Det har knappt gått en dag sedan mitt livs kärlek tog livet av sig för snart 19 månader sedan som jag inte grubblat, reflekterat, undrat eller åtminstone snuddat vid, det här med hur vi människor möter varandra. Eller låter bli att möta varandra.
Det här är inte första gången jag stöter på fenomenet att folk inte vet var de ska göra av sig när de stöter på smärta i någon form hos en annan människa. Det är inte heller första gången jag ställs inför att avgöra hur mycket av min egen smärta jag ska lämna ut och hur mycket jag ska behålla för mig själv.
Orsaken till att jag skriver just nu är Ludmillas funderingar om bemötande och vilka tankar det väcker att möta en människas smärta. Ludmilla har förlorat sin tonårsdotter som tog livet av sig, hon har kämpat för att bli gravid, fått en liten baby och kort därefter fått beskedet att Ludmilla själv har cancer.
På ett sätt kan jag förstås inte alls förstå hur Ludmilla upplever det. På ett annat sätt kan jag det kanske mer än många andra. Jag har också kämpat för att bli gravid. Jag har fått beskedet att jag har cancer. Och jag har förlorat den man jag levt ihop med hela mitt vuxna liv när han tog livet av sig. Skillnaden är att för mig skedde detta med flera år emellan och för Ludmilla hände allt på sådär ett och ett halvt år.
Den ofrivilliga barnlösheten pratade vi, jag och maken, inte om utåt. Det var endast ett par i släkten som också hade liknande problem som vi delade erfarenheter och smärta med. Till kompisar, föräldrar och andra sa vi inget om hur vi levde i känslomässig berg- och dalbana, mellan hopp och förtvivlan. Vi sa inget om hur deras frågor om vi inte skulle skaffa barn ännu smärtade.
Vänner som försvinner
När jag fick sköldkörtelcancer - och vi berättade det för alla - märkte vi hur svårt det var för omgivningen att hantera. Cancer, liksom, the Big C, det var en dödsdom för många. Trots att det inte alls var så för mig. Den form av cancer jag hade ger goda odds - 90-95% av de drabbade lever efter fem år. Men det hjälper ju inte, när var och varannan människa har någon farbror eller mormor som dött i cancer. I början sa förstås alla att de skulle finnas där. Nä men gud så hemskt, hör av idg bara, jag finns här. Ring mig och berätta om provtagningen, hör av dig efter operationen osv osv. Och sen var alla så himla upptagna, distanserade, rädslan lyste i ögonen på dem. Alla utom en. Hon stod kvar. Hon orkade med galghumorn, rädslan, ältandet. Hårdast tog att den släkting som vi släppt in på livet med barnlösheten svek nu.
När jag nån gång försökte konfrontera någon, och de inte skyllde på tidsbrist och gudvetvad, så var svaret "man vet inte vad man ska säga".
På ytan må det vara en sanning, det ÄR svårt att veta vad man ska säga. Men inte fan är det bättre att hålla sig undan och inte säga nånting!
Sant är också - kanske en större sanning - är att när jag möter en människa som går igenom ett helvete så börjar jag mer eller mindre omedvetet minnas helveten jag själv gått igenom och fantisera om hur det skulle vara att gå igenom helvetet som människan framför mig nu berättar om.
Det är inget konstigt. Det är fullt mänskligt. Erkänn det för helvete så kan vi prata sen. På riktigt. "Jag blir vettskrämd vid blotta tanken på cancer, du vet, min mormor dog av cancer, och så tänker herregud kan det drabba dig så kan det drabba mig. Herregud, hur gör du för att sova på natten, är du inte livrädd?"
Tystnad eller floskler
Precis samma rädsla mötte vi vid M:s självmord. Fast då också förenad med hur många tabun som helst. Halvåret innan hade M och jag vänt och vridit på tanken, och till slut bestämde vi oss för skilsmässsa. Vi berättade för dottern, var överens om hur vi skulle bo, delade prylar. Ändå gick det åt helvete. En vecka efter jag flyttade ut. Självklart var folk omkring osäkra vad de skulle säga, vad de kunde fråga. Skilsmässor pratar man ju inte om. För att inte tala om självmord. Och att hans grubbel gått vidare förbi det normala, att gamla sår rivits upp, så att han till slut tappade greppet om verkligheten - det är sånt man inte talar om. Ångest, psykos, paranoia.
Redan när vi berättade för familj, vänner och bekanta att vi skulle skilja oss märkte vi oviljan att tala om saken. Särskilt svårt tyckte M att det var. Jag hade ju redan rensat hårt i vänkretsen. Nu stod han inför tystnaden, undanflykterna. Särskilt hårt tog han att släktingen som vi tidigare anförtrott oss hos ännu en gång drog sig undan. Sa att hon skulle finnas där, men tog inte telefonen när han ringde. De sista veckorna grät han mot min axel och sa att nu förstod han vad jag gick igenom när jag hade cancer.
