(uppdaterat 1:a mars - se längst ner)
Tårarna rinner och rinner. Stilla men oförtrutet som ett sommarregn. Jag kan inte, vill inte, fatta den fulla vidden av orden jag nyss läste.
Loo ska dö.
Inte få se sin Alex växa upp.
Inte få leva i kärlek med O.
Underbara, vackra, inspirerande, kämpande, upproriska Loo som besegrat drogberoendet blir nu själv besegrad. Den stora dräparen C skördar ännu ett liv.
Cancern bryr sig inte om vem som behövs i livet, cancern skiter i vem som förtjänat stt få leva, cancern tar inga hänsyn.
Vi är många som fått mäta våra krafter mot någon av cancerns många former. Cancern som alltid har Döden som skugga. Som skrämmer oss vettlösa. Som tvingar oss ner på knä, förnedrar oss i smärta och lidande. Som sliter åt sig bitar av vår kropp, ett bröst, några meter tarm, en sköldkörtel, en bit hjärna. Cancern lämnar några av oss djupt skakade men friska. Andra lever ständigt med cancern som en parasit i sin kropp och med döden flåsande i nacken.
Det var femton år sedan, tror jag, som jag gick igenom mitt möte med cancern. Jag hade tur, det var en cancerform med god prognos. 90-95 procent som får den typ av sköldkörtelcancer jag hade lever fortfarande fem år efter diagnosen. Det räckte ju inte för att min rädsla skulle lägga sig - fem till tio av hundra dör ju inom fem år, hur många till har dött efter sex, nio eller fjorton år, och förresten ville jag ju inte bara leva efter fem år jag ville ju vara frisk också.
Loo fick en mycket sämre prognos när hon blev sjuk och fick sitt cancerbesked i somras. Hennes cancerform är anaplastiskt B-cells lymfom i benmärgen. Lymfom utgår från cellerna i kroppens immunförsvar, lymfocyterna, en sorts vita blodkroppar som finns i blodet, i lymfkörtlarna och i benmärgen. Benmärgen är livsviktig, det är där blodets celler bildas. Cytostatika, cellgifter, ska ta kål på de sjuka cellerna utan att samtidigt ta kål på patienten. Efter ett jobbigt halvår med cellgifter, i december, fick Loo sin sista dos och det såg ut som om behandlingen hade lyckats. Underbara raka härliga Loo lade ut en video i december "Jag är len som en bäbis över hela min uppenbarelse och detta tackar jag cellgifterna för. Mitt i all den här jävla skiten så har jag åtminstone inte behövt lägga ner en massa pengar på rakhyvlar och det tackar jag för". Äntligen kunde Loo gå vidare, rehabilitera sig, se fram emot ett liv tillsammans med sonen och O. Planera vidare mot plugg och målet att jobba som copywriter. Lägga ännu ett kapitel till den där boken hon ständigt skriver på.
Bara sex veckor senare får hon beskedet - cancern är inte besegrad. Tvärtom. Fanskapet har bitit sig fast i skelettet. Nu gäller det att smacka till ordentligt, cellgifter, byta ut de sjuka blodbildande cellerna med en benmärgstransplantation.
Men det var redan för sent. I februari får Loo sin dödsdom. Ett år. Ett jävla år är allt hon kan hoppas på. Alldeles ofattbart för en nykär småbarnsmamma. Men inte ens det beskedet ger någon sorts stabil grund för att på något sätt förbereda sig att lämna livet. Den här gången dröjer det inte ens ett par veckor innan cancern stjäl ännu mer av Loos utmätta tid. I går eftermiddag skrev LillaMi:
Så, Loo har fått en ny dom, hon får inte sitt år längre, hon får kanske en vecka, en månad eller kanske bara några dagar! ingen vet, cellgifterna hon får stannar inte cancern, den är för aktiv och stannar inte!
Och jag blir så jävla ledsen. För Loo som kämpat så hårt och länge för ett värdigt liv, som äntligen vunnit kärlek, lärt sig så mycket på sin långa resa, som verkligen verkligen förtjänade att få leva i svindlande kärleksrus, i ömt mammamys, i kreativt skrivflow, få delta i ett meningsfullt bygge av det samhälle hon så passionerat varit en del av. För Alex som kommer att få växa upp med ett kärleksfullt arv av mamman som ville så mycket men som togs ifrån honom. För O som förstås inte alls vill mista sin Loo.
