En bokmal anfaller: Borde

Det finns vackra ord som andas hopp och glädje. Ord som dagsmeja, morgonrodnad, lövsprickning, kärlek, generositet.

Och så finns det ord som får det att knyta sig i magen.

Oro.

Skuld.

Ångest.

Skam.

Sömnlöshet.

Borde.

Just nu är borde värst. Jag borde ha ringt stenhuggeriet. Jag borde ha lämnat intyget. Jag borde ringa Försäkringskassan. Jag borde ringa soc igen. Jag borde ha diskat undan efter middagen igår. Jag borde ha planerat veckans käk. Jag borde ha kommit i håg att ta insulinet. Jag borde ha julstädat. Jag borde åtminstone ha hittat adventsstaken innan fjärde advent. Jag borde sova på natten så jag orkar med alla borden. Jag borde finnas där för dottern. Jag borde orka ställa upp. Jag borde inte ha så jävla kort stubin. Jag borde vara mer skärpt på jobbet. Jag borde engagera mig mer i debatten jag hakade på. Jag borde motionera igen. Jag borde komma ihåg att ta tabletterna. Jag borde ordna upp ekonomin. Jag borde köpa julklappar. Jag borde ta mig kragen. Jag borde kravla upp ur depressionen. Jag borde klara mig själv.

Jag vet att det inte är rimligt att jag mitt i depressionshelvetet ska fungera som folk. Men jag har ju ingen annan som gör detta åt mig. Nej, tyvärr. Boendestöd är för missbrukare, säger soc. Jag förstår att ni har det svårt, men diska och sånt är sånt man måste klara själv, det kan man inte ha kontaktperson eller boendestöd till.

Så vad fan gör man när disken tornar upp sig, mjölken har gått ut, brödet är slut, dammråttorna biter en tårna från alla håll, räkningar ligger glömda under förra veckans tidningar, magkatarren svider, sömnlösheten förlamar, skuldkänslorna tynger, självkänslan är i botten och man inte ens orkar lyfta en telefonlur för att ännu en gång bollas runt som nån svarte petter

Man brister.

Det är vad man gör.

Man blir så jävla less på att ingenting fungerar och inga rutiner finns och lägenheten är alltid full av tallrikar med halväten mat