En bokmal anfaller

Från A till Ö

Jag hittade listan från A-Ö på Birgitta Ohlssons nya sajt  

Andningshål: bastun efter träningen, mer vattenånga, tack
Bil: mazda
Citat: "utan tvivel är man inte riktigt klok" av Tage Danielsson
Dröm: att återvända till den lilla ön i Karibien, sitta i skuggan på the Office och snacka med Marius om gamla tider
Egensinnighet: tidsoptimist och dagdrömmare
Film: in the name of the father
Gravsten: en råkilad i svart granit, inga symboler och skit, bara namn och datum
Horoskop: nej tack
Idoler: min gamla gitarrhjälte Ritchie Blackmore
Jobbdröm: jag har skrotat min gamla dröm och inte skaffat mig nån ny
Kläder: annars fryser man
Läser: inte så mycket böcker numera, det blir mest bloggar 
Musik: de gamla hårdrockarna från 80-talet finns i mina äron ännu, får sällskap av nyare metal, lite thåström och sundström, lite etniskt som samiskt, karibiskt, afrikanskt
Nyttig: vattengympa ett par gånger i veckan
Organisation: läkare & reportrar utan gränser 
Produkter: Monster
Queen: ..sryche
Reser: gärna i november
Stilikon: bryr jag mig inte om
Tidning: läses med fördel på toa
Undviker: broar, vatten, båtar
Vill: tillbaka till ett någorlunda normalt liv
www. sr.se
Xtrvaganza: lagrad agricolerom, Karukera, Alchemist/Gardel eller varför inte en Severin vieux 1984 för 255 EUR att drömma om...    
Yttrar: mig alltför ofta innan hjärnan är påkopplad
Zoo: jag fattar inte grejen med att kolla på en svårt störd instängd tiger
Årstid: försommar, när värmen lockar fram musöron på björkarna och norrlänningarna ska byta sparken mot trädgårdsmöbler, tvätta bilen, springa vårrus och blodomlopp, köpa ny bikini och grilla flintastek. gärna allt på samma tisdag i maj.
Äter: gärna rejäl husmanskost som kokt kalv i dillsås, renskav i löksky med pärstamp och inlagd sill med potatis, ägg och tunnbröd. Italiensk mat som osso buco och risotto Milanese, pasta Carbonara, granita och pannacotta. På krog äter jag gärna indiskt/indonesiskt/pakistanskt. Eller karibiskt förstås, kubanskt, jamaicanskt...
Önskar: fred på jorden

Bubblan

Bakom displayens glas flyter en bubbla, vickar från sida till sida. Mobilen känns sval i mina händer. Ytan är märkvärdigt välbekant. Torr, plastigt blank. Mörkblå framsida, ljusblått bakstycke. En alldeles vanlig gammal Nokia. Det är bara bubblan som är helt, djävla, fel. Det ska inte vara en bubbla i telefonen. Eller, fel. Det ska inte vara vatten med en luftbubbla i inuti telefonen. I min mans mobil. Plötsligt känner jag hur det drar och rycker i läpparna, jag biter hårt i underläppen men det hjälper inte. Ögonen svämmar över fast jag blinkar hårt och snabbt.

Jag försöker säga nåt, men orden fastnar i halsen. Ser över bordet att det inte behövs. Han vet. Han har sett det förut. Jag vänder ner blicken och släpper fram snyftningarna. Det värker i halsen och jag sväljer, sväljer igen. Plötsligt är vattnet trängt in i mobilen nästan mer än jag orkar förstå. Älvsvatten. Sommarsvalt norrländskt älvsvatten. I en vecka har mobilen legat i vattnet. Fast nu har den varit uppe på torra land i nästan en vecka. Jag sneglar på bevispåsen som mobilen legat i, en svag sky av fukt syns på ziplockpåsens insida.

