två
• En matsked tomatpuré
• En tesked honung
• En påse wokgrönsaker, vietnamesisk blandning

Jag fräste löken tills den blev genomskinlig, lade ner majsen och kycklingen. På med smaksättning och så vatten så kycklingen blev täckt till hälften. Detta fick nu sjuda tills kycklingen tinat. I med wokgrönsakerna, blanda och låt koka upp. Servera med basmatiris.

Middag på en kvart. Gott.

Bloggskola - popularitet & inflytande

Varför bloggar man egentligen? Jag skriver ju om och om igen att jag skriver för min egen skull, för att få ur mig känslor och tankar, för att jag sorter och upptäcker medan jag skriver, för att senare kunna gå tillbaka och få nya insikter när jag jämför hur jag tänkte och kände då jämfört med nu osv osv. Men det kunde jag ju strängt taget skriva och läsa i ett word-dokument på min egen dator, jag skulle ju inte alls behöva publicera det på nätet. Så visst finns det en portion av vilja att bli läst, att nå andra, kanske få kontakt med andra som upplevt något liknande, kanske ge andra en insikt, få feedback både på skrivandet och på det jag delar med mig av.

Jag har nån handfull återkommande läsare, och ännu fler trillar in via länkar och sökningar. Om jag ville skulle jag förstås kunna locka hit fler läsare. Men för den här bloggen, där jag skriver naket om sorg och elände, behöver jag inte fler läsare. Jag har inget behov av tjogvis med kommentarer  som jag knappt hinner läsa än mindre svara på i rimlig tid.

Men om jag velat nå ut till fler - eller om du vill nå ut med din egen blogg - tipsar jag om bloggskolan jag snubblade på i dag.

Svenssons Liten bloggskola är skriven för vänsterbloggare som skriver om politik och samhälle, men metoderna är förstås applicerbara oavsett vad du skriver om. Det går lika bra att twingla en koppling mellan sin modeblogg och senaste artikeln med spekulationer om sessans brudklänning.

När man sedan tillämpat sina kunskaper i att länka och locka läsare kan man förstås kolla sin bloggstatus på diverse listor. Ett exempel är inflytande.se, som säger detta om min blogg: 

Karibien.typepad.com är en inflytelserik blogg. Endast 16% av svenska bloggar är mer inflytelserika.

Just nu är endast 16% (3767 av totalt 22893 bloggar) mer inflytelserika. Ytterligare 173330 bloggar saknar inlänkar och rankar därför inte alls.

Värdet beräknas på hur många som länkar till bloggen, just nu har jag 18 inlänkar. Det är förstås bara en liten del av sanningen om hur viktig/inflytelserik/läst en blogg är.

Bara som ett exempel på en blogg med lite mer pondus i bloggvärlden, Sofia Mirjamsdotters blogg beskrivs så här:

Mymlanthereal.wordpress.com är en extremt inflytelserik blogg. Endast 0,31% av svenska bloggar är mer inflytelserika.

För att nå dit behövs 2284 inlänkar.

Då får man nog skriva om något annat än sorg & elände...

 

Sover

Denna lördag har jag ägnat mig åt att ta igen förlorad sömn. Jag har verkligen inte skött om mig i veckan. Glömt frukost och insulin. Ätit de tänkta frukostmackorna som lunch. Suttit kvar på jobbet efter arbetsdagens slut. Surfat, varvat ner. Och plötsligt är klockan halv tio och jag slänger i mig ett par mackor till.

Den här tiden på året, kring vårdagjämningen, brukar jag åka berg- och dalbana i stämningsläge, ork, sömnrytm. Men nu är det fan värre än vanligt.

Jag räknar med en helg med fokus på att bara äta och sova. Inte planera in stora vårstädningen, inte bygga ikeamöbler, inte göra stora seriematlagningen.

Ta insulinet i tid. Äta mat vid ungefärlig måltidstid

Vi får se hur det går.