Jag har gråtit så otroligt mycket de senaste 19 månaderna. I chock och smärta, i sorg och saknad. För min egen smärta. För M som i sin smärta valde att inte leva längre. Och naturligtvis för min dotter, som oförskyllt hamnat i en mardröm.
Det känns ovant att gråta för någon annan. Förr grät jag nästan aldrig. Knappt ens när jag själv levde med cancer. Jag stängde in, lade locket på, skulle vara stark trodde jag men egentligen handlade det om att jag inte vågade släppa fram all smärta som tryckts ner så länge. Men numera har jag gläntat på det där locket och släppt fram rätt mycket, ångest och rädsla från förr, gammalt mök och surdegar som inte längre är viktiga. Jag har synat, begråtit, släppt, förbannat, återvänt och gjort upp med så pass mycket att jag numera oftast kan skilja på sorg, vrede och ångest som väcks i nuet eller som triggas av rötter som löper ner under locket.
Jag har gjort upp med mitt cancerspöke. När jag läser om Ludmilla som förlorat en tonårsdotter i självmord, nyligen fött en efterlängtad baby och får beskedet att hon själv har cancer kan jag höra var mina gamla rädslor börjar viska om likheterna i våra liv, men jag kan också särskilja vad som är ren medkänsla med Ludmilla och jag undviker inte att läsa och kommentera, och jag försöker möta hennes frågor på riktigt istället för att skicka styrkekramar och hasta vidare.
Jag känner djupt med Ludmilla, och jag känner djupt med Loo. De där människorna som inte är en del av det sociala nätverket online lär inte begripa att man kan bli så berörd av någon man aldrig träffat öga mot öga. Som om bloggosfär, sociala medier, onlinevärlden, inte var på riktigt. Som om man bara kan lära känna en person öga mot öga. (så då skulle blinda inte ha några vänner?). Som om tangenter inte kan förmedla ord och känslor lika bra som läppar och struphuvud och inte tas emot i dator och mobiltelefon lika bra som i öron. (så då har döva inga vänner?).
De här tårarna är för Loo. För den Loo jag lärt känna genom flödande ord, brinnande engagemang , en vass tunga som tränger genom skärmen, ett varmt hjärta och stor medkänsla som förmedlas av bokstäver som knattras ner på ett tangentbord många mil ifrån mig.
Plötsligt känns det djupt ironiskt att den dystopiska texten Generation Y från 2002, om unga som blasé på medieförmedlat våld och sex inte försöker förändra världen utan fly den med alla medel, den text som var anledningen till att jag hörde namnet Loo Lönnroth första gången, den texten avslutas med döden.
"Alla ska vi dö, men generation Y kommer inte dö som vuxna. Vi kommer trilla av pinnen som de fysiskt förväxta barn vi är."
Men du Loo, du kommer sannerligen inte att dö som ett förvuxet barn. Du har visat oss läsare och vänner så mycket personligt växande, ja till och med mognad. Jag är tacksam att jag, och så många andra, fått följa med på färden. Vi överger dig inte heller nu.
Jag önskar dig det allra viktigaste: älskade människor omkring dig, att du ska få slippa smärtan, få hämta krafterna i skön sömn, att du ska få så mycket tid som det någonsin är möjligt att älska, säga kärleksorden, höra de ord du längtat efter, att du kan vila i kärlekens, ömhetens och vänskapens famnar.
Genom LillaMi ber Loo (uppdaterat 1:a mars se längst ner)
"att så många nära och kära vänner som familj ska komma och hälsa på (säga hejdå) förhoppningsvis blir det inte hejdå, förhoppningsvis överlever hon och får leva vidare med oss!"
Känner du Loo och finns nånstans inom rimligt avstånd från Stockholm och Karolinska sjukhuset - åk dit. Undvik inte för att du är rädd, skjut inte upp. Hur obehagligt du än tycker att det är att bli påmind om att död och sjukdom finns är det ändå så ynkligt futtigt jämfört med vad Loo går igenom. Pallra dig dit nu och håll en hand, berätta vad Loo betyder för dig.
Loo ska dö.
Om du är en nätbekant, en bloggläsare, som följt och berörts av Loo, följ henne också denna del av livet. Loo hälsar att hon inte orkar med telefonsamtal och sms - men skriv. Skriv där du känner henne, eller skriv i din blogg, och lämna en länk i en kommentar hos Loo på Social ingenjörskonst Modul II. LillaMi lovar vidarebefordra - ända in i det sista.