Vatten. Jag kan inte fatta att han valde vatten. Han som alltid varit livrädd för vatten, alltid varit värsta badkrukan, inte gillat finlandsfärjor. Och så blev det i vattnet hans liv tog slut. Det går inte att förstå. Ännu en våg av tårar tränger fram. Med mobilen i handen kan jag inte längre säga "det är inte sant".

Den här gången lyckas jag kraxa fram några ord. Mannen som redan sett och hört allt lyssnar. Jo, det brukar vara när man sitter med tillhörigheterna i handen som det sjunker in. Som man verkligen börjar förstå att den man älskar inte finns mer. Jag fick aldrig ta farväl. De sista orden jag sa till min älskade förbannade nyss blivna exmake ångrar jag redan djupt. Om jag bara fått en dag till med honom. Om jag bara fått säga allt det jag djupast känner, önskar, hoppas, fruktar. Om jag bara fått lägga hakan intill hans nyckelben och viska "jag älskar dig".

Jag har haft knappt två veckor på mig att försöka förstå att den man jag levt ihop med och älskat i hela mitt vuxna liv inte finns mer. Hur lång tid tar det innan man verkligen fattar? När kommer jag att kunna vakna på morgonen utan att få en spark i magen så tårarna sprutar? Hur länge varar zombietillståndet då man inte känner att man är hungrig eller trött? När kommer jag att sova som folk? Hur lång tid tar det innan man kan skratta igen? Frågorna tumlar runt i huvudet. En del ställer jag. Och mannen på andra sida mitt köksbord svarar. Som en människa till en annan människa. Han berättar om hur det var att förlora sin far, och hur det var att skilja sig.   

Plötsligt vill jag inte att stunden vid köksbordet ska ta slut. Jag känner mig trygg här. Nu. Jag vet ingenting om sorg, om att förlora en älskad. Jag vet bara att det bara har börjat. Två samtal som rivit min värld itu. Det första ett telefonsamtal från M:s bästa vän som berättar att han sprang ut på bron, hoppade, och aldrig kom upp till ytan igen. Nu söker räddningsstyrkan efter hans kropp. Det andra, här vid köksbordet. Jag minns hur jag tvekade när jag skulle öppna dörren. hur plågsam väntan än var ville jag inte att den skulle ta slut, jag bävade för att få det sista hoppet dödat. Men mannen som kom ensam, i vanliga civila kläder, lyckades förmedla en trygghet. Ett lugn. En värdighet. Ändå kändes det helt jävla surrealistiskt att prata längd och vikt, frisyr och ärr. Det kändes som om jag spelade med i en dålig svensk kriminalfilm när jag frågade om kroppen, om den var skadad, om jag fick se den. Honom.

Nu vid det tredje samtalet börjar jag ana vidden av det som hänt. Att detta måste jag lära mig leva med resten av mitt liv. Men jag har ingen aning om hur mycket mitt liv förändras i grunden. Hur otryggheten ska göra att det dröjer 13 månader innan jag kan somna som folk, släcka lampan och somna istället för att slockna utmattad framför tv:n eller datorn. Hur detta sorgeår med alla dessa årsdagar blir ständiga påminnelser om allt jag förlorat. Hur jag faktiskt hamnar i en existeniell kris när jag förlorar tron, tron på en högre makt, tron på gud, tron på himlen. Jag har ingen aning om hur många gånger jag ska gå igenom drunkningscenen i mitt huvud.

Däremot anar jag redan nu, två veckor efter hans död, tystnaden. Den besvärade. Vad säger man till nån vars man tagit livet av sig... Varför pratar vi inte om självmord? Och jag är redan fullt på det klara med att jag hatar sorgens alla floskler, dra åt helvete med alla "nu har han fått frid" och alla jävla styrkekramar från folk som aldrig bekvämade sig med att göra något för honom när han levde. inga sorgefloskler här, tack.

