I veckan har TV4 haft bloggtema i Malou von Sivers program Efter tio. Jag ska genast poängtera att jag inte sett mer än snuttar av programmen själv. Men det sätter mig bara i samma nivå som Malou som enligt somliga inte läst en blogg själv.
Nåväl, andra har sett programmen och förundras, förfäras och blir förbannade . Varför ger man sig på att göra program om något man inte kan? Behandlar ämnet ytligt. Fokuserar på modebloggerskor som Foki och Kenza som nätets makthavare. Och sen ägna halva programtiden åt att inbjudna Kissie aldrig dök upp, men det är ju det som är hennes bloggimage, att vara bitchig och provocerande. Varför ger man sig på ämnen som man inte är påläst i? Inte behandlar med seriositet och respekt?
Ska jag vara ärlig kan jag inte förfäras så förfärligt över att von Sivers gör dåliga program om bloggvärlden.
Men nästa vecka är temat självmord .
Redan nu kan jag gissa att det kommer att handla om flickor som mår dåligt, självdestruktivitet, duktig-flicka-prestationsångest, och för lite psykologer i skolan. Ja, visst, det är en sida av historien. Bland unga, flickor, ökar självmorden. Det ska självklart berättas. Men kommer man att berätta den andra sidan - att självmord är vanligast bland vuxna, medelålders män?
Vuxna, som man inte når med fler psykologer i skolan. Vuxna, som måhända lider av prestationsångest men förmodligen då inte av duktig-flicka-typ; duktig i skolan, populär i klassen, ha rätta kläderna. Varför tar vuxna, och mest män, livet av sig? Hur kan man nå dem när det inte finns samlingspunkter som skolan? Och varför tar gamla människor livet av sig? För det gör de, det är bara att läsa i Socialstyrelsens Dödsorsaksregister. (kolla i statistikdatabasen, hur många dör i ditt län, och i vilka åldrar?)
Jag skulle väldigt gärna vilja lyfta fram självmord i folks medvetande. Låta vanligt folk förstå hur skrämmande vanligt det är - det är tre gånger fler som dör för egen hand än som dör i trafiken! Diskutera hur det kommer sig att vi vet hyfsat vad vi ska göra när vi kommer först till platsen för en trafikolycka - Andning, Blödning, Chock - men vi står handfallna när någon vi känner eller älskar inte orkar leva. Prata om självmord, självmordstankar, psykologisk livräddning, om att våga fråga hur någon mår - och faktiskt palla att höra svaret, rensa bort gamla tabun, låta gammal sorg få komma upp och bli bearbetad, tänk om självmord faktiskt vore ett samtalsämne vid fikabordet.
Men så fan om jag tror att småputtrigt mysig soff-TV är rätta stället att ta upp ämnet. Jag vill ha en redaktion av duktiga researchers, massa tid att jobba med och inte minst fundera på ämnet, jag vill ha angelägna och viktiga intervjupersoner som kan belysa många sidor av problematiken, jag vill ha en påläst och lyhörd programledare. Annars kan det bli så snett och fel. Som det blivit förut.
Varande läkare har jag ju blivit/haft förmånen! att redan som 25-årig få en realistisk medveten inställning till allas vår dödlighet. Eftersom min bortgångne make också var läkare var detta ett föga ångestladdat ämne här hemma.
Sedan har det ju från 60-talet och framåt, allteftersom sekulariseringen och inte minst tekniken framskridit insmugit sig någon form av publik inställning att egentligen kanske det inte...
Snart kan nog datorerna fixa det!
Trivialt har jag märkt det när jag, långt innan jag blev änka, glatt säger: "Ja, om tio år är jag nog död", så säger de flesta mekaniskt: "Å så får du väl inte säga!" Sedan blir de förargade om jag tvingar dem att inse att min förmodan är högst realistisk.
Detta hummhummande, kollektiva förnekelse av att livet är ändligt, har ju till följd att fler än nödvändigt går med en oförlöst dödsångest! Inte minst präglar den omedvetet en del vrickade politiska beslut.
Så visst håller jag med dig om att självmord är ett angeläget ämne som förtjänar professionell, lyhörd behandling.
MEN
Först skulle det behövas en bredare allmän diskussion om DÖDEN som en realitet inte OM jag dör utan NÄR jag dör!