Skriv gärna en liten minnes grej om just henne, eller bara en tanke som kommer upp när ni läser detta!
Jag tänker samla allt som ni skriver till henne och sätta ihop och lägga det tillsammans med henne OM hon nu försvinner!
Här har till exempel Lillasyster Stjärna skrivit om Loo som delar bullen och ger henne halva. Och här berättar Urban Cat hur hon blev igenkännande skräck-förälskad i allt Loo skrev, var & utstrålade! Frk F berättar Loo var en sån människa som kommer svepande in och lämnar djupa avtryck. Fade berättar om Give hope-halsbandet hon skickat till Loo och hur hon knappt vågar tänka att hon ska hälsa på av rädsla för att något hemskt ska hända innan hon hinner dit. Bejbi39 berättar hur hon snubblade in på Loos blogg för första gången och fick en käftsmäll när hennes egen bipoläritet och tidvisa dödslängtan mötte livets skörhet.
Vad vill du säga till Loo?
Vad vill du berätta för världen om Loo och hennes liv och ord?
P.S
Ludmilla har skrivit klokt om att möta någon som går igenom något svårt, hon har frågat oss läsare hur vi skulle reagera om vi till exempel fick besked om en dödlig sjukdom, och hur vi faktiskt agerat i olika situationer. Om att förlora ett barn, självmord och cancer kallar hon serien. Läs. Kommentarerna också! Hinner du bara lite - läs de avslutande orden.
---------- uppdatering 1:a mars----------
I dag berättar LillaMi att Loo mår rätt okej, sover mycket. Men hon orkar inte så mycket
Så Loo hälsar till er alla att hon älskar er men att hon måste sätta besökstopp för spontana besökare! hon måste själv få välja vilka som kommer och när ni får komma, hon orkar inte riktigt så mycket! Så snälla ni, vänta på att hon kontaktar dig/er!
Jag hittade hit via Loos kommentarfält. Oerhört bra post som dessutom fick mig att minnas ytterliggare någon jag hade glömt bort i mitt rssflöde.
Posted by: Lisa | februari 28, 2010 at 12:41 fm
Hej Lisa, tack för din kommentar
så bra om jag joggat igång ett minne och inspirerat till en kontakt :)
Posted by: karibien | februari 28, 2010 at 09:24 fm
Tack karibien, för att du uppmanade att skriva till Loo. Jag har tänkt så mycket på henne den sista tiden och läst så fort hon har uppdaterat. Jag har varit orolig, men tyvärr varit alldeles för feg/blyg att visa henne att jag bryr mig. Det är så svårt att bemöta, ens mänskliga begränsningar blir så tydliga i såna här situationer. Jag hoppas att vi allesammans på något sätt har nått fram till henne.
Posted by: Nike | februari 28, 2010 at 02:31 em
Det är så märkligt att man får för sig att man skulle störa, att ens ord inte skulle betyda något för den som går igenom något svårt. Naturligtvis är det helt galet. Ger man sitt stöd med öppen medmänsklighet kan det aldrig bli fel.
Det räcker så långt att säga "Jag vet inte vad jag ska säga men jag är så himla ledsen för det som hänt. Finns det något jag kan göra?"
Jag är säker på att omtanken i alla ord når fram
Posted by: karibien | februari 28, 2010 at 03:05 em
Vad vackert du skriver om Loo.
Mitt hjärta blöder för henne,Alex och O
Jag är faster till Alex,Loo står mej nära och jag var på sjukhuset i fredags,hon är rörd och otroligt glad över all hjärtevärme hon har fått via bloggen och facebook.
Tack!
Jag skriver ut det här inlägget och sparar om det är ok?
Posted by: Cian | mars 02, 2010 at 03:21 em
Självklart är det okej, Cian, jag blir rörd och glad om min text berör och glädjer någon
Loos ord har många gånger berört mig
Som i höstas när jag var på väg ner i det svarta depressionshålet
De här orden läste jag i precis rätt tid
http://mrsgonzo.blogspot.com/2009/09/den-enda-trost-jag-kan-ge.html
Precis när livet kändes hopplöst och det var en kamp att orka upp ur sängen fick jag lite jävlaranamma
För det kommer jag alltid att vara henne tacksam
Posted by: karibien | mars 02, 2010 at 09:14 em