Blog powered by Typepad

karibiens kök

Statcounter


« Dålig journalistik | Main | En halvtimme »

november 24, 2009

Comments

Feed You can follow this conversation by subscribing to the comment feed for this post.

wettexvärlden

Kära nån. Inget kan jag säga som hjälper. Men jag tänker mycket på dig.

Stor kram.

karibien

Tack för omtanken. Det värmer.

Jag har funderat mycket på vad som faktiskt skulle hjälpa. Att utöka sjukskrivningen och på det sättet lätta på kraven. Att öka läkemedelsdosen i förhoppningen att på det sättet öka orken. Att få boendestödjare som hjälper till praktiskt med en del av kraven. Att anta en jobbutmaning i hopp om att öka lust och glädje.

Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte. Och det stör mig som fan att jag inte vet varför jag inte vet. Skulle jag få bättre reda i huvudet om jag ökade läkemedelsdosen? Eller skulle jag bara bli rastlös, svettig och olustig men fortfarande obeslutsam?

den blyga

...och jag som trodde att du mådde bättre eftersom det hade gått tio dagar sedan förra inlägget.
Jag kan bara vidarebefordra min egen iakttagelse hur välgörande en promenad i friska luften, om än kort, kan vara. Så fort jag går miste om min dagliga dos, märker jag genast att saknaden blir mera påtaglig och svårare att bära. Endorfiner piggar upp, naturens ljud lugnar. Bor du mitt i stan, eller finns det någon park att vandra i?

karibien

Skogsdunge finnes. Tyvärr också regn. Det känns som om det regnat i veckor nu. Det har det förstås inte. Men sol eller åtminstone friskt ljus himmel är fan så sällsynt. Och tunga grå moln, dimma, regn, blötkleggiga gångstigar är så deprimerande. Om åtminstone snön kunde lägga sig... Jag längtar efter frisk luft och gnistrande vintersol.

den blyga

"Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder",sa´man i min ungdom.
Dessutom tjänar man tid: Ju sämre väder desto snabbare rinner endorfinerna till...

dygnen

känns det som jag hela tiden lurar mig själv, när masken dras åt kvävs jag kvävs känslor
idag kunde jag inte gå till skolan, jag drabbades av galenskap hela jag en impuls omöjlig att stoppa. Jag var tvungen att låsa in mig, ingen fick se mig så. Tänk vilka duktiga skådespelare vi blir av allt detta spelande. jag ringer till läraren och säger huvudvärk. sådär, kan jag krampa och skrika i tystnad, pressa pannan mot väggen ifred. bakom grannars ryggar.

The comments to this entry are closed.