En bokmal anfaller

Det där med böcker

Ända sedan jag var liten har jag suttit med näsan i en bok. Jag sitter i ett soffhörn och läser. Jag ligger i sängen och läser. Jag sitter på bussen och läser. Jag sitter på rasten och läser. Jag läser vid frukosten. Jag läser över axeln på diande bebbe. På stranden. På balkongen medan jag röker. På dass. Framför tv:n. Jag går och öppnar dörren med näsan i en bok. Ja, ni fattar.

Om jag inte har en bok, eller tre, på gång vet jag inte var jag ska göra av mig. Har ingenstans att göra av händerna. Har inget att fästa blicken på. Kan inte fokusera.

I brist på bok läser jag på mjölkpaket. Marmeladburkar. Schampoflaskor. Affischer. Måste. Läsa. Alltid. Eller, ja, någon gång släpper jag ju boken och pratar med folk också. Jobbar. Älskar. Sitter vid datorn. Men ingen dag utan bok. Och då är jag klistrad vid den.

Nån gång byter jag ut pappersboken mot en ljudbok. Lyssnar i bilen. Med lurar i soffhörnet. Lite för ofta proffslyssnar jag och stör mig på dåliga fraseringar, inandningar, betoningar. Men ibland bara stämmer inläsningen med historian och jag försvinner in i bokvärlden.

Så har jag levt mitt liv. Varje dag. I 40 år, 10 månader och 15 dagar.

Sen rämnade världen.

Chock. Sorg. Skuld. Oro. The works.

Nån gång då och då försökte jag fly mitt privata elände till en annan värld. Men varken seriemördare, fantasivärldar eller politik och samhällsanalys lyckades fånga mig. Om och om igen lade jag ner boken. Och försökte igen, nån vecka eller nån månad senare.

Sorgen och allt det andra slukade minne, förmåga att fokusera, fantisera och gud vet vad man behöver när man läser. Men det är inte lätt att finna nöje och spänning i jakten på en seriemördare om man ständigt funderar "vänta nu, Clive, var det han som blev mördad först, eller var det den där polisen?" eller läser sida efter sida innan man plötsligt "men vad fan, hur hamnade de här?".

Det har blivit bättre. Jag kan ta mig igenom en bok i dag. Inte så att jag slukar den med hull och hår och njuter hela vägen. Men jag tar mig igenom. Och jag minns hyfsat intrigen medan jag läser.

Jag har inte gett upp hoppet om läsningen. Bloggar till exempel går ju bra. Tidningsartiklar också. Där kan jag plöja flera dussin på en kväll. Men för böcker finns en tröskel. I mars radade jag upp hela min olästa bokhög, tänkte väl att jag skulle ta mig igenom den nån gång. Konstigt nog har jag ju inte slutat skaffa mig böcker... Men det har gått sådär kan jag konstatera när jag granskar högen. En hel bok har jag läst. Tre har jag börjat på men lagt ifrån mig. Jag bryr mig inte längre vem som är mördaren. Jag är inte intresserad av vilka briljanta slutsatser författaren/experten har kommit fram till. Inte tillräckligt.

Många gånger har jag funderat på att byta namn på bloggen. Vaddå bokmal? Jag är ju inte det längre. Men byter jag namn på bloggen bryts alla länkar hit. Bilder och länkar och skit måste göras om. Inte värt besväret. Men bara så ni vet, jag är ingen bokmal längre.

Finns det förresten något motsvarande ord för bloggfanatiker?

Lördagkväll: räkningar & budget

Jag har tillbringat lördagkvällen med ekonomin. Snacka  om vuxenpoäng. Dubbelkolla att jag gjort betaluppdrag på räkningarna, kolla att det finns täckning, fylla i kalkylbladet med siffrorna och kolla hur det skulle gå ihop.

Man kan säga så här: jag behöver ringa bensinbolaget och kolla om jag får dela upp betalningen och ta hälften nästa månad. Räkningseländet är på över fyratusen. Det är släphyra för dotterns flytt, och så ikeatrippen, och gud vet hur många turer till andra änden av stan och dotterns lägenhet förstås. Nästa månad har jag ungefär sextusen kronor mindre utgifter, så det borde inte vara nån konst att betala resten av bensinbolagsräkningen då.

