Mitt hjärtas innersta önskan

En resa till Karibien. En hög pengar. En villa. En ny bil. En diskmaskin. En fin middag på restaurang. Ett vackert smycke. En bukett blommor. En god bok. En spännande film.

Det finns så många önskningar man kan skriva i en lång lång rad på sin önskelista. Små och stora prylar. Pengar förstås. Praktiska och flärdfulla presenter.

Men om du fick en enda önskan. Och inte fick önska dig fler önskningar ;)

Skulle du önska pengar? Så du kunde köpa vad du ville? Är din hetaste önskan ett spännande jobb? Eller är det viktigaste i livet att få vara frisk?

Om du stötte på Harry Potterböckernas Erised -spegel - vad skulle du se då? Spegeln visar olika bild för varje person som ställer sig framför den. Föräldralösa Harry ser sig själv tillsammans med sina i verkligheten döda föräldrar. Kompisen Ron ser sig som framgångsrik och hyllad elev.

Siri på Nattens bibliotek bloggade om det i går, och undrade just - vad skulle du se i spegeln? Så väl hon som de två läsarna som kommenterat har svarat att de skulle se just familjen och sig själva, välbehållna, i vardagen.

Lite förvånad är jag över svaren, nog brukar det smyga in sig nån jordenruntresa eller hus på landet när jag frågar folk vad de önskar mest av allt. Fast iofs, Siri har ju en psykologi-inriktad blogg och i skrift hinner man tänka innan man svarar. Men jag är inte heller annorlunda. Det jag önskar mest av allt går inte att köpa för pengar, går inte att jobba ihop, planera sig till, sträva efter. Det är en ouppnåelig dröm.

Förr hade jag planer. Drömmar. Jag skulle lära mig franska. Gå ner i vikt. Siktade på att bli nyhetschef. På något sätt skrapa ihop pengarna till den där Karibienresan. Jag satte delmål, gjorde planer. Motion tre gånger i veckan. Prickade av genomförda uppgifter. Stoppade ner Jante i en mörk låda och gav mig fan på att lyckas.

Sen krossades min värld. 

En twitterkort bakgrund: Tonårskärlek. 23 år ihop. Knakande äktenskap. Beslutsångest. Skilsmässa. Självmord. Skuld. Saknad.

Jag förlorade fotfästet i ett kaos av chock, sorg, frågor, vrede. Och skuld. Jag ville inte förstå att den man jag älskat och levt ihop med hela mitt vuxna liv var borta. För alltid. Hade valt att fly sin smärta och ångest. Valde döden. Trodde att han var så värdelös att vi skulle ha det bättre utan honom. Det är fortfarande, 19 månader senare, helt obegripligt. Min karl, som jag trodde att jag kände utan och innan, som jag lärt känna från hudens alla ärr och kännetecken till psykets ömma tår, hade djup och ångest jag aldrig fått se. Minnen från en barndom han aldrig pratade om. Skam han aldrig någonsin avslöjade. Kärlekslängtan han stängde inne.

Jag visste inte. Jag förstod inte. Jag kunde inte se. Jag orkade inte se. Orkade inte lägga ihop de små små pusselbitarna som nu efteråt skriker sitt buskap åt mig.

Om han hade svarat ärligt när jag frågade om han hade tankar på att göra sig illa, ta livet av sig.

Om jag hade lyssnat mer istället för att förbjuda - du får inte, du har barn, om du har såna tankar måste du söka hjälp.

Om jag hade sagt hur mycket jag älskar honom istället för hur trött jag var

Om jag hade funnits vid hans sida istället för att avvisa honom till mamma, syskon och moster efter skilsmässan

Om jag hade kommit rusande när han sa att de inte förstod

Om jag hade ringt till läkaren och berättat istället för att säga åt honom att berätta

Om jag bara hade sagt hur mycket jag älskar honom

Om jag bara hade sagt att hur förbannad jag än är, hur sårad, trött och bitter jag än är, så kommer jag ändå alltid att älska honom

Om jag bara hade stannat kvar när han vädjade

Om jag hade låtit honom följa med till nya lägenheten

Om jag bara fick en chans till

Om jag bara fick hålla hans hand

Om jag bara fick se honom i ögonen

Om jag bara fick säga hur mycket jag älskar honom

Skulle han ha levat då?

Skulle jag känna att jag gjort allt då?

Skulle jag slippa skulden då?

 

Anjo har skrivit så smärtsamt vackert  

"Om jag sa allt jag ville säga
Och du nickade och log
Kan jag lättare resa mig då
Smeka minnena utan att gå sönder
Eller är det sista ordet oändligt
Kan jag aldrig tillräckligt viska
Eller skrika
Hur mycket jag älskar dig
Finns det ens ett därför
Till mitt värsta varför"

 

Numera har mitt liv ingen plan, inget mål. Det enda jag egentligen önskar, drömmer om, vill uppnå, är ouppnåeligt. Det är inte längre en liten ö i Karibiska havet som hjärtat viskar om, karriären är ointressant och oviktig, det enda jag drömmer om, med het längtan och iskall fruktan, är att få ett ögonblick till med honom.