MEN
Det har väl inte tillräckligt nyhetsvärde.
(Själv har jag inte heller sett Malous program.)
Posted by: den blyga | november 17, 2009 at 04:54 em
Som vanligt vidgar du perspektivet och får mig att tänka ett varv till. Många gånger har jag tänkt på det där med döden och döendet. Att det knappt får finnas i vårt samhälle, och absolut inte i vår vardag. För tolv år sen, när jag fick diagnosen sköldkörtelcancer, upptäckte jag verkligen vilka vänner och bekanta som inte hade det minsta lust att bli påmind om sjukdom och död. Jag riktigt såg hur hjärnkontoret tickade fram... nä, men inte kan du ha cancer... sånt händer ju inte... inte nån jag känner... för det skulle ju betyda... att det kan hända mig...
Och så denna nästan automatiska "men det är klart att det kommer att gå bra, läkarna kan ju göra så mycket nuförtiden"
En vän var annorlunda. Orkade stanna kvar. Orkade lyssna. Orkade med galghumorn "du kommer fan inte med tulpaner till begravningen för då ska jag spöka för dig!"
Jag kan ge mig tusan på att om jag trillar av pinn före henne så kommer hon att gömma en tulpan i buketten. Bara för att. Eller hur A?
Jo, den blyge, det är klart att du har rätt. Vi behöver prata om livets ändlighet, om döden. Om man inte ens vågar tänka tanken att man ska dö en dag, vågar man definitivt inte fråga en medmänniska nöd om de har tankar på att skada sig själv eller att ta sitt liv.
Förresten blev jag nu väldigt nyfiken vilka vrickade politiska beslut som präglats av dödsångest
Posted by: karibien | november 17, 2009 at 11:21 em
Apropos din nyfikenhet på "vilka vrickade politiska beslut som präglats av dödsångest"
så är det kanske inte kongruent med det David Eberhard tar upp i sin bok
Se
http://vikeningarna.blogspot.com/2009/05/i-trygghetsnarkomanernas-land.html
MEN
Och det leder långt:
När jag var ung medicine studerande läste jag en artikel av Clarence Blomqvist i Läkartidningen där han sa ung.:"I Sverige är det svårt att vara psykoanalytiker för svenska människor har ingen livsåskådning".
Han blev sedermera Sveriges första professor i medicinsk etik.
Och det är just detta med etiken och livsåskådningen, "sense of coherance", som är så föga grundmurad - så när det kommer till komplicerade politiska frågor i gränslandet till ovanstående så skyndar sig åtminstone lokalt, kommunalt, beslutsfattarna ofta att tillfredsställa tillfälliga opinioner - vilket på sikt medför att man är bunden av ett regelverk som är helt verklighetsfrämmande. Protesterar man blir man kallad för fascist....
I skolstyrelsen minns jag bl.a. att någon protesterade mot att vi rekommenderade tuberkulosvaccination endast för invandrarfamiljer som åkte hem till Balkan på semester! Han tyckte det luktade segregation.
Posted by: den blyga | november 19, 2009 at 07:03 fm
Intressant:
EFTER det att jag skrev kommentar 2 om att bli kallad fascist läste jag igenom länken om David Eberhards bok och upptäckte att någon som kallar sig Lena skrivit en kommentar 9 oktober:
Lena skrev 9 oktober
"han verkar vara en hemsk och läskig människa, men en i grunden taskig människosyn. han borde pyssla med något annat, typ högerextremism. det verkar mer hans grej än att läka människor-som han är oförmögen till."
Ett bevis så gott som något på mitt påstående ovan...
Posted by: den blyga | november 19, 2009 at 07:31 fm
Måste säga att jag blev positivt överraskad av inhållet i Malous temavecka självmord. En dotter som tagit sitt liv kändes ganska förutsägbart som du säger. Det är ofta ett förlorat barn som kommer först i centrum. Men vad jag upplevde som väldigt positivt var Gitte som berättade om "Svullos" död i suicid. En medelålders man som så många andra som dör i suicid. Vidare att Danouta Wasserman, mångårig forskare och kämpe för suicidprevention, informerade om sin kunskap kring suicid.
Om du vill se någon av interjuverna kan du hitta länkar på mig blogg.
Kramar
Posted by: Dottern | november 21, 2009 at 09:45 fm