Kanske blir det till och med kvar lite pengar att leva på :)

Skämsmat

Finns det mat du skäms för att du gillar? Mat du skäms för att köpa hem? Mat du äter men inte riktigt vill stå för? Som det skulle vara pinsamt att bli ertappad med?

Vi pratar om pulvermos, smältost med fejkad smaksättning, krabbsmakande fiskprodukten surimi, billypizza, fuloliver, pulverbea, euroshoppers chokladkaka, diverse burkmat, konservmedelsbemängda tyska sockerkakor och originella egna uppfinningar i köket.

Mat som det inte riktigt är "fint" att gilla.

Mat som är proppad med tillsatser och smakämnen

Mat som går emot ens vanliga matfilosofi

Mat som man borde klara av att avstå från 

Mat som man tycker att andra borde skämmas för 

Vilken är din skämsmat?

Jag tror jag svarade på frågan första gången i somras, och utan tvekan blev det Findus köttfärssås på burk. Nu snubblade jag ännu en gång in på en blogg med skämsmatfrågan. Och tänkte lite innan jag svarade.

"Egentligen finns det ingen skämsmat i mitt kök. Jag skäms inte ett dugg för att äta färdiga fiskpinnar med pulvermos och remoulad på tub. Våffelmix, ett paket frysta hallon och lite glass är ett perfekt mellanmål som kidsen kan göra själva.

Jag tycker inte att man ska skämmas för att man inte har tid eller ork eller kunskap att laga mat från grunden eller ekonomi för att välja de bästa råvarorna.

Däremot kan jag le lite förlåtande åt de som tycker att jag borde skämmas för en så sanslöst dålig smak att jag väljer Findus köttfärssås på glasburk före italienska krogens kärleksfullt sjudna Bolognese. De vet ju inte att Originalet är barndom på burk som helst inte ens ska värmas och hällas över pasta – utan njutas uppkrupen i soffhörnet med sked direkt ur burken "

Fingrarna i syltburken

Fast egentligen har jag mer att säga, så då gör jag det här.

Men vad har vi svenskar för sjukt förhållande till mat egentligen? Om du gillar maten är det väl bara att äta? Njuta till och med. Varför ska du annars köpa hem den? Är du masochist?

(ignorera om du lider av ätstörningar på riktigt, för det är inte ämnet för denna postning)

Skam och skuld bär vi alla på. Känslor av skuld och skam är viktiga för att forma en människas moral. Man gör något man vet är fel och får skuldkänslor. Man blir påkommen med att ha gjort fel och känner skam. Men varför känner vi det, och för vad? För några år sedan tog förre biskopen Bengt Wadensjö initiativ till en undersökning om detta, och Svenska dagbladet skriver:

"Skuld handlar nämligen om det man gjort, och är något man kan välja att gottgöra. Skam handlar om hela ens person. Hur man tror sig bli uppfattad i andras ögon."

Ät och njut!

Alltså jag fattar att man känner skuld och skam om man sviker en vän, är otrogen mot sin partner, blir ertappad med att snatta på affären, inte hinner med kvalitetstiden med barnen, fyllesvinar på firmafesten.Men mat? Alltså, inte att svulla i sig chipspåsar och chokladkakor och glass och sen spy, utan bara vanlig mat? Inte att vara fixerad vid kalorier och fettprocent och se en förvriden bild i spegeln, utan bara vanlig mat? Inte att som överviktig sitta på Donken och bli utstirrad med ett El Maco Grande och en stor cola utan bara vanlig mat?

Varför skäms man för att köpa räkost på tub? En burk vita bönor i tomatsås? Oliver som liksom de flesta andra behandlats kemiskt för att verka färdigmogna? Varför är det skämmigt att vispa ihop pulvermos eller påsbearnaise?

– Att bli ertappad med fingrarna i syltburken är värre än att fingrarna varit där, förtydligar hon (psykologen Gullvi Sandin). Det är så skammen skiljer sig från skulden.

Skämsmaten handlar alltså inte om att känna skuldkänslor för att man borde ha blötlagt och kokat sina egna närproducerade ekologiska bönor istället för att köpa konservburken - utan om skammen för att bli påkommen med den pinsamma maten.

Sträck på dig. Stå för vad du gillar. Ingen, utom den mest inskränkta matsnobb, kommer att se ner på dig för att du inte köper ekologiska oliver, gör ditt eget potatismos och sätter din surdeg.

