Bubblan

Bakom displayens glas flyter en bubbla, vickar från sida till sida. Mobilen känns sval i mina händer. Ytan är märkvärdigt välbekant. Torr, plastigt blank. Mörkblå framsida, ljusblått bakstycke. En alldeles vanlig gammal Nokia. Det är bara bubblan som är helt, djävla, fel. Det ska inte vara en bubbla i telefonen. Eller, fel. Det ska inte vara vatten med en luftbubbla i inuti telefonen. I min mans mobil. Plötsligt känner jag hur det drar och rycker i läpparna, jag biter hårt i underläppen men det hjälper inte. Ögonen svämmar över fast jag blinkar hårt och snabbt.

Jag försöker säga nåt, men orden fastnar i halsen. Ser över bordet att det inte behövs. Han vet. Han har sett det förut. Jag vänder ner blicken och släpper fram snyftningarna. Det värker i halsen och jag sväljer, sväljer igen. Plötsligt är vattnet trängt in i mobilen nästan mer än jag orkar förstå. Älvsvatten. Sommarsvalt norrländskt älvsvatten. I en vecka har mobilen legat i vattnet. Fast nu har den varit uppe på torra land i nästan en vecka. Jag sneglar på bevispåsen som mobilen legat i, en svag sky av fukt syns på ziplockpåsens insida.

Vatten. Jag kan inte fatta att han valde vatten. Han som alltid varit livrädd för vatten, alltid varit värsta badkrukan, inte gillat finlandsfärjor. Och så blev det i vattnet hans liv tog slut. Det går inte att förstå. Ännu en våg av tårar tränger fram. Med mobilen i handen kan jag inte längre säga "det är inte sant".

Den här gången lyckas jag kraxa fram några ord. Mannen som redan sett och hört allt lyssnar. Jo, det brukar vara när man sitter med tillhörigheterna i handen som det sjunker in. Som man verkligen börjar förstå att den man älskar inte finns mer. Jag fick aldrig ta farväl. De sista orden jag sa till min älskade förbannade nyss blivna exmake ångrar jag redan djupt. Om jag bara fått en dag till med honom. Om jag bara fått säga allt det jag djupast känner, önskar, hoppas, fruktar. Om jag bara fått lägga hakan intill hans nyckelben och viska "jag älskar dig".

Jag har haft knappt två veckor på mig att försöka förstå att den man jag levt ihop med och älskat i hela mitt vuxna liv inte finns mer. Hur lång tid tar det innan man verkligen fattar? När kommer jag att kunna vakna på morgonen utan att få en spark i magen så tårarna sprutar? Hur länge varar zombietillståndet då man inte känner att man är hungrig eller trött? När kommer jag att sova som folk? Hur lång tid tar det innan man kan skratta igen? Frågorna tumlar runt i huvudet. En del ställer jag. Och mannen på andra sida mitt köksbord svarar. Som en människa till en annan människa. Han berättar om hur det var att förlora sin far, och hur det var att skilja sig.   

Plötsligt vill jag inte att stunden vid köksbordet ska ta slut. Jag känner mig trygg här. Nu. Jag vet ingenting om sorg, om att förlora en älskad. Jag vet bara att det bara har börjat. Två samtal som rivit min värld itu. Det första ett telefonsamtal från M:s bästa vän som berättar att han sprang ut på bron, hoppade, och aldrig kom upp till ytan igen. Nu söker räddningsstyrkan efter hans kropp. Det andra, här vid köksbordet. Jag minns hur jag tvekade när jag skulle öppna dörren. hur plågsam väntan än var ville jag inte att den skulle ta slut, jag bävade för att få det sista hoppet dödat. Men mannen som kom ensam, i vanliga civila kläder, lyckades förmedla en trygghet. Ett lugn. En värdighet. Ändå kändes det helt jävla surrealistiskt att prata längd och vikt, frisyr och ärr. Det kändes som om jag spelade med i en dålig svensk kriminalfilm när jag frågade om kroppen, om den var skadad, om jag fick se den. Honom.

Nu vid det tredje samtalet börjar jag ana vidden av det som hänt. Att detta måste jag lära mig leva med resten av mitt liv. Men jag har ingen aning om hur mycket mitt liv förändras i grunden. Hur otryggheten ska göra att det dröjer 13 månader innan jag kan somna som folk, släcka lampan och somna istället för att slockna utmattad framför tv:n eller datorn. Hur detta sorgeår med alla dessa årsdagar blir ständiga påminnelser om allt jag förlorat. Hur jag faktiskt hamnar i en existeniell kris när jag förlorar tron, tron på en högre makt, tron på gud, tron på himlen. Jag har ingen aning om hur många gånger jag ska gå igenom drunkningscenen i mitt huvud.

