Tretton månader har gått sedan jag upplevde mitt livs värsta veckor. Det har varit ett helvetiskt jobbigt år. Många dagar, kvällar och nätter då jag bara blivit sittande, utan att orka ta mig för nånting vardagligt praktiskt som att fixa käk, utan att orka ta itu med det känslomässiga. Utmattningsdepression.
I dag mår jag faktiskt bättre än jag gjort på hela denna tid. Jag har tagit mig för att be om hjälp, och jag har fått en kontaktperson som stöttar mig i det vardagliga. Jag har fått ordning på blodsockret så det värsta av trötthetsdimman har lättat. Nu orkar jag ta itu med det jag inte orkat ta i förut. Som den här postningen.
Nästan precis exakt så här var det för mig. Jag visste inte allt då, den första veckan, somligt fick jag veta några veckor senare efter att ha talat med rättsläkaren och polisens tekniker. Jag ville veta hur det gick till att dö av drunkning. Om han hade ont. Jag ville veta om kroppen var skadad efter tiden i vattnet. Det var den inte, krocken med stenen har jag hittat på liksom brandmannens krock med cykeln - fast jag vet att det finns cyklar där - och det var en inte en hyresräkning förresten. Men annars är allt sant.
Måste man genomleva drunkningsscenen? Jag måste det. Jag har alltid varit rädd för vatten. Fasan var att dö drunkningsdöden. Paradoxalt nog var det M:s fasa också. Om jag ska klara att sticka tårna i vatten igen måste jag inte bara gå vidare, utan först gå igenom för att sen kunna gå vidare. Hela det här året har jag kämpat mig iväg till vattengympan, fortsatt med det jag gjort tidigare. Vissa dagar har jag fått vända, då har jag inte orkat se en vattenyta. Men i dag kan jag stå i vattnet och tänka på M:s död utan att få panik. Det är en seger.
Visst finns det, har funnits, drag av posttraumatiskt stressyndrom. Mina tankar i går utlöstes av att jag läste en notis om sökandet efter en man som befaras ha drunknat, just i en norrländsk älv. I går kollade jag nyhetswebbarna varje timme. Sen skrev jag. I dag har jag kunnat släppa det. Var ute och vandrade i skogen med kidsen.
Livet, och sorgen, förblir inte desamma. Det blir annorlunda. Ibland bättre, ibland sämre, men annorlunda.
Gläder mig att du skymtar ljuset i tunneln.
Jag kan förstå ditt behov att veta EXAKT vad som hände. Även i detta avseende var "lyckan" med mig:
Jag anade någonstans att min 77-åring med stroke och hjärtrytmrubbning kunde dö knall och fall. Jag hade på 5 år inte vågat resa bort - men ibland åkte jag ju och handlade etcetera.
OCH
När då det fruktade händer ÄR JAG DÄR.
Det inträffar på en tid och plats som inte kunde vara bättre om jag fått tänka ut det själv...
Det är litet det jag menar med "LYKKE" som väl skall översättas med TUR.
Nu önskar jag dig litet TUR - litet flyt som spar på adrenalinet och därmed blodsockret.
Posted by: den blyga | augusti 16, 2009 at 02:05 em
Jag har tänkt på det många gånger, att ska man ändå dö, och det ska man ju, kan det nog inte finnas ett bättre sätt att göra det på än i sin älskades armar, på en plats man älskar.
Jo, nu skulle vi alla behöva litet flyt, lite god tur och medgång. Att det får gå lite lätt i livet ett tag, utan sjukdomar, vattenskador och ekonomiska bekymmer.
Jag önskar dig också flyt - och många vackra solnedgångar
Posted by: karibien | augusti 16, 2009 at 03:40 em