Det har gått lång tid sedan min värld rasade samman och jag hamnade i ett kaos av chock och sorg. Jag har kommit en lång väg sedan dess, små små pusselbitar ramlar på plats. Hundratals timmar psykoterapi, och många fler timmar grubbel har förstås gjort sitt till. Men så hade jag mycket skit i bagaget som jag inte tagit itu med tidigare. Och sorgen komplicerades på alla möjliga sätt.
Även om jag nu mår och fungerar bättre på vissa områden är det vissa saker som jag fortfarande lever med sedan den första tiden. Jag läste just Martins senaste bloggpost, skrivet 42 dagar efter sonen förolyckats, känner jag igen mig.
"Och det som egentligen är ljusglimtar, ett gott vin, ett glatt skratt, en middag med goda vänner känns så plastigt och tillgjort fast det inte ens är så. För sekunden efter den glada tanken så är saknaden där igen: "You're not fooling anyone, you know". På nåt sätt.
Så jävla ruttet och meningslöst."
Hans beskrivning fångar på pricken den där plastiga distanserade känslan som är en av de mest påtagliga effekterna av sorgen tycker jag.
I början sveper känslan över mig och lättar lite som den vill. Jag kommer på mig med att sitta på jobbet med en telefonlur i handen och ställa de där journalistiska frågorna jag ska ställa och plötsligt vara helt ointresserad av svaret. Ibland knappt kunna påminna mig vem jag ringt eller varför. Det är inte nödvändigtvis minnen av M som tränger igenom. Bara en obeskrivlig känsla av distans. Intervjupersonens svar blir bara babbel, skämt faller platt till marken och på krogen växer köttbiten i munnen.
Mask av, mask på
Sen lärde jag mig att bestämma mig för att ta på masken innan jag gick till jobbet. Alla har vi olika roller som kärlekspartner, kollega, konsumkund osv. Ni vet, när man sitter på ett café men en gammal kompis och så ringer hennes telefon. Och fast hon mest lyssnar, bara svarar med enstaka ord, kan man förstå vem hon pratar med. Maken, tonårsdottern, chefen eller en telefonförsäljare. Det går på ett ögonblick att klä sig i den rätta rollen, att ha det rätta tonfallet, säga de rätta orden, vara lagom artig, lagom bestämd och lagom skämtsam.
Under sorgeperioden blir rollerna än mer tydliga, gränserna blir skarpare, tröskeln högre. Jag kan inte växla över på ett ögonblick när dottern ringer mig på jobbet eller när jag möter chefen på ica. Jag får lägga till extra tid i början och slutet av arbetsdagen, för maskbytet kostar tid och energi. Jag tränar medvetet, i början var det en stor sak bara att orka fråga efter en sak i kvartersbutiken, nu handlar det om att orka med utbildning och tillhörande resor och gemensam middag med småprat.
Det är nyttigt och nödvändigt att öva sig på att kliva i och ur rollerna. En dag går det lika enkelt som innan. Men räkna med att det kan dröja innan du kommer dit. Jag tror jag var hemma i sex veckor på heltid när jag förlorade min man. Sen prövade jag på att jobba 25 procent, uppdelat på tre dagar i veckan, vilket låter löjligt lite men var ett väldigt bra första steg. Det finns en risk med att inte ha en arbetsplats att höra hemma hos. Ju längre man blir sittande hemma, medan kompisarna jobbar, desto mer isolerad blir man, och desto mindre tränad på att orka med såväl socialt liv som stress och sinnesintryck på arbetsplatsen. Det blir inte nödvändigtvis lättare att gå tillbaka till jobbet om man väntar lite till. Men det är förstås helt beroende på vilken sorts arbete och jobbarkompisar man har! Jag har ett arbete jag älskar, en förstående och flexibel chef och vettiga arbetskompisar. Det är guld värt. Dottern har haft alla faktorer mot sig och kunde inte fortsätta på skolan.
Skriv ner och stäng av
En annan effekt av sorgearbetet var att jag snabbt blev uttröttad. Inte bara den stress och press och tidspassning som själva jobbet krävde tröttade ut. Även sociala kontakter och sinnesintryck som ringande telefoner och surr i lokalen gjorde huvudet till en bikupa vid arbetsdagens slut. Rätt snabbt kände jag mig allergisk mot telefoner och kollegor. Psykologens råd är att vila huvudet från intryck när det går. En skogspromenad. Stäng av tv:n. Freda arbetsmiljön, säg åt kollegorna att surra nån annanstans än vid ditt skrivbord.
Mitt korttidsminne var extremt kort. Om man i vanliga fall kan hålla ett telefonnummer med åtta siffror i huvudet fick jag nu fråga om, och fråga igen innan jag fick ner hela numret på papper. Och så där var det hela tiden. Av en slump läste jag en bok som handlade om hur minne, koncentration och uppmärksamhet fungerar och det hjälpte mig att förstå. Minnesstörningar är vanliga, det inte stor idé att skynda på att det ska bli som vanligt. Hitta på strategier för att klara vardagen och jobbet ändå. Använd mobilen och skriv handlarlista, matsedel, kom-ihåglappar, sätt larm vid mötestider osv. Eller skriv postitlappar. Låt inte folk överösa dig med information utan hejda - vänta, jag måste skriva ner det här först, sen får du fortsätta. Engelskan har ett uttryck som jag gärna använder - preoccupied. Huvudet är ju redan upptaget med att processa krisen så det är liksom fullt på kanske 5 minnespinnar av 8, beroende på dagsformen.