Jag tror nog, de här första veckorna, månaderna, att sorgen avtar liksom gradvis. Bleknar. Att jag ska kunna minnas honom utan att det gör så jävla ont, att smärtan ska bli till ett dovt vemod. Det har iallafall inte hänt än, drygt ett år senare. Det gör precis lika jävla ont - men inte hela tiden. Det gör ont varje dag - men bara vissa dagar är riktigt jävliga.

Jag bestämmer mig redan från början att vi, dottern och jag, ska se till att glädjas åt det som varit. Att lägga större vikt vid den dagen han skulle ha fyllt år än årsdagen av hans död. Vi har många goda minnen att ta vara på, vi möttes som tonåringar och levde tillsammans närmare ett kvarts sekel.

Ingen död utan skuld, kommenterar en kollega i sorg så träffande. Visst är det så. Och självklart vet jag, redan från den första nattens chockade vakentimmar, att skulden kommer att lägga sig tungt på mina axlar. Redan då, när dottern och jag ligger med kalla händer och klotrunda ögon tillsammans i dubbelsängen mer än tjugo mil från älven där räddningstjänsten söker vår älskades kropp, vet vi båda att det måste vi be om professionell hjälp. Men jag har ingen aning om hur många psykologtimmar som ska gå åt till att vända och vrida på skulden, som ännu ett år senare sticker upp sitt fula tryne.

Då, när jag sitter med den trygga mannen tvärsöver bordet, har jag ingen aning om hur ofattbart ensam jag kommer att känna mig. Hur få som orkar prata sorg, för hundrade gången. Och hur stor skillnad det är på att klara sig själv - som i efter skilsmässan får jag själv bestämma när och vad vi ska äta - och på att ha ansvaret ensam - som i när dottern får magsjuka är det jag som måste hålla pannan och ingen har jag dela oron med när febern bara stiger och stiger. Jag har absolut ingen aning om hur handikappande sorgen är, när sömnen är åt helvete och krafterna bara tar slut, när det ligger en sur grå filt över allt, när hela jävla hjärnkontoret packar ihop och tar lunchpaus för några månader så minnet, koncentrationen, kreativiten bara försvinner i ett stort svart hål. Fast då är det inte sorg, bara. Då snackar vi utmattningsdepression. Jag kan fortfarande inte fatta att jag hade så svårt att be om hjälp att klara vardagen, men jag är otroligt glad att jag gjorde det. Nu har jag en kontaktperson som kommer ett par gånger i veckan och hjälper mig att få ordning på vardagen. Mat på bordet, hyllor på väggarna i nya lägenheten.

Ett år har gått, sorgeåret, och jag har sörjt djupt. Det gör jag fortfarande. Men jag har kommit underfund med att det inte finns någon given relation mellan hur stor förlusten var och hur stor smärtan blev. Djupet och längden på sorgen inte är ett bevis på hur mycket jag älskade M. Jag behöver inte ta på mig säck och aska i sorg, och jag har rätt att släppa sorgen och bara vara glad också. Jag har inget att bevisa. 

 

Den här texten är skriven med anledning av Bloggvärldsbloggens veckotema - sorg. I sammanfattningen hittar du andra texter om sorg.  

 

 

Sunt

Sunt, säger psykologen om vreden. Den är mycket bättre än skulden. Att tillåta sig släppa fram vreden, ilskan, mot den som lämnat en innebär att man lägger tillbaka ansvaret där det hör hemma.

Men det är fan så svårt att låta ansvaret stanna där. Jag drar så lätt på mig skulden igen. Den kvällen när M bröt samman och sprang ut på bron var jag inte där. Jag var över tjugo mil bort. Den kvällen jag flyttade ut och han bad mig stanna. Jag sa nej, vi måste gå igenom krisen först, sen får vi se vad som händer. Den kvällen vi bestämde oss för skilsmässa... och så vidare, och så vidare. Efter ett helt liv tillsammans finns hur många som helst saker jag sagt och gjort, eller inte sagt eller gjort, saker som blev fel.

