Blog powered by Typepad

karibiens kök

Statcounter


« Ett svek i arv | Main | Då och nu »

september 13, 2009

Comments

Feed You can follow this conversation by subscribing to the comment feed for this post.

den blyga

Efter att ha läst de här två senaste inläggen, inklusive länkar, tänker jag:
"Försök förlåta honom och dig själv".
Gjort är gjort, och kan inte göras ogjort.

Du har ju också vittnat om starka positiva känslor i ert triangeldrama - nu efter mer än ett år måste du låta dem färga minnena och nå någon form av försoning...
hoppas

karibien

Jo, jag kämpar med den där förlåtelsen, och med skulden, varje dag.

Det är lättare att förlåta honom, än sig själv.

Han var ju sjuk. Det vet vi nu med facit i hand.

Vad har jag för ursäkt?

Delar av händelseförloppet har jag försonats med. Jag kunde inte ha gjort mer. Det är sorgligt som fan, men det är inte mitt fel att han dog. Jag önskar som fan att jag hade haft förmåga och ork att se att han gled in i en psykos, att förstå hur farligt det var, att jag följt med på psyket och levt rövare tills han fick det stöd och skydd han behövde. Men jag såg inte, förstod inte, och kunde inte. Efter många månader landar jag i att ansvaret för hans död inte är mitt. Jag drev honom inte i döden, då ska jag inte heller ta på mig skulden.

Det är stegen långt innan som gnager. Varför såg jag inte att något höll på att gå snett? Varför krävde jag inte svar? Varför berättade han inte när jag frågade? Varför bad han inte om hjälp tidigare?

Frågor som aldrig kommer att få svar, frågor som jag måste lära mig leva med. Det kommer att ta tid men jag är fast besluten att inte sluta bearbeta detta. Ta itu med hela skiten nu, och inte trycka ner känslorna så de bubblar upp obearbetade vid nästa livskris. Been there, done that, couldn't say I liked it.

Tidvis och stundvis fokuserar jag på de goda minnena, på ömhet och värme, vardag och överraskningar. Dottern och jag har bestämt att vi ska samla på minnen. Skriva ner dem så de inte glöms bort. Samla smått och stort, berättelser och fragment. Det blir igenkännande skratt och inte så få tårar. Men det är liksom friskt att sakna så hjärtat värker, du förstår säkert hur jag menar

Jag uppskattar dina kommentarer mycket

/k

Dottern

Jag använder mig av båda termerna. Många är av den uppfattningen att självmord låter som om personen utför ett brott (mord) och vill inte av denna anledningen använda sig av ordet.
Andra reagerar starkt just för att de anser att det inte är ett aktivt val att "ta sitt liv" utan att det är "sjukdomen" (depressionen/psykosen)personen dör i.

Meningarna är många och går isär. Suicid är helt klart som du säger en medicinskterm och av denna anledningen mindre laddad. Tror valet av att använda ordet ligger just i det.

Tror att det är svårt att säga att det ena är generellt bättre en det andra. Tror att det är väldigt subjektivt.

The comments to this entry are closed.