Sluta skämmas - njut av maten!

 

En sedelärande historia

Grälet escalerade till den nivå där det börjar göra riktigt ont. Svärynglet började se riktigt olycklig ut så vi flyttade till dotterns rum. Eller om hon flydde och jag följde efter. Hon slängde ner rumpan på sängen och hävde ur sig ännu en sårad anklagelse. Jag var så arg att jag omöjligt kunde låta bli att skrika tillbaka fast tårarna rann. Både på mina kinder och hennes. Snabbt bet hon tillbaka. Trampade på en riktigt öm tå. Jag blinkade bort tårarna och vände bort blicken för att inte låta henne se hur ont det gjorde. Lät blicken glida ut genom fönstret medan jag stängde öronen för hennes ord. Ut över våta höstlöv på mörk asfalt. Upp på trappen där Spike väntar på att bli insläppt. Jo, grannarna är hemma. Det lyser i badrummet på andra våningen. Det är karln, ser jag genom det frostade glaset, medan jag försöker samla mig för att bemöta dotterns harang. Fan jag är så less på dessa ständiga gräl om saker som egentligen inte betyder nåt när allt kommer omkring. Men vad fan gör karln på toa så länge? Och varför gungar han... är det där ett huvud till...

Sällan har ett gräl tagit slut så snabbt. Tre personer tittar fnissande på fönstret bakom vilket oralsex övergår i penetration på tvättmaskinen.

Tips till alla som har grannar:
- ett frostat glas är inte så frostat som du tror
- fem på eftermiddagen är det rätt stor chans att grannar är hemma, vakna och aktiva
- om du har sex framför fönstret – släck lampan!

Smärtan väller över

Återigen blir det som tystast i bloggen när jag borde ha mest att säga. Den största smärtan är också den ömtåligaste.

Oron för dottern stor. Att se hennes smärta är svårt. Riktigt svårt.

Att inte veta vad som är rätt att säga, göra, är påfrestande. Riktigt påfrestande.

Att tro, ana, känna, men inte säkert veta, att det jag borde säga, göra, går på tvärs med vad hon gråtande ber mig om är obeskrivligt frustrerande.

Man kan inte tvinga på andra insikter, brukar jag säga. Försiktigt och genomtänkt skulle jag visa sammanhangen hade jag tänkt.

Nu kan jag bara hoppas att det frö jag tvingat på ska mogna och gro.

Rastlösheten

Den har kommit krypande. Långsammare än förra gången. Inte lika genomträngande påfrestande. Kanske beror det på att jag är bättre förberedd. Men mest troligt också för att doshöjningen vare sig ger lika starka bieffekter eller effekter.

Jag har hoppats så jäkla mycket på att få lyfta ur depressionens grepp. Få tillbaka energin. Orka ta itu med mitt liv. Med hemmet. Ekonomin.

Åtminstone sover jag bättre. Det är tyst i huset med kidsen utflugna. Jag kan sova när jag vill. Äta när jag vill. Jag hoppas energin kommer bara av det om inte av medicinen.

För svettningar och rastlöshet utan stämningsförbättring är ingen höjdare.

Men helvete nu räcker det inte att vifta på tår och fötter, ta täcket av och på, vända från sida till rygg och tillbaka igen. Nu är det rena sprattelgubberörelserna igen. Undrar hur det ska gå att somna?

 

Släkten

Det finns somligt jag talar rätt tyst om på bloggen. Onödigt att slänga bensin på något som pyrt i decennier. Eller som snarare begravts under lager på lager av tystnad.

I veckan när jag var till kyrkogården och tände ljus för M passade jag på att gå till svärfars grav. Den där graven som M:s syskon ville placera intill honom för att det vore så praktiskt om man kunde besöka båda samtidigt. Som de blev så upprivna över att jag hade mage att påstå att det kanske fanns något gammalt olöst där, att om far och son inte var nära i livet ska vi inte låtsas nåt annat i döden. Den graven. Som hamnade i gravkvarteret intill .

Det gick inte ens att känna igen graven. Flera decimeter snö täckte gravsten och lyktan med batteriljuset. Jag skottade en gång fram, avtäckte gravsten och lykta, och krafsade fram ett ensamt gravljus. Det som jag ställde dit innan snöfallet kom. Jag tände ett nytt ljus och sände några tankar till den gamla vresgubben.