Det känns som att slåss med en månghövdad hydra. Jag skulle vilja rikta ett enda hugg som dräper skulden en gång för alla - det är inte mitt fel att M dog - men det är för stort och ohanterligt. Jag ger mig på skuldens alla fula trynen ett i taget. Det tar tid och energi, men jag är övertygad om att när jag besegrat skuldgrubblet på det här sättet så kommer det att vara för gott.

Tills dess får jag spotta upp mig lite, odla ilskan en aning, och träna på att inte ta på mig ansvar och skuld som inte är min.

 

Vreden

I dag vällde den fram igen. Jag har känt den där under ytan. Under tårar av saknad. Under tårar av trötthet. Under tårar av skuld. Bakom frågor och grubbel. Bakom kramar och skratt.

När jag hör dotterns förtvivlade ord

- Tror du inte jag har tänkt på hur pappa mådde då

då sliter sig vilddjuret och river i mitt bröst. Häftigt drar jag in andan. Håller. Håller. Låter luften sila ut mellan läpparna. Långsamt. Manar jag. Långsamt. Inte nu. Inte släppa fram det nu. Måste koncentrera mig på att vara förälder nu. Andas lugnt. Jag märker att jag missat flera meningar dottern sagt. På vindrutan samlas fler och fler regndroppar. Andas. Jag tar ner handen från ratten för att inte visa hur den skälver. Sträcker ut fingrarna längs låret. Knyter handen.

Om jag hade honom här nu. Jag skulle slå honom. Jag skulle hamra med knytnävarna i hans bröst.

- Fy fan för dig! Fy fan för dig som gjort din unge så illa.

Snabbt höjer jag blicken ut genom fönstret. Kniper igen om tårarna. Inte gråta nu. Måste fungera. Måste trösta nu. Jag får inte svika.

Långsamt lägger sig vilddjuret innanför revbenen. Stillnar.

I timmar pratar vi. Långsamt lägger sig gråten. Frågorna. Oron. För den här gången.

På kvällen orkar jag inte längre. Åker ifrån ännu ett bråk. Till graven förstås. Så snart jag satt mig i bilen kommer tårarna. Och vilddjuret ruskar på sig.

Länge sitter jag på den regnvåta bänken vid graven. Svär långa ramsor. Inom mig. Slår armarna om mig själv och vaggar när snyftningarna får bröstkorgen att värka. Det sista dagsljuset dör ut och jag tar mig på fötter igen. Fräser ut över blåbärsriset och stryker av tårar och snor på byxbenet. Tänder gravljusen. Rättar till rosmarinen och fotoramen. Tårarna vill inte ta slut. Inte vreden heller. Jag är så jävla förbannad för att han inte finns här och tar sitt jävla ansvar som förälder. Jag är så jävla besviken att han inte litade på mig tillräckligt för att berätta hur han mådde innan det var för sent.

Vreden vill inte lägga sig ännu många timmar senare. Att somna är omöjligt. Vaddå jobba i morgon? Bryr sig inte känslor om. Och jag är så jävla less på detta. Den förbannade sorgens alla skepnader som kryper in under huden, i hjärna och hjärta, i vardagen, på jobbet, i nattens timmar. Försöker koppla av med lite Ludo/Fia med knuff och lyssnar på Stefan Sundström. Det dröjer ju inte länge innan Brevet från Lillan spelas upp och så är det klippt igen.

En skitdag i dag. Och förmodligen en skitdag i morgon. Men sen hoppas jag det vänder igen.

 

Jävlar, jävlar, jävlar

Sedan några veckor har jag sömnen tillbaka. Jag klarar av att släcka lampan och somna . Det har jag faktiskt inte  kunnat på ett helt år . Nu sover jag - om inte åtta timmar i sträck så iallafall i genomsnitt på en vecka nåt som börjar närma sig normalt sömnbehov. Jag sover på natten. Jag tar en tupplur eller fem på helgen. Jag fixar att somna om även om jag vaknar och måste gå upp på toa eller släcka törsten.

