Jag är så sjukt trött. Inte i kroppen men i känslorna, tankarna.
När man har en sån dag då man helst vill dra täcket över skallen och inte komma fram förrän en annan dag och så tvingas man göra precis tvärtom... då mår man som jag gör nu.
Upp, ut och göra ärenden. Vrida sig som en mask i köerna. Få huvudvärk av gnöliga ungar. Agera känslomässigt stöd. Bita sig i läppen och inte säga en bråkdel av vad som bubblar upp. Planera mat, storhandla. Tinnitusen surrar som ett lysrör på väg att gå sönder och det är omöjligt att hålla fokus på den oändliga handlarlistan i en stormarknad under ombyggnad.
Mycket. För mycket redan en bra dag.
Övermäktigt en dag som denna.
När jag äntligen kom hem ville tårarna aldrig sluta rinna och jag önskade så ouppnåeligt att jag fick luta huvudet mot M:s axel, känna hans arm om min rygg.
Jag orkar inte det här ensam. Jag vill inte vara ensam förälder.
Om jag åtminstone hade nån aning om hur länge livet kommer att se ut så här.
I morgon bitti (i dag) ska jag hålla i ett möte med utvärdering av veckans nyheter. Jag har ingen aning om vad jag ska säga. Jag har ingen analys. Vet inte ens vad jag borde analysera just denna vecka. Andel kvinnor? Makthavare eller vanligt folk?
Två timmar tills mobilen väcker, borde sova nu, samla lite krafter
Men fy fan vad tufft du har det!
En klen tröst men här kommer en lång, varm kram. Det blir bättre. Sen.
Posted by: wettexvärlden | februari 04, 2010 at 11:02 fm
Den kramen behövde jag
Dagen efter började skakigt men blev rätt bra till slut. Nu längtar jag efter helg!
Posted by: karibien | februari 05, 2010 at 01:07 fm
Här kommer en fredagskram också! :)
Ha en skön helg och var snäll mot dig.
Posted by: wettexvärlden | februari 05, 2010 at 04:26 em
Jag känner så väl igen mig... Och som du säger; om man åtminstone visste hur länge livet skulle te sig såhär...
All styrka skickas till dig!
Värme och ljus
Posted by: Sara | februari 06, 2010 at 10:34 em