Kattnappning

För första gången på tio år har jag en katt vid min sida. En otroligt kelig kattfröken som äter som en häst och sover som en gris. När hon inte tigger kel förstås. Det var så det började. När svärynglet var på väg hem igår hoppade kattfröken fram ur buskarna och ville hälsa. Han, som haft katt själv, försökte ignorera det lilla djuret. I helsike hon brydde sig. När han gick följde hon efter. När han stannade stannade hon. Och så höll det på. I över en timme. Och katten kom längre och längre ifrån sin buske. Han vände tillbaka till busken. Katten följde med. Men hoppade inte alls tillbaka i busken.

Ja, vad fan gör man. Man lämnar ju inte en kattfröken ensam i spöregnet. Man ringer och klagar sin nöd, och bil anländer. Katt följer gärna med in. Myser i famnen medan människorna funderar. Förresten, såg inte den där katten bekant ut? Hade inte kompisen en katt som sprungit bort? Kompis konsulteras, men vi får vänta medan konsert avnjutes. Ledsnar på att sitta i en igenimmad bil. Åker hem. Lagom tills vi kommer hem mms:as bild på kompisens bortsprungna katt: ack nej, den vita bläsen var inte helt lik.

Katten fick övernatta. Tur att nattöppna macken hade kattmat och kattströ. Dagen efter åker vi tillbaka till busken. Släpper katten. Som springer iväg mot busken. Hem till sitt hem hoppas vi. Efter fem minuter är den tillbaka igen. Vi ignorerar. Katten springer åt andra hållet. Kommer tillbaka.

Så nu bor katten hos oss tills vi hittat husse & matte. Polisen har signalement och telefonnummer, lyktstolparna i området ska tapetseras med kattbild.

Behöver jag nämna att ungen är glad?