Men.

Man får inte somna om en lördag morgon om man ska jobba.

Det är inte kul att bli väckt av ett telefonsamtal några minuter efter att jag borde stått i nyhetsstudion och loggat ut efter sändning.

Jävlar.

Jävlar. Jävlar. Jävlar!

Som om inte det var nog hinner jag knappt till jobbet innan dottern ringer på mobilen. I upplösningstillstånd eftersom nyhetschefen ringt och undrat om det hänt nåt.

- Jag trodde du hade krockat eller nåt, säger gråtande unge.

Jävlar. Jävlar. Jävlar!

Fans jävla satans apskit!

 

 

Då och nu

Då - skulle jag fått tänka länge för att minnas när jag grät senast

Nu - är ögonen nygråtna, blodsprängda och kliande för jämnan

Då - var lycka en gruppkram i familjen

Nu - är gruppkramen innerligare och tårarna aldrig mer än tuppfjät från lyckan

Då - var framtiden utstakad med delmål och karriärsteg

Nu - är framtiden att få godkänt på sjukskrivningen ett par månader till

 

 

Självmord heter det

Många gånger har jag funderat över ordens makt. Det är ju inte så konstigt, det tillhör ju mitt jobb att granska språket, vända och vrida på formuleringar för att hitta den som är tydlig, som flest förstår. Inte smittas av byråkratsvenskan och reklamfraser, inte låta yrkesjargong leta sig in i reportagen, förklara nödvändiga facktermer.

Det är ju inte en slump att politiken uppfinner många nyord. En besk medicin accepteras lättare om den serveras ur elegant flaska och får ett vackrare namn. Den arbetslöse blir arbetssökande, är föremål för åtgärder och deltar i program. Det låter väl inte så illa, att det är allt fler som deltar i arbetsförmedlingens program? Inte alls samma sak som att det blir allt fler arbetslösa. Det är förstås inte en slump att könsjukdomar ersätts av STD. En klinisk etikett, så behöver vi inte tänka på att något har försigått där nere under bältet.

På samma sätt klistras en klinisk etikett på självmordet. Suicid. Min pappa dog i suicid, säger man, och slipper för några ögonblick höjda ögonbryn. För självmordsorden ger höjda ögonbryn. Vid kaffebordet på jobbetkan man berätta om syster som dog i bröstcancer och om farfar som gick bort i ALS. Men självmord, då blir folk obekväma. Det låter så brutalt. Ja men det är ju brutalt. Man tynar inte bort och hinner inte samla familjen omkring sig för farväl. Man dör snabbt och brutalt och lämnar familjen i chock. Det är ingenting att hymla med.

Prata om det för guds skull! Självmord är en vanlig dödsorsak. Varje år är det omkring tre gånger fler än som dör i trafiken. Under 2007 var det 801 män och 325 kvinnor som tog livet av sig. 288 män och 122 kvinnor dog i motorfordonsolyckor. De pratar vi ju om - så prata om självmorden också! Våga säga vad som faktiskt hänt.

• självmord

• ta sitt liv

• ta livet av sig

• ta sig av daga

• ända sitt liv

• självspillan

• hänga sig

• dränka sig

• skjuta sig

• förgifta sig

• ta en överdos

• hoppa i vattnet

• begå harakiri

• dö i suicid

Jag vänder mig mot begreppet den medicinska termen suicid. Nej, det finns inget språk som heter medicinska. Inom medicinen benämns anatomin, symtom, diagnoser och ingrepp på två språk, latin och grekiska. Till exempel heter livmoder hystera på grekiska och uterus på latin. Som en följd av detta har vi ord som intrauterin för något som finns inuti livmodern och ord som hysterektomi vilket betyder att operera bort livmodern.

