Ögonen svider och är svullet rödkantade. Diafragma och bröstkorgens små muskler är alldeles trötta. Huvudet dunkar lätt.
Jag har gråtit. Och gråtit. I bilen på väg från flygplatsen. Vid spisen. I bilen på väg till kyrkogården. På kyrkogården. I bilen på väg hem. Hemma.
Det gör så in i helvete ont.
Sänder dig styrkekramar!
Posted by: Camilla | september 01, 2009 at 08:41 em
Jag hoppas att nu när det magiska datumet passerat, du kan kravla vidare på livets stig.
Kanske laga litet plommonmarmelad....
Posted by: den blyga | september 01, 2009 at 10:09 em
Tack Camilla, det värmer!
Jag tänker på dig också, det vet du
den blyga: plommonmarmelad var faktiskt ingen dum idé. Konservera, och ta fram när jag vill minnas, lite bittersweet sådär. Kanske rentav blanda lite bittermandel och sötmandel i marmeladen. Förresten, kul att det funkar för dig att kommentera igen
Posted by: karibien | september 02, 2009 at 12:00 fm