Det finns somligt jag talar rätt tyst om på bloggen. Onödigt att slänga bensin på något som pyrt i decennier. Eller som snarare begravts under lager på lager av tystnad.
I veckan när jag var till kyrkogården och tände ljus för M passade jag på att gå till svärfars grav. Den där graven som M:s syskon ville placera intill honom för att det vore så praktiskt om man kunde besöka båda samtidigt. Som de blev så upprivna över att jag hade mage att påstå att det kanske fanns något gammalt olöst där, att om far och son inte var nära i livet ska vi inte låtsas nåt annat i döden. Den graven. Som hamnade i gravkvarteret intill .
Det gick inte ens att känna igen graven. Flera decimeter snö täckte gravsten och lyktan med batteriljuset. Jag skottade en gång fram, avtäckte gravsten och lykta, och krafsade fram ett ensamt gravljus. Det som jag ställde dit innan snöfallet kom. Jag tände ett nytt ljus och sände några tankar till den gamla vresgubben.
Samtidigt, i en annan del av staden, sitter syskon i möte hos bankens jurist. Ämnet för mötet: hur kan man skynda på utbetalningen av fadersarvet ?
Bara en av livets små ironier.
Ja visst håller jag med dig. Yttrandefriheten är inte något som borde inskränkas. Det är bara så fruktansvärt frustrerande att sidor som dessa är kan vara det som "putter en person över kanten". Hade det hamnat på en hjälpande sida hade det kunnat avgöra att personen valde livet och fick hjälp.
Som du säger behöver de preventiva sidorna hamna högre upp.
Men jag är inte speciellt teknisk och vet helt ärligt inte ens hur man taggar ett inlägg :S
Ps. Du har verkligen skrivandets välsignelse Ds
Anna
Posted by: dottern | januari 21, 2010 at 10:46 fm
"Förtjusande" människor. Usch.
Undrar varför det blir så, det verkar vanligt. Sorgligt är vad det är.
Kram till dig så här på fredagen.
Posted by: wettexvärlden | januari 22, 2010 at 01:50 em
Verkligen förtjusande.
Just i det här fallet finns långa rötter till barndomen. Att en biologisk far inte förmådde vara far utan sökte flaskan och att en styvfar behandlade sin familj illa när han tog till flaskan. Det talar man inte om. Inte heller om att det fanns två syskon till, äldre.
Den som på något sätt pekar på att det finns något som skaver och gör ont sedan den här tiden blir extremt obehaglig för dem som inte vill/orkar/vågar lyfta på det väl tillslutna locket.
Som min psykolog säger, förnekelse är det starkaste och mest primitiva försvaret vi har. Du kan inte tränga igenom om personen inte är beredd att släppa försvaret.
Och jag gissar att erkänner man inte de känslor man har blir allt som återstår pengar och prylar och kanske skänker det en smula upprättelse för det som man inte orkar tala om.
Själv borstar jag hellre av snön från graven, och vet att jag i alla fall pratade med gubben medan han levde.
/k
Posted by: karibien | januari 23, 2010 at 01:01 em