Visst kan man använda sjukvårdens termer, men då riskerar man också att fler inte förstår, inte tar till sig. De där sekunderna man måste tänka efter ”suicid, vad fan är det, jaha det måste vara som engelskans suicide, jaha så hennes syrra har tagit livet av sig” gör att kontakten i samtalet bryts. Om du är förkyld och får ont i örat, vad säger du att du har då? Öroninflammation, gissar jag. Kanske örsprång som farmor sa. Eller säger du verkligen otit? Halsfluss eller tonsillit? Har du opererat bort blindtarmen eller genomgått en appendectomi? Tycker du verkligen att rättsväsende och massmedia ska skriva homicid istället för mord?

Min älskade har fan inte dött i suicid. Han har begått självmord. Han har tagit livet av sig. Hoppat i älven. Dränkt sig. Tagit sig av daga. Ändat sitt liv. Tagit den lätta vägen ut. Dött för egen hand.

Att dö i suicid låter som att nån dött i en sjukdom, oförhappandes, oförskyllt. Att ta livet av sig är en aktiv handling. Att söka hjälp för sin depression, livsleda, ångest är ett val, liksom att inte söka hjälp är ett val. Jag menar inte att förminska svårigheterna i att orka söka hjälp, eller svårigheterna att verkligen få hjälp när man söker den. Men självmord är likafullt en aktiv handling.

Det vore kanske enklare att leva kvar och sörja sin älskade om det var cancern som tog honom, om det var hjärtinfarkten som fick hans hjärta att stanna. Om det var något som ingen av oss kunde göra något åt. Om inte jag behöver undra om jag kunde ha förhindrat hans död, kunde ha upptäckt varningssignalerna. Om vården och förebyggandet av döden var sjukvårdens ansvar, och inte mitt. Eller hans. Så slapp jag skulden på mina axlar. Så slapp jag vreden mot honom. Så mycket enklare att lägga ansvaret på någon annan. Sjukvården, samhället.

Om jag tar på mig skulden så fritar jag också honom från ansvar.

 

 

Ett svek i arv

En son försöker förstå varför pappa inte kan komma ihåg hans födelsedag.

Telefonsamtal kommer ofta. De handlar alltid om pappa. Och pappas bekanta, vänner, grannar och vänners barn. Vem som köpt ny bil, vem som ska skilja sig, vem som träffat en ny, vem som hälsat på. Eller inte.

- Jaha, och vad gör du då?

- Äter tårta. Vi har lite folk här.

- Jaha. Hit är det då aldrig nån som kommer.

En son försöker förstå varför pappa inte kan visa ömhet, kärlek, omtanke. Säga att han saknar honom. Ta hans hand. Boxa honom på axeln. Dela svett och gott humör över vedtraven eller gräsklippningen.

- Kan du inte komma hit. Jag skulle behöva nån mjölk och nån limpa.

- Jo, det kan jag väl.

- Och så far du förbi bensinstation och köp en limpa röd Prince. Och några öl.

- Här har du en slant. Behåll du resten. Du ska väl ha till bensin och så.

En son gör sitt bästa för att själv vara en god far. När dottern föds är det han som sitter på förlossningssängen och tar emot henne i sina händer. När dottern är liten är det han som byter blöjor och filmar första stegen. När dottern växer upp är det han som snör på skridskorna och han som springer bredvid den vinglande cykeln. När dottern bryter armen är det han som följer henne till sjukhuset. Han tar med dottern på konserter och han blänger på pojkvännen. Han tjatar om läxan, om disken, om att komma hem i tid. Och när förhållandet med kvinnan sedan 23 år tar  slut är det dottern han oroar sig för.

- Hur tror du att hon kommer att ta det här?

- Hon har säkert redan förstått att något är på gång. Det är ju inte direkt nån hemlighet att vi inte haft det så bra på slutet.