Men ofta handlade det inte så mycket om minnet som förmågan att koncentrera mig, att fokusera uppmärksamheten, som gjorde att jag hade svårt att ta tag i och slutföra uppgifter. Jag försjunker inte på samma sätt i en text så omvärldens larm stängs ute. Varje telefonsignal, person som går förbi bordet, får min blick att släppa texten och det tar tid innan jag hittar tillbaka till orden och tankekedjan. Varje inskjuten fråga, byte mellan arbetsuppgifter, kräver betydligt mer tid än tidigare, vad var det nu jag gjorde, få se hur ska jag gå vidare. Kontorslandskap är ingen höjdare. Hemma brukar jag vanligtvis sitta med laptopen framför tv:n, och gärna klappa katten eller äta något samtidigt. Även om det är trevliga syssselsättningar tröttar de, så jag försöker dra ner på multitaskandet.
Ironiskt nog kommer jag inte ihåg vad boken om minnet heter eller vem som skrev den ;) så jag får lägga in en länk när jag minns. Lite googlande senare kommer svaret: Den översvämmade hjärnan: En bok om arbetsminne, IQ och den stigande informationsfloden, skriven av minnesforskaren Torkel Klingberg. Hos Bokus går det att läsa ett smakprov. Boken är på inget sätt skriven för sörjande, krisande människor, men den hjälpte mig att förstå begreppet arbetsminne och varför jag hade så svårt att jobba när jag blev störd hela tiden.
Min beskrivning av hur man fungerar i sorgeprocessen baseras på mina egna och dotterns upplevelser, och de berättelser jag hört av vänner och bekanta. Jag hoppas att någon kan finna ett litet tips som kan göra vardagen och livet i sorg eller kris lättare.
TACK för dessa ord, som trots våra väldigt skilda historier på pricken stämmer in på mig.
Varm kram
Posted by: Sara | mars 01, 2010 at 12:15 em
Så sant. Och svårt. Fy fan.
Är så slut att jag inte orkar skriva något klokt.
Men en kram lämnar jag.
Posted by: wettexvärlden | mars 02, 2010 at 12:51 em
Goa webbvänner
alla dessa kramar, jag visste inte att alla dessa kramar skulle göra så gott :)
Jag tror att människor i kris kan reagera rätt lika på en grundläggande nivå, som minnesstörningar, även om krisen har helt olika orsak. Att förstå symptomen kan göra det lättare att hitta sätt att hantera problemen. Att veta att man inte är ensam, att det är normalt att uppleva detta, kan göra det lättare att ställa krav på jobbet.
Jag önskar att jag hade fått en sån här beskrivning i handen på vårdcentralen första gången när jag träffade läkaren som sjukskrev mig
Posted by: karibien | mars 02, 2010 at 08:28 em
Hej!
Såg att du besökt min andra blogg- den jag håller på avsluta, pga människors "tala om för". De som "vet" fakta genom Google om hur jag borde vara- men som aldrig upplevt hur det är att vara just Jag.
Trots mängder av läsare klarar jag inte längre stanna kvar.
Jag skapar censur på mina tankar och uttryck och det passar inte mig. Tar dock en hel del människor med mig till min flytt.
Du är välkommen dit om du vill.
Fastnade länge här inne.
Blev väldigt berörd av hela din blogg och kommer läsa ikapp.
Du berörde mig med dina ord.
Din sorg är ju ingen annans- den är ju just Bara Din- på ditt eget sätt och upplevelse.
För mig går ensamheten hand i hand med sorgen just för att den är så personlig och privat.
Kan man och har tillgång till vänner så är det skönt att få veta att man omges av vänner trots den där malande ensamheten...i min värld är det så.
Minnesstörningar....är mitt liv.Suck!
Väntar på arbetsminnesträning med NeoCog...sorts data-tjosan, där man går 5 dagar i veckan i 5 veckor.
Kanske slipper jag glömma gå till jobb den dagen min sjukskrivning tar slut...(hehe nä, det var inget skämt och i grunden pinsamt)
Mitt minne är dessutom selektivt...vilket då ses som "bekvämlighet" och egocentriskt och i vissa lägen ouppfostrad och normstört.
Säger man samma till en stroke patient? Till en med Alzheimer? Till någon med epilepsi som oftast påverkar minnet ju äldre man bli?
Här inne gavs en liten känsla av hem-nyfikenhet-igenkännande...
Om du vill ha lösen till mina skyddade inlägg så lägg en not i kommentarsfältet på min sida så mailar jag det.
Jag har lösen för inte såra personer i min nära omgivning.
Ha en fin kväll!
Posted by: Agent | mars 17, 2010 at 10:34 em
Liten "kul" OT; på min mobil kan man sätta 5 larm. Dagen ser ut så här:
1. vakna
2. medicin
3. väcka de stora barnen
4. kl 8.15 lägga frukt i barn nr 3's skolväska/kolla gympapåsen...(tappat räkningen på antalet gånger han fått sitta på bänken och tittat på för jag glömt gympapåsen och DET gör för jävla ont...)
5. Larma om för resten av dagen eftersom det bara går in 5 larm åt gången.
Hoppas på få hjälpmedel, för egentligen måste jag larma för "dricka vatten" varannan timme, annars kan jag glömma dricka på en hela dag.
Posted by: Agent | mars 17, 2010 at 10:43 em