Frågor, krav, skuld, trötthet, kärlek, förvirring, måsten, tvivel, rädsla vrede, saknad, kyla, besvikelse, sömnlöshet, värk, grubbel, uppgivenhet.
Sömnen. Åt helvete. Förstås. Det är november. Mörkret ligger tätt utanför mitt fönster. Regnet geggar till gräsmattan på kyrkogården. Kylan finns inte inte under tallkronorna utan i mitt bröst.
Kraven. Ramlar mellan mina fingrar. Bollar studsar vilt mellan väggar och golv och tak. Jag är så less på att få nån av de små snabba i ryggen, och de stora tunga i magen, att det ständiga trummandet av vardagsbollar blir till ett ihållande tinnitus.
Kärleken. Glöder hett men flämtar i draget. Jag kurar tätt tätt med dottern. Kramar stort och ömt med svärynglet. Minnet av den kärlek som gått förlorad smackar till mig när jag är som minst förberedd.
Självrannsakan. Tvivel. Rundgång. Kan jag. Borde jag inte ha. Det kommer inte jag inte att klara. Hur fan ska jag orka. Tänk om jag hade.
Beslutsamhet. Ska banne mig. Inte ge upp nu. Får inte svika. Sviktar. Famlar. Nytt tag. Ett är säkert. Måste vara säkert. Livet blir bättre. Måste bli bättre. Livet är värt kampen.
Ögonen. Svider och kliar. Den tunna huden protesterar mot kalla händers omilda strykningar. Styng av smärta när globerna torkar upp.
Tröttheten. Suddar och luddar. Tynger. Bromsar. Fumlar till. Bäddar in och dövar. Mörkar. Smyger in med yrsel och kattbus och fnitter. Trycker ned med blyarmar och värkande ländrygg.
Masken. Sitter allt hårdare. Gör ont att släppa. Gör ont att ha på. Skaver. Stänger in. Men masken sitter på. Vara duktig. Spela spelet. Social träning. Delta. Kallprata. Dra fram engagemang. Vårda liten liten glöd. Söka kraft. Söker vanligheten. Normaliteten. Men masken är för stum. Ytan är hård. Granit. Klöser fingrarna blodiga. Klaustrofobi. Vill ut nu. Nu. Nu. Ut. Släpp. Vill ut. Måste få gråta. Skrika. Förbanna. Vara rädd.
Duktigheten. Ekot av hur det skulle vara. Oviljan att visa svaghet. Vill själv. Men lurar sig själv. Lurar de andra. Vill. Men kan inte. Sitter i duktig fälla. Duktig flicka behöver ingen hjälp. Kontaktperson dras in.
Slit. Kroppen värker. Tröttheten förlamar. Psyket vacklar. Sliten. Matt. Vill orka. Vill tillbaka. Vill vidare. Slits itu.
Kära nån. Inget kan jag säga som hjälper. Men jag tänker mycket på dig.
Stor kram.
Posted by: wettexvärlden | november 24, 2009 at 12:56 em
Tack för omtanken. Det värmer.
Jag har funderat mycket på vad som faktiskt skulle hjälpa. Att utöka sjukskrivningen och på det sättet lätta på kraven. Att öka läkemedelsdosen i förhoppningen att på det sättet öka orken. Att få boendestödjare som hjälper till praktiskt med en del av kraven. Att anta en jobbutmaning i hopp om att öka lust och glädje.
Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte. Och det stör mig som fan att jag inte vet varför jag inte vet. Skulle jag få bättre reda i huvudet om jag ökade läkemedelsdosen? Eller skulle jag bara bli rastlös, svettig och olustig men fortfarande obeslutsam?
Posted by: karibien | november 24, 2009 at 01:55 em
...och jag som trodde att du mådde bättre eftersom det hade gått tio dagar sedan förra inlägget.
Jag kan bara vidarebefordra min egen iakttagelse hur välgörande en promenad i friska luften, om än kort, kan vara. Så fort jag går miste om min dagliga dos, märker jag genast att saknaden blir mera påtaglig och svårare att bära. Endorfiner piggar upp, naturens ljud lugnar. Bor du mitt i stan, eller finns det någon park att vandra i?
Posted by: den blyga | november 24, 2009 at 10:19 em
Skogsdunge finnes. Tyvärr också regn. Det känns som om det regnat i veckor nu. Det har det förstås inte. Men sol eller åtminstone friskt ljus himmel är fan så sällsynt. Och tunga grå moln, dimma, regn, blötkleggiga gångstigar är så deprimerande. Om åtminstone snön kunde lägga sig... Jag längtar efter frisk luft och gnistrande vintersol.
Posted by: karibien | november 24, 2009 at 10:55 em
"Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder",sa´man i min ungdom.
Dessutom tjänar man tid: Ju sämre väder desto snabbare rinner endorfinerna till...
Posted by: den blyga | november 26, 2009 at 10:37 fm
känns det som jag hela tiden lurar mig själv, när masken dras åt kvävs jag kvävs känslor
idag kunde jag inte gå till skolan, jag drabbades av galenskap hela jag en impuls omöjlig att stoppa. Jag var tvungen att låsa in mig, ingen fick se mig så. Tänk vilka duktiga skådespelare vi blir av allt detta spelande. jag ringer till läraren och säger huvudvärk. sådär, kan jag krampa och skrika i tystnad, pressa pannan mot väggen ifred. bakom grannars ryggar.
Posted by: dygnen | november 26, 2009 at 04:45 em