Efter självmordet strömmade kondoleanserna in, chockade, omtumlade, liksom vi. Ingen kunde fatta. Han? Ta livet av sig? Dränka sig? Han som alltid skytt vatten, inte kunde simma, avskydde att vara i vatten - skulle han?
Sedan kom flosklerna. Ja, ni har hört dem eller hur? Guds vägar är outgrundliga. Det finns saker som är större än vi människor förstår. Han hade fullgjort sin uppgift på jorden. Tiden läker alla sår. Det finns en mening i allt. Det finns en hel rad, man kan till och med skriva en floskeltoppen med korkade saker folk säger när de inte riktigt tänker. Och helt uppenbart blir det svårt att säga något deltagande när den sörjande inte tror på en återförening á la bröderna Lejonhjärta, inte tror på en högre makt, att det finns en mening som vi människor inte förstår men som ingår en guds plan, då funkar inte floskler, klyschor och strofer hämtade från kondoleanskort.
Untouchable
Ett särskilt kapitel är familj och släkt. Man kanske tar för givet att det är de som står närmast. Som alltid ska finnas där. Osjälviskt stötta efter bästa förmåga. Kanske gör de också det. I vårt fall har det inte varit självklart. Somliga har verkligen funnits där, finns där fortfarande. Andra försvann. En familj genom giftermål är kanske inte nödvändigtvis en familj när äktenskapet upphört, när den sammanhållande länken är död.
Särskilt inte när sammanhållningen inte varit så god innan. När det finns rötter långt bak i barndomen, när det finns så mycket osagt, kanske rena familjehemligheter. När familjen sedan årtionden lagt locket på, det finns en osynlig outtalad överenskommelse att sånt man inte talar om. Det kan vara alkohol, utomäktenskapliga barn, psykisk sjukdom, våld eller vad som helst som är obehagligt att ta i.
Ibland kan man nästan tro att somliga syskon inte vuxit upp i samma familj. Den ena kan berätta om besöken hos mormor, om polarna som hängde där, om kyrkan på söndagen. Den andra kan berätta om flaskan, om hårda ord, om att rusa nerför källartrappan eller om att diska och dammsuga så allt skulle se fint ut. Då blir det extremt svårt att tala om självmordet. När det inte går att tala om att det inte bara berodde på att vårt äktenskap tog slut, utan att M också var förtvivlad över bristen på kontakt i familjen, släkten. Ja, fortfarande, har alltid varit det, nej det är klart att han inte sa något till dig om det.
Det är inte konstigt att familjen drar sig undan. Ännu mer. Men det gör ont. Skjut inte budbäraren, har jag lust att skrika, men jag vet att det inte tjänar något till. Den som på något sätt pekar på att det finns något som skaver och gör ont sedan den här tiden blir extremt obehaglig för dem som inte vill/orkar/vågar lyfta på det väl tillslutna locket. Som min psykolog säger, förnekelse är det starkaste och mest primitiva försvaret vi har. Du kan inte tränga igenom om personen inte är beredd att släppa försvaret.
Att vara människa - eller en lort
Vad ska man göra då? Om man är en polare, en medmänniska, och någon i ens närhet drabbas av en kris, en förlust?
Våga prata. Våga tala med egna ord. Det är helt okej att säga "jag vet inte vad jag ska säga". Du kanske inte behöver säga något alls. Du kanske bara behöver lyssna.
Ge praktisk hjälp. Laga ett mål mat. Kom hem och gå en runda med dammsugaren. Sorgen tar så mycket energi, det är så tufft att orka med det vardagliga. Lång tid efteråt. Medmänsklighet behövs långt långt efter begravningen. Särskilt efter begravningen.
Ja, jag sörjer. Det gör ont som fan. Men det är inte farligt. Det smittar inte. Jag har min smärta, du har din. Det är klart att när man hör en människa berätta om sitt liv - och det är precis som ens egen värsta mardröm - så väcks känslor, tankar, rädsla, en önskan att slippa smärtan. Vi vill inte bli påminda om vår sårbarhet, vår dödlighet.
Man kan inte springa genom livet utan att erkänna smärtan. Visst, det finns säkert en och annan som slipper sjukdom, förluster, och dör en hastig död utan att hinna känna ångest och skräck. Men många av oss går genom livet med lite större svårigheter. Man måste inte vältra sig i lidandet, göra det till sin identitet. Man måste inte vara sörjande änka eller änglamamma resten av livet. Man kanske inte heller mår bäst av att skjuta undan sorgen med jobb, nya projekt och ett stadigt lock som man bara gläntar lite försiktigt på vid årsdagar.
Man kan stå kvar med öppna ögon när smärtan kommer i ens väg.
Den här gången är smärtan min - och det gör ont även i dig när jag berättar. Jag lever din värsta mardröm. Den man jag älskat sedan jag var 17 år, som jag levt ihop med i 23 år, stod på knä framför mig och sa "Gå inte. Jag vet inte hur jag ska kunna leva utan dig". Jag gick. En vecka senare tog han sitt liv. Orkar du lyssna? Orkar du säga ifrån att just idag orkar jag inte, men jag ringer dig i morgon - och gör det?