Samtidigt, i en annan del av staden, sitter syskon i möte hos bankens jurist. Ämnet för mötet: hur kan man skynda på utbetalningen av fadersarvet ?

Bara en av livets små ironier.

Svar på googlarnas frågor

Ibland blir jag inte så lite fundersam när jag går igenom listan över vad folk har använt för sökbegrepp för att landa på min blogg. Rätt ofta funderar jag över varför i hela friden folk inte lär sig använda citattecken för att få vettiga träffar. Och rätt ofta hittar folk nog alldeles rätt när de söker på sorg och elände. Men vi tar den senaste frågan först:

Hur byter jag spolarvätsketanken på Mazda 3

Sväng in på Smidesgatan 2, lämna nycklarna på Eklunds bil. Eller nån annan Mazdareparatör i Västra götaland. Om du har tur får du lite plåster på såren när du betalat. 

Färga dunjacka

Gör det inte. Yttertyget är behandlat för att stöta ifrån sig vätska, och kommer inte att dra åt sig färg jämnt och snyggt.

Princess tårta recipes

Världens bästa tårtbotten har rutiga kokboken receptet på, fast beskrivningen är min egen:
4 ägg
2 dl strösocker
1 dl potatismjöl
1 dl vetemjöl
2 tsk bakpulver
Ev smaksättning, som vaniljsocker eller rivet citronskal. Använder du kakao så minska på mjölmängden lika mycket

Vispa ägg och strösocker riktigt ljust och pösigt. Blanda i en annan skål de torra ingredienserna, och vispa ner dem i smeten lite i taget. Smörj och bröa en kakform med löstagbar kant. Häll i smeten, grädda i nedre delen av ugnen i 200 grader. Räkna med ungefär 35 minuter, men kolla med en sticka/tandpetare att kakan är torr. Låt svalna lite innan du stjälper upp den. När den kallnat helt skär du kakan i tre skivor. Lägg till exempel kakan vid en skärbräda, lägg knivbladet på skärbräden och skär halvvägs in medan du snurrar kakan runt. Fyll tårtan med hallon och vaniljkräm. Bred vispad grädde på, forma en kupol ovanpå och lägg på ett färdigt marsipanlock. Done. Vill man ha tårtan lite saftigare kan man med fördel droppa lite fruktsaft/spad från hallonen på bottnarna när man lägger ihop den.

P.S. Det hjälper att hålla sig till ett språk i taget när man googlar

Biverkningar Coca Cola Zero

Är det den gamla diskussionen om aspartam igen? Livsmedelverket svarar på frågor här, och anser att sötningsmedlet är ett av de mest undersökta och ska vara säkert. Journalisten Mats-Eric Nilsson med boken och sajten Äkta vara skriver om både aspartam och acesulfam-K. Numera innehåller ju Coca Cola light och Coca Cola zero samma sötningsmedel. För några år sedan bytte ju Coca Cola company ut aspartam med sitt cancerrykte mot sucralos. Och fick en ny debatt, inte bara om hälsan utan också om miljön. Så introducerades Coca Cola zero, för oss bakåtsträvare som föredrog de gamla sötningsmedlen. Men sukralosdebatten gav inte med sig och ämnet togs bort från Coca cola light.  

Panodil och Voltaren

Jag säger som Ronny Erikssons pappa med ryggvärk - inget är så skönt som när man har riktigt ont i ryggen och får luta sig mot en varm kakelugn. I brist på kakelugn, eller het bastuvägg, är panodil/alvedon/paracetamol och voltaren/eeze/diklofenak da shit

Missfall i guds händer

Ursäkta, men du har nog kommit fel. Inte ens när jag trodde på gud trodde jag att han var inne och petade i enskilda människors liv så till den milda grad att han rörde min livmoder. Skärp dig. Det pågår krig, svält, jordbävning och du tror att du är så viktig att gud har din graviditet och missfall i sina händer? Inte konstigt att så många dör i Haiti då...

Anna Andersson +journalist

Inte trodde du att jag verkligen heter Anna Andersson?  