- Men tänk om hon inte trivs hemma sen?

En son försöker få svar på frågor som så länge varit nedtystade. Det har nämnts någon kommentar nån gång. För länge länge sedan. Om en annan kvinna. Och barn. Men kommentaren föll stum till marken. Och mossa fick växa över. Tills fadern hamnade på sjukhus. Och sonen fick frågan – är de andra syskonen underrättade?

Sonen rör i kaffekoppen vid köksbordet i den lilla byn. Rör tills drycken nästan kallnar.

- De där andra barnen. Varför har du inte sagt nåt?

- Vilka andra barn?

- Ja men jag vet ju. Du vet. Varför har du inte sagt nåt?

- Det är väl inget att prata om.

En son försöker förstå varför pappa aldrig åtminstone kan säga tack. En åldrande far får mediciner hämtade. Räkningarnas giroblanketter ifyllda och skickade. Färdtjänst beställd. Pengar uthämtade. Läkarbesök förberedda med patientkort i plånboken.

- Jaha. Det var ju bra att få det där gjort. Men oj så trött jag vart. Jag går och lägg mig en stund. Du kan ju lämna dörrn öppen när du går.

En son försöker förlika sig med att fadern inte kan. Inte har förmåga. Uppfostrades i en annan tid. Inte förstår hur ont det gör. Sonen gråter på fruns axel. Försöker förlika sig med att han nog aldrig kommer att få höra orden han längtat efter.

En son går sönder när krisen slår läger mitt i livet. Grubblar över kärleken som inte blev livslång, över hälsan, över att vara son och bror, och över att vara pappa. Grubblar över hur han ska orka med livet mitt i krisen. Vågar inte tro att det finns ett liv efter krisen. Hittar inga svar. Hittar inget hopp. Orkar inte leva. En kväll i juli kastar han sig ut från bron och ner i älven . Han kan inte simma.

En syskonskara samlas hos far. Han vägrar tro sina öron.

- Det är inte sant.

- Jo det är sant. Han har hoppat. De har inte hittat hans kropp.

- Nej. Jag tror det inte. Det är inte sant.

En far ringer sonhustrun.

- De säger att M har hoppat. Varför säger de det?

- Det är sant. Han har hoppat. Han är död.

- Neeejj. Inte han. Han som är så snäll. Han som hjälpt mig så många gånger.

En dotter ställer ner en korg med lavendel på kyrkogården. Rycker bort några vildvuxna grässtrån vid stenen. Rättar till fotoramen. Tänder ett ljus i lyktan. Går ett tiotal meter bort och tänder ett ljus på farfars  grav .

En dotter är dubbelt faderlös .

Patetiskt

Jaha. Så var det dags. Det var ett tag sen sist. Ett bra tag sen faktiskt.

Det finns en blöt fläck i min säng.

Jag är singel. Väldigt mycket singel.

Men trots att jag en har sån singel-med-förhoppning-om-att-inte-behöva-sova-ensam-alla-nätter-resten-av-livet-säng på 140 cm så skulle jag inte komma på tanken att släppa en karl i sängen den här sidan nyår. Eller midsommar. Eller, jag vet inte, femtioårsdagen?

Likförbannat finns det en blöt fläck i min säng. En efter-sex-blöt-fläck.

Det får vara slut nu på att tumla runt och slicka snorre.

Det är fan patetiskt att kissä har mer sex än jag.

 

Godmorgon, säger Gud

Vaknar med ett ryck. Sovrummet är höstsvalt och luften lätt att andas. Kissä ligger hoprullad på kudden i min säng. Min kropp känns trög och outvilad. Grabbar tag i mobilen. Två timmar.

Tack.

I den höstsvala luften dånar kyrkklockorna hela vägen in till min säng.

Klockan fucking åtta på jävla morgonen.

I min kropp börjar rastlösheten vakna.

Tack.

Som fan.