Säg bara nej

Ännu en sån där märklig, splittrad, engagerad, hektisk dag går mot sitt slut. Morgonen började litet slött med snoozning i sängen av moln och med laptopen intill mig. Jag bläddrar igenom några bloggar och inser sent omsider att jag är en av de 50.000 Kulturskaparna som visst kräver att bredbandsbolagen ska ta betalt för upphovsrättsskyddat material. VA??? Inte fan står jag bakom det. Men den rätten har mitt fackförbund tagit sig att företräda min åsikt i frågan. Flyger uppför trappen och bestämmer mig för att blogga så snart jag kan. Vilket får bli senare för klockan är mer än jag trodde.

Iväg till jobbet, sända en sändning, bli påmind om lunchfackmötet. Visstja. Fast först psykologen. Varva ner. Vad ska vi prata om i dag? Det blir det här om att orken inte räcker till allt jag vill. Allt jag tror att jag måste. För att duga. Skulle jag kunna leva med att göra mindre? Skulle omgivningen acceptera det? Måste jag vara klippan i desken? Kan jag tänka mig att abdikera nästa gång jag får det berömmet? Tack, men nej tack, jag vill inte vara nån klippa, jag vill inte alltid palla alla krav och påfrestningar, jag vill kunna sätta stopp, ställa krav, säga ifrån.

Och så skyndar jag mig att fylla på den kruttomma tanken med snordyr bensin. Hinner in lagom tills fackmötet börjar med pizza och formalia. Det dröjer nog inte mer än tio minuter innan jag sagt ja till att löneförhandla ett år till. Och ja, herregud, jag kan sitta i styrelsen. Det går ju bra det här.

Ut till desken, sända en sändning till. Sedan får vi mycket att göra, telegram ska skrivas, kollar ringas, bilder fixas och webbas. Jag ringer faktiskt återbud till det där telefonmötet jag skulle varit med på. Eftermiddagen rullar på i högt tempo. Nyhetschefen inser halv fyra att hon inte haft lunch ännu, och går för att stänga in sig och lägga fötterna på skrivbordet. Inser att det var obekvämt och lägger ner dem på golvet. Men då kom ju händerna i så lämplig höjd för tangentbordet, så då blev det en rensning av mejlboxen.

Jojo. Gränser var det. Vi är nog fler som behöver träna på det. Skönt att vi kan prata om det på redaktionen. Återstår att se om vi kan GÖRA något åt det också.

Twitterskola - hur & varför

Jag stod länge utanför, övertygad om att Twitter skulle vara en tidstjuv. En sysselsättning som skulle sluka tid jag inte hade. Sen tänkte jag att Twitter är nog inte min kopp te ändå, Twitter beskrivs ibland som ett väldigt mingelparty och nån partypingla har jag aldrig varit. Snarare panelhöna.

Men så en dag när jag hade tråkigt registrerade jag ett konto och lade till de första personerna att följa. Och sen har jag fortsatt. Det är kul.

Dagens tips på saker att göra är att börja twittra, det säger Navid Modiri på 365 saker, det säger Sofia Mirjamsdotter, och det säger jag.

Här till vänster kan du förresten se vad jag senast twittrat. Om postningen startar med @ så är det ett svar till någon. Klicka på länken ovan, Mymlan-Sofia lär dig hur du kommer igång.

Och skulle du tycka att det är skittråkigt kan du ju bara lägga ner. 

Bloggande polisen... jag saknar ord...

Jag saknar ord för att beskriva mina känslor när jag läser vad polisen skrivit att han gjort i sin yrkesutövning.

Läs själva: Kvällsposten: Polis hånar offer i sin blogg

Dagen-läsarna gör mig mörkrädd

Det är dagen efter. Någon, kanske pappan, ringer till jobbet och säger att han inte kommer för han har blivit far. Två frågor är självskrivna.

1) har allt gått bra?

2) vad blev det?