Däremot anar jag redan nu, två veckor efter hans död, tystnaden. Den besvärade. Vad säger man till nån vars man tagit livet av sig... Varför pratar vi inte om självmord? Och jag är redan fullt på det klara med att jag hatar sorgens alla floskler, dra åt helvete med alla "nu har han fått frid" och alla jävla styrkekramar från folk som aldrig bekvämade sig med att göra något för honom när han levde. inga sorgefloskler här, tack.

Jag tror nog, de här första veckorna, månaderna, att sorgen avtar liksom gradvis. Bleknar. Att jag ska kunna minnas honom utan att det gör så jävla ont, att smärtan ska bli till ett dovt vemod. Det har iallafall inte hänt än, drygt ett år senare. Det gör precis lika jävla ont - men inte hela tiden. Det gör ont varje dag - men bara vissa dagar är riktigt jävliga.

Jag bestämmer mig redan från början att vi, dottern och jag, ska se till att glädjas åt det som varit. Att lägga större vikt vid den dagen han skulle ha fyllt år än årsdagen av hans död. Vi har många goda minnen att ta vara på, vi möttes som tonåringar och levde tillsammans närmare ett kvarts sekel.

Ingen död utan skuld, kommenterar en kollega i sorg så träffande. Visst är det så. Och självklart vet jag, redan från den första nattens chockade vakentimmar, att skulden kommer att lägga sig tungt på mina axlar. Redan då, när dottern och jag ligger med kalla händer och klotrunda ögon tillsammans i dubbelsängen mer än tjugo mil från älven där räddningstjänsten söker vår älskades kropp, vet vi båda att det måste vi be om professionell hjälp. Men jag har ingen aning om hur många psykologtimmar som ska gå åt till att vända och vrida på skulden, som ännu ett år senare sticker upp sitt fula tryne.

Då, när jag sitter med den trygga mannen tvärsöver bordet, har jag ingen aning om hur ofattbart ensam jag kommer att känna mig. Hur få som orkar prata sorg, för hundrade gången. Och hur stor skillnad det är på att klara sig själv - som i efter skilsmässan får jag själv bestämma när och vad vi ska äta - och på att ha ansvaret ensam - som i när dottern får magsjuka är det jag som måste hålla pannan och ingen har jag dela oron med när febern bara stiger och stiger. Jag har absolut ingen aning om hur handikappande sorgen är, när sömnen är åt helvete och krafterna bara tar slut, när det ligger en sur grå filt över allt, när hela jävla hjärnkontoret packar ihop och tar lunchpaus för några månader så minnet, koncentrationen, kreativiten bara försvinner i ett stort svart hål. Fast då är det inte sorg, bara. Då snackar vi utmattningsdepression. Jag kan fortfarande inte fatta att jag hade så svårt att be om hjälp att klara vardagen, men jag är otroligt glad att jag gjorde det. Nu har jag en kontaktperson som kommer ett par gånger i veckan och hjälper mig att få ordning på vardagen. Mat på bordet, hyllor på väggarna i nya lägenheten.

Ett år har gått, sorgeåret, och jag har sörjt djupt. Det gör jag fortfarande. Men jag har kommit underfund med att det inte finns någon given relation mellan hur stor förlusten var och hur stor smärtan blev. Djupet och längden på sorgen inte är ett bevis på hur mycket jag älskade M. Jag behöver inte ta på mig säck och aska i sorg, och jag har rätt att släppa sorgen och bara vara glad också. Jag har inget att bevisa. 

 

Den här texten är skriven med anledning av Bloggvärldsbloggens veckotema - sorg. I sammanfattningen hittar du andra texter om sorg.  

 

 

Comments

[wettexvärlden]

Herregud! Så fasansfullt.

Kram!

[karibien]

Det märkliga är att när man är mitt uppe i det blir sorgen vardag. Det blir normalt att leva i det fasansfulla. Man glömmer att livet före, och livet för andra, ser helt annorlunda ut. Man glömmer att det som är min vardag är någon annans fasa.

Tack för kramen!