En anhörigs väntan

Nånstans där ute väntade någon på en man. Nånstans där ute har någon i dag fått besök av polisen. Nånstans där ute har någons liv rämnat.

Det kan inte vara sant. Inte han. Jag kan inte tro det. Men jag pratade ju med honom... Det kan inte vara sant. Men det fanns ju folk där! Varför stoppade de inte honom? Sånt här händer inte.

Men det är ju just det det gör.

Nånstans där ute försöker någon förstå det ofattbara. Nånstans där ute fryser någon, med iskalla fingrar och stela käkar. Nånstans där ute greppar en darrande hand ett glas, en kaffekopp.

Det har gått fem timmar. Chocken är påtagligt fysisk.

Nånstans där ute kräver någon bevis. Jag tror dig inte. Nånstans där ute börjar någon motvilligt inse att mannen aldrig kommer hem igen. Levande. Nånstans där ute sjunker blytungt insikten att det bästa besked man kan få är att kroppen hittats.

Det är knappt två mil till havet. Polis och brandmän har två stora hinder att övervinna för att finna kroppen. Vattnet och tiden.

Den norrländska vattenkraften är skoningslös på sin väg från fjäll till hav. Den borrar sig ner i botten på älven, bryter nya fåror, meterdjupa. Vattnets framfart skapar ett enormt tryck. En kropp sugs ner på ögonblick. Du kommer inte upp igen. Du får inte luft. Syrebristen ger dig panik. Lufthunger. Det spränger i huvudet och i lungorna. Till sist måste du andas. Vatten. Syrebristen får medvetandet att vika. Även om du skulle komma upp till ytan kan du inte andas. Lungornas små sinnrika syretransporterande blåsor är trasiga.

Kroppen är nu helt utelämnad till elementen. Följer med det strömmande vattnet. Trycks ner i bottnens dy. Släpas med i strömfårorna. Slår emot en sten. Räddningstjänstens dykare kämpar mot strömmen och letar i blindo. Krockar med en dumpad cykel. Söker av ett område som utvidgas för varje timme. Nya beräkningar: kroppens vikt, strömmens hastighet, förfluten tid. 

Det kalla älvsvattnet omfamnar kroppen. Som ett sommarlovsbarn får russintår och skurgummehänder så förändras din kropp. Stilla och tyst. Kroppens kemi behöver inte längre underordna sig livets flöde. Tunga ämnen sjunker. Lätta stiger. Värme påskyndar processen. En dag sliter sig kroppen från älvsbottens dy. Dykarna går upp ur vattnet. 

Nånstans där ute har någon gråtit ögonen rödkantade. Nånstans där ute har någon vänt och vridit sig i natten. Nånstans där ute har hoppet falnat. Nånstans där ute börjar någon dagen med att gråta. Nånstans där ute vill någon att det bara ska ta slut.

Sökandet är nedlagt. Timmarna går. Det finns inget att göra. Kroppen finns inte längre på botten för dykarna att finna. Inte heller på ytan för helikoptern att se. Ännu. En dag. Kanske om åtta dagar. Kanske tio. Nu lyfter helikoptern. Räddningsstyrkan kallas ut igen. Strandkanter, öar, bryggor, grund. Allt söks av.

Nånstans där ute stiger hoppet. Nånstans där ute hoppas någon få hem mannen. Mannens kropp. Nånstans där ute börjar någon tänka på begravning. Nånstans där ute försöker någon att få tiden att gå medan tiden går. Nånstans där ute hoppar någon högt varje gång telefonen ringer. Nånstans där ute tittar någon på en karta.

Två mil är inte långt. Inte när man färdas med hastigheten av norrländsk vattenkraft. Det finns några flaskhalsar att hoppas på. Grundare vatten. Men sen. Havet. 

