Min högra fot

Jag sitter här i soffhörnet och förundras över min kropp. Det brukar jag inte direkt göra dagligdags. Om jag begrundar kroppen över huvud taget är det för att jag känner mig stel och klumpig, trög och orörlig. Depressionen gör inte bara tankar och känslor dämpade, nedtryckta, utan även kroppen påverkas. Som en påse nötter har jag suttit kväll efter kväll i soffhörnet, läst bloggar, slöglott på tv, försökt skingra mina tankar med vadsomhelst så slipper jag tänka på, ta itu med, så som gör ont.

Men i kväll. Och i går. Och sen nån vecka faktiskt. Märker jag att det faktiskt blivit en skillnad.

I dag har jag varit sjukledig. Håller igång hela dagen, med tvätt, vattengympa, bloggvänsfika och mobilrekognoserande. Kväll med kontaktpersonen, vi dammtorkade och flyttade in miljoner schampoflaskor, fotkrämstuber, ögonskuggor m.m. till badrumsskåpen. Whopiie - en flyttkartong tömd! Nu sätter jag mig i soffhörnet och tänker njuta av att slöa som en påse nötter. Bara skit på tv. Väljer 4:an mot bättre vetande. Omöjligt att inte kolla upp på So you think you can dance? Herregud vad panelkvinnan kan skrika. Anyway. Upptäcker först halvvägs in i programmet att jag är ganska trött i högerfoten. WTF? Har jag jobbat konstigt på vattengympan? Vrider lite på den trötta foten. Inget som gör ont, bara en trött fot.

Programmet fortsätter. Jag läser fler bloggar - och kommer på mig själv med att vifta med foten till musiken. Jag har svårt att sitta stilla. Och det är ju inte så att jag älskar den musik som spelas i proogrammet...

Det känns märkligt att gå från zombieliknande stillasittande till rastlöst sprittande. Läser på fass.se och undrar om detta är en biverkan? Kan vara. Eller är det så här kroppen ska kännas? Full av energi som vill ut. Typ.

Mycket märklig känsla.

  

Comments

[den blyga]

Ja,JIUST! (Som de sa´i telefon i Örebro när de ringde till akuten 1959 när jag var ung vikarierande och la´ut texten om orsak och verkan)

Jag har ju sluppit det kraftödande depressiva inslaget i sorgen - mera förundrats över, under fasen kring begravningen med 20 övernattande och 39 på gravölet, hur man i livskriser kan mobilisera frustande krafter!

Musik, sång och dans ÄR livgivande... Unna dig det.