Mitt hjärtas innersta önskan är att få ett enda ögonblick till.

Och min svartaste skuld döljer sig däri.

 

I veckan försov jag mig och kom sent till jobbet. Igen. Att släpa mig upp ur säng i tid har varit ett problem för mig ända sedan skoltiden. Jag får det inte att funka. Och jag gillar inte läget ett dugg. Jag känner mig ansvarslös och omogen. Och varje gång jag försovit mig får jag ännu större problem att somna i vettig tid, sova hela natten, sova gott och vakna i tid nästa morgon. Så också denna gång. Men den här gången mindes jag för en gångs skull vad jag drömde. Flera gånger under natten vaknade jag till mitt inne i drömmen, vaknade med svettrassliga lakan och hjärtklappning oförmögen att skilja dröm från verklighet, och när jag äntligen somnade om fortsatte drömmen.

Jag kastar mig ur sängen, sliter på mig kläder som ligger hoptrasslade nedanför, jag hinner om jag skyndar mig, nappar åt mig mobilen och väckarklockan och pressar ner dem i handväskan, smäller igen resväskan och struntar i att låsa, ut genom dörren, fastnar nästan med den tunga resväskan på trappavsatsen i garaget, slänger in väskan och ger mig i väg med bilen i vådlig fart, kör som en biltjuv på 70-vägen, får inte komma för sent, gör en ful omkörning inne i stan och hinner precis förbi sista trafikljuset innan det slår om till rött

och jag vaknar med bultande hjärta övertygad om att jag försovit mig och jag sträcker mig efter mobilen och klockan är bara fyra

igen släpar jag ut resväskan till bilen och skyndar iväg, står på ordentligt ut till flygplatsen, kör om i rusningstrafik så de mötande får flytta ut i vägrenen, lämnar bilen på korttidsparkeringen utan att betala, springer med den tunga resväskan krängande över trottoarkanter och nu är jag jävligt jävligt orolig att missa planet till karibien och jag känner smaken av galla i munnen när jag hör tankningsbilen backa iväg från planet på andra sidan terminalen och jag springer över de hala stenplattorna och jag ser genom glasväggarna de sista passagerarna på väg upp för trappan till flygplanet

och jag vaknar svettblöt och försöker förstå varför det var så jävla viktigt att hinna med just det planet jag har ju bokat om en gång förut och fan kan jag sluta drömma jag behöver sova klockan är bara halv sex och nu tar det lite tid att somna om

och jag springer med den tunga resväskan krängande över trottoarkanter och nu är jag jävligt jävligt orolig att missa planet till karibien och jag känner smaken av galla i munnen när jag hör tankningsbilen backa iväg från planet på andra sidan terminalen och jag springer över de hala stenplattorna och jag ser genom glasväggarna de sista passagerarna på väg upp för trappan till flygplanet och det är M och dottern de försvinner ur mitt synfält när jag kryssar genom slalombanan till säkerhetskontrollen och där blir jag stoppad och motad ut mig på andra sidan och där står jag med dubbla glasväggar, låsta dörrar och säkerhetskontroll som hinder och det är för sent alldeles för sent jag ser honom på sista trappsteget innan han försvinner utom synhåll genom dörröppningen och jag vill skrika ur djupet av mitt bröst men jag får inte ett ljud över mina läppar och det är för sent alldeles för sent och jag får aldrig se honom mer och jag hann inte säga det jag ville det jag måste det som kunde ha förändrat allt eller inget och det är för sent och jag är för sen jag har schabblat och klantat mig och jag har förstört allt och det är mitt fel det är fan mitt fel att allt är för sent och det är mitt fel att han dör

Det är sant och det är fel och det är illusion och önsketänkande och besvärjelse och skuld den blytunga skulden jag aldrig blir av med och jag hatar att vakna med hjärtat i halsgropen och skulden på mina axlar.

Många, många, otaliga gånger har skulden varit samtalsämnet hos psykologen. Skulden innebär att jag tar på mig ansvaret. Men ansvaret för M:s liv var ju hans. Tror jag verkligen att jag hade makt att stoppa honom? Som något gudomligt ingripande?

Nej. Såklart.

Vet jag ju med huvudet.

Men det känns inte så ända längst in i hjärtat.

Men tänk om. Om om fanns, och jag fick det där ögonblicket. Skulle han ha levt vidare då?

Och om han ändå valt döden - skulle förlusten vara lättare att leva med för att jag fått säga det osagda?

Kanske skulle det vara det svåraste - att tvingas inse att min kärlek inte spelade någon roll?

Comments

[Nattens bibliotek]

Fina, fina du! Vad starkt du skriver! Blir alldeles tagen!

[karibien]

Tack för dina ord :)

Det var en sån där text som måste värkas och gråtas ut. Efteråt hade jag andning hopsnörpt högt upp i bröstet.

Det känns som om jag har vänt och vridit ytterligare ett varv på den jävla skulden. Kanske får jag nån gång snart göra upp med den ordentligt och gå vidare

[Mette]

Tack för att jag fick läsa detta.