Och alla ni som söker musik vid begravningar, här är postningen ni söker

Den enklaste vägen in för dig som söker texter om sorg, sorgbearbetning, sorgeprocess, sorgeåret är texten Bubblan som jag skrev när Bloggvärldsbloggen hade veckotema sorg

Vilka ord bokmalar använder

Inga

 

Det värsta

I kväll när jag gick min vanliga bloggrunda gick jag från det vanliga pladdret, konverserandet, argumenterandet, till rena rama fasan.

Rubriken

Livet krossades i morse

och en bild på tonårssonen

under, endast

Älskade, älskade, älskade barn

 

Bland kommentarerna möter jag medkänsla, förvirring, bestörtning. Till sist får jag svaret, tonårssonen har omkommit i en tågolycka.

Jag försöker formulera några ord till medkänsla. Men vad säger man när det värsta har hänt? Även i mitt huvud skockas flosklerna .

Uppriktigt känner jag att jag önskar att jag kunde göra något för denna karl som jag bara känner genom bloggen. Finnas där. Kanske vara den som kan ställa ett mål mat på bordet mitt i kaoset som är sorgen. Lite senare vara den som lotsar genom dödens uttröttande administration, rättsläkaren, skatteverket, begravningsbyrån, banken, försäkringsbolaget och så vidare. Kanske berätta om sorgeprocessen, om hur man påverkas i sitt dagliga fungerande, med minnet, förmågan att fokusera, uthålligheten, känsligheten för ljud osv.

 Ord på en blogg känns så otillräckliga och meningslösa.

Mark

Intressant eftermiddag. Konversera. Sippa dubbel espresso. Trevande frågor. Njuta dijonstark Croque Monsieur. Konversera lite till. Frågorna tränger lite djupare. Styr.

Jag har träffat min gamla kollega för att få veta mer om en affärsmöjlighet. Av frågorna om hur jag trivs på jobbet, och var jag ser mig själv om några år får jag en liten aning om att det skulle kunna vara en trevare för en headhunt till nån annan redaktion.

Fast det är det förstås inte. Affärsmöjligheten presenteras som ett sätt att lämna de 90 procent av lönearbetarna som tjänar 10 procent av pengarna och istället lägga sig i skiktet de 10 procent människor som tjänar 90 procent av pengarna. Entreprenörer och investerare. Kapa mellanskikten i affären, grossist- och detaljhandel. Redan här börjar tusenlapparna flyta in. Och sen när man hjälper andra att bli framgångsrika det är då vinstdelningssystemet börjar betala.

Att affärsmöjligheten ritas som stjärnor, kedjor och hus spelar inte så stor roll. I mitt huvud ser jag bara pyramider.

Fast det är det ju förstås inte. Nä, pyramidspel är olagligt. Det här är en seriös verksamhet som funnits i femtio år, betalar skatt, och har inget med pyramider att göra. Här är det inte alls toppen som tjänar på andra utan alla har lika möjligheter att göra förtjänster.

Samtidigt som jag i huvudet avfärdar erbjudandet för egen del kan jag höra mig säga "intressant, jag skulle vilja vet mer om det här, när sa du att det där mötet var" medan jag försöker notera de namn som nämns och han försöker locka mig att boka en andra träff.

Mina betänkligheter är jag öppen med, fast med andra argument än de jag har i huvudet. Mitt intresse försöker jag inte dölja, bara vad som ligger bakom det.

Jag tror inte för ett ögonblick att jag skulle tjäna ihop till en Karibienresa på den där affärsmöjligheten. Däremot kunde mötena ge vägen in till ett intressant reportage.

Ett spel där vi båda försöker dölja att vi ser den andre som en bricka. En sällsam dans där vi båda ser den andre som en mark.

Efter en timme och en kvart skiljs vi åt. Och det dröjer inte många minuter innan jag känner vilken ansträngning det varit. Att sparka ner sorgen i det svarta hålet och lägga på locket. Att hålla masken. Att fokusera. Lyssna aktivt. Memorera.

Jävlar vad trött jag är.

Gäspar nästan käkarna ur led på vägen hem. Somnar i soffan medan potatisen kokar.

My god. Sorghelvetet gör mig till en usel dubbelspelare. Den hudlösa skuldtyngda bekräftelsehungrande sårbarheten gör mig till ett lätt offer. Det går inte att förneka att en del av mig vill tro att det finns en snabb och säker väg till att ordna upp en trasslig ekonomi. Undrar om nån välsmord försäljare faktiskt på riktigt skulle kunna prata omkull mig?