Jag vet inte om det är tiden på året, arbetet, att jag levt på snacks och godis när jag inte orkat laga mat, att dotterns hyresperiod går mot sitt slut, att det börjar röra sig i en och annan obearbetad känsla/händelse/behov, jag vet inte om det är bristen på sömn, det skyhöga blodsockret, att jag ständigt missar medicineringen, eller alltihopa i kombination.
Men jag mår skit.
Bara häromdagen började jag skriva på en bloggpost om arbetsglädje. Hade tänkt kvittra trevligt om den inspirerande kursen. Om kicken när en egen nyhetsidé bär frukt. Om att sitta kvar på jobbet och fila på inslaget bara för att det är kul.
Men på söndag, på jobbet, vände det. Som att springa in i väggen all over again.
Jag ville bara därifrån nu, pronto, nyss, och så ringde dottern, ledsen, hungrig och ville ha hjälp att fixa käk på nåt sätt. I mitt huvud fanns bara - hem! huvudvärk! burkmat nu! kyrkogården innan skymning! gråta ut! nu! - så naturligtvis erbjöd jag mig att hämta ungen.
För att göra en lång historia kort stod jag 45 minuter senare hungrig på kyrkogården och skottade höftdjup snö medan huvudet långsamt splittrades i miljoner bitar och varje tår sände ett dundrande släggslag mot tinningarna.
Sällan har gången fram till graven känts så lång. De sista spadtagen blottlade gravlyktan, ett par engångsgravljus, en frusen bukett med nio vita rosor och en röd, och den lilla cellofaninslagna skålen fylld lakrits och röda hjärtan.
Det är fel. Det är inte rättvist. Det är inte rimligt. Det skulle inte vara så här. Det skulle inte sluta så här. Hans liv skulle inte sluta så här. Vi skulle ju bli gamla ihop. Se dottern växa upp och ta för sig av världen. Det skulle inte sluta sluta så här. Du skulle finnas här som pappa. Och jag skulle inte stå och gråta vid översnöade hjärtan.
Det tog lång tid innan jag orkade lämna kyrkogården. I bilen värmde jag frusna och blöta fötter. Lät tårarna rinna. Försökte låta bli att snyfta eftersom varje snyftning orsakade vitglödgade blixtar av smärta. Jag var illamående av smärta, hunger, trötthet.
Att åka genom stan var en prövning. Jag hatar att passera den satans älven. Mådde illa så jag fick öppna fönstret. Övervägde att stanna, ta en huvudvärkstablett och låta den få effekt innan jag körde vidare. Insåg att magen talade emot det, överhoppad lunch och en frätande tablett gör ingen mage glad.
Lättnaden när jag nådde p-huset därhemma var rent fysisk. Jag vred på bilnyckeln och njöt av att känna musklerna långsamt slappna av i tystnaden. Minut efter minut blev jag kvar där i det tysta kalla folktomma garaget.
När lysrören slocknade kom tårarna. Vätte ansiktet ända ner till halsen och lösgjorde snor värdigt en dagisunge.
Långsamt föll mörkret. Det kändes tryggt. Att gråta ensam i mörkret. Skyddad.
Jag ville inte ens tänka på att öppna bildörren och ta mig till lägenheten. Tänk om jag skulle möta någon. Mörkret är inte kompakt nog att dölja gråtsvullna, blodsprängda ögon. Och mörkret kan aldrig dölja en ledsen, bruten, röst även om den bara säger Hej.
Medan jag överlade med mig själv om att ta mig samman och åtminstone få stopp på tårarna skramlar det till nere vid porten och garagedörren rullas upp. En bil rullas in, och jag hoppas intensivt att den ska neråt och inte upp till mitt plan. Men lysrören tänds obönhörligt ett efter ett i taket ovanför mig. Jag håller andan medan någon jag inte ser bakom mig öppnar bildörrar, lyfter ut kassar, smäller igen bildörren, och går - inte hit, inte hit, ta dörren i andra änden - och slutligen släpper igen den tunga ståldörren bakom sig.
Jag hade glömt rörelsesensorerna. Det går inte att gömma sig i mörkret på väg ut härifrån. Jag biter ihop och tar mig till lägenheten med blicken stadigt i marken.
Och jag är väldigt väldigt medveten om att jag nu väljer ett beteende som är som klippt och skuret ur en berättelse om hur man kan hamna i ett fängelse av undvikande, ångest och social fobi.
Jag tänker inte tillåta mig att hamna där. Men just nu orkar jag inte kämpa emot.
Och där fick du sitta utan någon. Din stackare.
Sorry att det är sent på, men jag skickar all världens kramar till dig. Kanske du kan spara någon och ta fram när du behöver.
Posted by: wettexvärlden | mars 09, 2010 at 11:54 fm
Jag lovar att spara några kramar för kommande behov, man kan ju inte räkna med att det ska finnas någon som kommer springande som en räddande ängel precis när man behöver ;)
Förresten får du en famn full med kramar tillbaks. Det finns säkert en och annan motig ombytesvädersdag då du behöver en extra. Sköt om dig.
/k - som släpat näsa upp till skoplösen iallafall
Posted by: karibien | mars 09, 2010 at 01:59 em