Mark

Intressant eftermiddag. Konversera. Sippa dubbel espresso. Trevande frågor. Njuta dijonstark Croque Monsieur. Konversera lite till. Frågorna tränger lite djupare. Styr.

Jag har träffat min gamla kollega för att få veta mer om en affärsmöjlighet. Av frågorna om hur jag trivs på jobbet, och var jag ser mig själv om några år får jag en liten aning om att det skulle kunna vara en trevare för en headhunt till nån annan redaktion.

Fast det är det förstås inte. Affärsmöjligheten presenteras som ett sätt att lämna de 90 procent av lönearbetarna som tjänar 10 procent av pengarna och istället lägga sig i skiktet de 10 procent människor som tjänar 90 procent av pengarna. Entreprenörer och investerare. Kapa mellanskikten i affären, grossist- och detaljhandel. Redan här börjar tusenlapparna flyta in. Och sen när man hjälper andra att bli framgångsrika det är då vinstdelningssystemet börjar betala.

Att affärsmöjligheten ritas som stjärnor, kedjor och hus spelar inte så stor roll. I mitt huvud ser jag bara pyramider.

Fast det är det ju förstås inte. Nä, pyramidspel är olagligt. Det här är en seriös verksamhet som funnits i femtio år, betalar skatt, och har inget med pyramider att göra. Här är det inte alls toppen som tjänar på andra utan alla har lika möjligheter att göra förtjänster.

Samtidigt som jag i huvudet avfärdar erbjudandet för egen del kan jag höra mig säga "intressant, jag skulle vilja vet mer om det här, när sa du att det där mötet var" medan jag försöker notera de namn som nämns och han försöker locka mig att boka en andra träff.

Mina betänkligheter är jag öppen med, fast med andra argument än de jag har i huvudet. Mitt intresse försöker jag inte dölja, bara vad som ligger bakom det.

Jag tror inte för ett ögonblick att jag skulle tjäna ihop till en Karibienresa på den där affärsmöjligheten. Däremot kunde mötena ge vägen in till ett intressant reportage.

Ett spel där vi båda försöker dölja att vi ser den andre som en bricka. En sällsam dans där vi båda ser den andre som en mark.

Efter en timme och en kvart skiljs vi åt. Och det dröjer inte många minuter innan jag känner vilken ansträngning det varit. Att sparka ner sorgen i det svarta hålet och lägga på locket. Att hålla masken. Att fokusera. Lyssna aktivt. Memorera.

Jävlar vad trött jag är.

Gäspar nästan käkarna ur led på vägen hem. Somnar i soffan medan potatisen kokar.

My god. Sorghelvetet gör mig till en usel dubbelspelare. Den hudlösa skuldtyngda bekräftelsehungrande sårbarheten gör mig till ett lätt offer. Det går inte att förneka att en del av mig vill tro att det finns en snabb och säker väg till att ordna upp en trasslig ekonomi. Undrar om nån välsmord försäljare faktiskt på riktigt skulle kunna prata omkull mig?