Nästa gång är det din smärta. Du som förlorar någon. Som blir av med jobbet. Som blir sjuk. Vill du att jag ska lyssna på dig?
Ludmillas frågor
I sin blogg ställer Ludmilla tre frågor, den tredje har jag svarat på ovan, resten kommer här:
1. Hur reagerar du när du läser min blogg om vad som hänt Linnéa, eller rättare sagt oss? (Nyfikenhet, skräck, osäkerhet, annat?)
Jag hoppar över det självklara, det har jag liksom avhandlat här ovan på sätt och vis
Jag reflekterar nog mest över hur både lika och olika vi tar saker. För mig har krisen i samband med självmordet rivit upp gamla sår, krävt att jag tagit itu med sånt jag inte bearbetat tidigare, gamla konflikter har aktualiserats osv. Jag har undrat en hel del över hur mycket av det som gör att jag tar, och hanterar, situationen så annorlunda jämfört med dig. Eller om det helt enkelt finns en massa som du inte skriver om. En stor skillnad ligger nog i att du hanterar detta med kognitiv beteendeterapi medan jag valt en psykolog som jobbar med psykodynamisk terapi.
Ett par saker var jag redan från start faktiskt väldigt avundsjuk på: att Bup tog på sig ansvaret för Linnéas död - ingen har tagit på sig något ansvar för M:s död. Ingen hörde ens av sig till oss efter hans död, inte förrän efter närmare tre månader när Lex Maria-utredningen skulle göras. Att ni kunde ta farväl och se Linnéa en sista gång - det blev jag avrådd till från både polisens tekniker och rättsläkare, M hade varit död, legat i vattnet, en vecka innan hans kropp återfanns. Jag sörjer oerhört att jag inte fick ta farväl. Jag ångrar som fan att jag inte frågade om det fanns någon del av honom jag kunde få se, hålla i.
2. Har du varit med om att någon i omgivningen tagit sitt liv? Hur har du då reagerat gentemot de som stog allra närmast den som tog livet av sig? (avvaktande, vill inte störa, hört av dig lite grand, hört av dig mycke, annat?)
Jag har inte varit med om det.
3. Om du själv varit med om att en närstående tagit sitt liv, vilka reaktioner har du då märkt? (vänner som ställt upp eller inte ställt upp, annat?)
Svaret finns ovan
Ja, alla dessa floskler. Samtidigt kan jag förstå att det är svårt för många personer att veta hur de ska formulera sig. Även de som vill bäst är rädda att uttrycka sig fel, och då kommer fraserna som så många andra formulerat - de är ju säkra kort.
Idag är 4-årsdagen för när min lillebror tog självmord. 20 år gammal. Jag hamnade på din blogg av misstag, men fortsatte läsa. Kan känna igen mig i så mycket.
Precis som du försöker jag fokusera på hans födelsedag istället för dödsdag. Försöker minnas människan levande istället för att sätta hans val av död som altare. Det gör så ont att sakna honom att jag lätt stöter bort tankarna när dom kommer för nära. Bättre att ta det i portioner och orka än att sjunka ner i det blyfärgade havet av sorg.
Livet fortsätter och går inte att pausa, hur gärna man än vill det ibland. Ett andrum här och där får räcka.
Posted by: Phil | februari 08, 2010 at 04:45 em
Hej och välkommen hit
Visst försöker jag också minnas min M som levande. Minnas de goda stunderna, de fina ögonblicken. Men det är svårt att inte låta frågorna och skulden nästla sig in. Kunde jag ha sett, borde jag ha förstått, var han verkligen glad då eller höll han masken...
Ännu låter jag sorgen, smärtan, vreden skölja över mig när den kommer. Vill inte stänga inne, som jag gjort vid så många tillfällen förut. De riktigt smärtsamma stunderna kommer glesare och varar inte fullt så länge. Gott så. Det får ta den tid det tar att komma igen till ett vanligt liv med framtidstro och planer.
Posted by: karibien | februari 08, 2010 at 09:01 em
Åh vad du sätter bra ord på sånt som det inte finns ord på.
Och så rätt du har. Som vanligt. :)
Ha en skön kväll och sov gott!
Posted by: wettexvärlden | februari 09, 2010 at 10:25 em
Tja använder man många ord så lyckas man väl sätta ord på något i alla fall :)
Fast jag tror inte att det finns något "rätt". Det här är som jag ser det. Sen finns det säkert tio andra sätt, eller hundra andra sätt, som är lika "rätt", relevant och riktigt för nån annan.
Folk har rätt till sitt sätt att se och hantera livet - men det är inte säkert att jag skulle vilja vara deras vän eller leva ihop med vederbörande.
Ha det riktigt bra själv!
Posted by: karibien | februari 09, 2010 at 11:39 em