Så viktigt är könet att vi ställer den frågan före vi vill veta hur det känns att ha blivit förälder, om ungen är lång/kort, stor/liten, har mycket hår, pappas näsa, tio tår eller frågar när vi kan få se underverket.

Så viktigt är könet att det måste definieras, annars blir vi förvirrade .

Det finns pojkar med snopp och det finns flickor med snippa. Och där vill en del, många kanske, sätta punkt. Kanske, eventuellt, accepterar några till att det finns ungar som föds med tvetydigt kön där det inte med ett snabbt ögonkast går att avgöra om det är snopp eller snippa. Men att könsskillnaden kan sitta på insidan tycks svårare att acceptera. Och att vissa helt enkelt vill vara människa och slippa sortera/bli sorterade i fack verkar få en del människor att tappa fattningen .

I kristna tidningen Dagen skrivs om Nya förslag om ett tredje kön. Naturligtvis publicerades artikeln på Internationella kvinnodagen, själva förslaget är ju inte nytt. Studio Ett tog också upp ämnet 8:e mars. Det handlar dels om studieförbundet Sensus som låter den som söker jobb på förbundet välja mellan att kalla sig han, hon eller hen. Men det tog hus i helsike. Sensus vilar på kyrklig, kristen folkbildningstradition. Också inom Vänsterpartiet diskuteras hen sedan Pernilla Calmerfalk lagt ett förslag om att införa ett tredje kön, ett alternativ till man och kvinna.

Hen ligger i tiden, konstateras i en artikel i Dagens Nyheter. Svenska språket blir allt mer könsneutralt, vi säger till exempel sällan lärarinna utan lärare oavsett kön på den yrkesutövande. Det skulle också vara ett praktiskt sätt att slippa säga "han eller hon".

Åh, vad praktiskt tänkte jag när jag först läste om det. Så skönt att slippa detta otympliga "han eller hon" för någon man inte känner till, så skönt att ändå slippa det förtingligande "den". När ska vi få börja säga hen i radion? Alltså på allvar, inte när vi debatterar ordets vara eller icke vara.

Om vi vill få fart på kommentarsfälten till artiklarna antar jag att detta är en bra braständare.

För Dagens läsare har verkligen tänt.

Jag blir seriöst mörkrädd när jag läser en del av kommentarerna. Okej att vi har religionsfrihet och yttrandefrihet. Men har vi dumfrihet också? Nollfaktakollfrihet?

Lelle tror att ungdomar blir vilsna om man ändrar gamla rågångar, detta skulle oroa dem utan anledning. "samhället tvingar dem i en valsituation som är onaturlig och onödig.

Att det inte blir lättare med normlöshet på detta område visar ökningen av självmord bland barn och ungdomar."

Inne på samma spår är Deborah

"Idag tar allt fler barn och ungdomar livet av sig. Osäkerheten kring vem man är, är bara en del av alla orsaker. Gör inte barnen mer förvirrade. Gud skapade människorna till man och kvinna. Inte till något "hen"."

Jodå, det finns tänkande människor där i kommentarsfältet också. Angela ger Lelle svar på tal

"Jag tycker att ditt påstående, som helt saknar förankring inom aktuellt kunskapsläge, är olyckligt. Tvärtom är det välkänt att självmordsfrekvensen är högre hos individer med könsidentitetsproblematik. Det är inte normupplösandet som är problemet utan normens exklusion av enskilda individer."

Det behövs fler såna upplysande lyktor och facklor i detta medeltida mörker av fördömande och fördummande kommentarer.

Säg nåt

Immanuel säger det förstås, med hela sin kunskap i ryggen, bäst.

Att säga "hen" är en sexuell handling - och ett hot mot mänskligheten?

 

Är du obekant med hela grejen han/hon/hen, transpersoner, intersexualitet och allt vad det heter?Tror du att du är en hyfsat upplyst och vidsynt person som till och med känner en bög eller två?

LÄS! Allt du inte visste att du inte visste om transbegreppet HBT

[uppdaterat med en del länkar]