Att resa sig

I går kväll åt jag middag framför tv:n, tryckte i mig insulinet och slängde i mig morgontabletterna. Halv elva på kvällen. Somnade sittande i soffan.

Vaknade nån timma senare och släpade mig i säng. Vaknade efter ett par timmar, vid tvåtiden. Grus i ögonen, och sandpapper i munnen. Vatten, toa. Började skriva på ett blogginlägg. Somnade vid datorn.

Vaknade ett par timmar senare. Lade upp bilden och skickade blogginlägget. Somnade om.

Vaknade ett par timmar senare när vägarbetarna drog igång arbetsdagen klockan sex. Frusen, trött och med en skalle som vägde bly kravlade jag mig in i köket. Yoghurt och rostat bröd lockade inte. Lagade tröstemat, en skål stuvade makaroner med smörklick. Åt och läste morgontidningen. Somnade om.

Vaknade igen vid elva. Insulin och ett par knäckemackor, läste lite blogg. Somnade om.

Vaknade av telefonen klockan två. Jo blodsockret är riktigt bra, och det funkar bra att ta insulinet. Ja, tack, skicka remiss för provtagning så fixar jag det nån morgon, Vi hörs om provsvaret, hej, hej. Funderade på att kliva upp och ringa alla de där samtalen jag planerat att ringa; stenhuggeriet, bilverkstan, bup. Somnade om.

Vaknade halv fem när mobilen påminde om tvättiden. Det tog en halvtimme att orka kliva upp ur sängen. En kvart till att jaga rätt på de sista handdukarna och filtarna.

Jag hade, helt ärligt, inte klivit upp alls om jag inte väntade kontaktpersonen klockan sex.

På något sätt lyckades jag ta mig samman och gå ner till tvättstugan, sortera och sätta igång med tvätten. Sen mötte jag henne när jag gick upp för att hämta tvättmedlet jag glömt. Det är så skönt att det räcker med några få ord för att hon ska förstå.

- Det har varit en skitjobbig dag.

- Orkade du åka ut till graven efter dagen i Stockholm?

- Ja, jag satt där i en och en halv timma. Jag kunde inte sluta gråta.

- Hur är det i dag, har du ätit nånting? Jag kan diska medan du fixar käk.

Två och en halv timma senare har jag mat i magen, diskbänken glänser, tvätten hänger på tork och ännu en trave lådor har fått sitt innehåll sorterat; skruvar och spikar, mattknivar och insexnycklar, borrstål och persiennsnören har kommit på plats i verktygslådor och kartonger och ziplockpåsar.

Nu måste jag hålla mig på benen ett par dagar till. På torsdag ska vi sortera glödlampor, ljus, säkringar, och fan och hans moster som jag inte orkat sortera och hitta förvaring till sedan det gamla livet i trean då vi ännu var en alldeles vanlig familj.

Men först kanske hon får plocka upp mig igen.

 

Comments

[den blyga]

Jag ha missat att du har en insulinkrävande diabetes. Det gör ju inte "vägen tillbaka" lättare...

Jag har märkt att de dagar jag INTE varit ute och fått frisk luft blir sämre. Det är förstås lättare för oss med villa och trädgård.
MEN
Motion och diabetes mår ju bra av varandra. I stället för vila på soffan kan en halvtimmes promenad göra underverk - och sedan sover man sundare efteråt.
MEN Sedan tycks du ju ha ett jobb som inte underlättar en regelbunden dygnsrytm.
DOCK
Min make berättade om hur han -när han låg i lumpen (före min tid) och i ett brev hade beklagat sig om sina vedermödor - blev vederkvickt av att från sin engelska sweetheart få till svar: "Cheer up soldier!".

CHEER UP (????)
Jag unnar dig litet peace of mind.