Nånstans där ute har någon upptäckt att mannen har en hyresräkning som måste betalas. Nu. Pengar finns på mannens konto. Men ingen får röra dem. Nånstans där ute går det upp för någon hur viktigt det är att hitta kroppen. Utan kropp ingen begravning. Utan kropp inget dödsfallsintyg. Utan dödsfallsintyg en ekonomi under död mans hand. Inga räkningar kan betalas. Inkasso. Kronofogden. Bostaden. Bilen. Det som kunde blivit barnens arv äts upp av onödiga juridiska kostnader. Den känslomässiga läkningen skjuts upp. Tankarna skenar.

Någonstans där ute fortsätter någon att vänta på att telefonen ska ringa. Nånstans där ute fortsätter någon att scanna lokala nyhetsmedia. Nånstans där ute rycker någon till när telefonen ringer. Nånstans där ute får någon frågan "får jag komma hem till dig?"

Nånstans där ute får någon veta att en kropp har hittats. Av en brandman. Av en privatperson i båt. Av ett barn som skulle bada. Nånstans där ute sitter någon med tusen frågor i skallen och försöker komma ihåg vad mannens tandläkare heter, på vilket finger ärret sitter och om mannen nånsin brutit ett ben. Nånstans sitter någon vid ett köksbord och känner sig som en statist i CSI.

Tills polisen tar fram en ziplockplastpåse med en mobiltelefon. Och en fuktig papperslapp med din handstil.

Då blir allt verkligt.

Då rämnar världen på riktigt.

 

Nånstans där ute har någon påbörjat denna helvetesresa just i dag. Mina tankar är med dig, er.

 

Comments

[den blyga]

Det var en stor tröst för mig när du deltagande kommenterade på min blogg när jag miste min make, Per.
MEN
Nu är jag bekymrad för dig. Det finns så mycket ohyggligt lidande i denna värld men vi behöver också tanka kraft för att orka hitta tillbaka till något som gör resten av livet värt att leva.

Freud var ju den förste som funderade över de här destruktiva krafterna, dödsdriften, Thanatos.
"When Freud worked with people with trauma (particularly the trauma experienced by soldiers returning from World War I), he observed that subjects often tended to repeat or re-enact these traumatic experiences, a phenomenon that Freud called repetition compulsion. This appeared to violate the pleasure principle, the drive of an individual to maximize his or her pleasure. Freud found this repetition of unpleasant events in the most ordinary of circumstances, even in children's play (such as the celebrated Fort/Da (Gone/There) game played by Freud's grandson, who would stage and re-stage the disappearance of his mother and even himself)."

Mycket av den själavård som sker inom religionerna handlar ju om att magiskt vända det destruktiva tänkandet
"där fanns år av lycka innan. År av passion, romantiska överraskningar, barnsliga påhitt och varm ömhet"
Minnas de goda stunderna
Om du inte tror på något gudomligt ingripande kanske du ändå kan "förlåta" dig själv genom att hitta någon blidkande sysselsättning.
Hur går det för er dotter - hennes sorg är kanske mindre komplicerad?

Jag fann tröst i citatet ur Nessers senaste:
"Allt vi ser och förundras över har redan hänt. Det är på väg bort ifrån oss, för alltid och oåterkalleligt. När min blick når fram till min hustru är hon alltid en annan. Eller när bilden av henne når fram till min näthinna, snarare - det är förstås en korrektare beskrivning - det är då det redan är försent."
Man kan inte stiga ned i samma flod två ggr sa en gammal grek...
Tydligen :
"Man kan inte stiga ned i samma flod två gånger", är ett citat som tillskrivs Herakleitos, liksom det berömda "panta rei", allting flyter; dvs. allting förvandlas. Det finns ingenting beständigt, det enda som är evigt är just växlingen.

[karibien]

Kära du, inte behöver du bekymra dig för mig! Jag blir rörd och glad över att du bryr dig om, men det är ingen fara med mig. Nu. Nu känner jag äntligen att jag mår bättre än jag har gjort. Jag börjar kravla fram från under den tunga grå filten.

Skriver mer i en ny postning ovan