Sorgeåret

På lördag har det gått exakt ett år sedan M tog sitt liv. Ett år sedan jag fick telefonsamtalet som ryckte undan mattan under fötterna på mig. Ett år av oändlig sorg, av förlamande skuld, av smärta större än jag kunde föreställa mig. Ett år då jag förlorade mitt livs kärlek, mitt barns far, min gudstro, min hälsa, min karriär, min nattsömn och min identitet.

De senaste dagarna har jag tänkt mycket på sorgens tid. Ettårsdagen är snart här och med det är sorgeåret slut. Jag har inte på långa vägar sörjt färdigt. Så hur länge kommer jag att sörja? Hur länge är det rimligt att det tar innan nån sorts vanligt liv tar vid?

Ett citat i en blogg jag läser fick mig att fundera vidare:

Ju större förlust desto större smärta.

Ju större förlust desto längre tid kommer läkningen att ta.

Ur boken Våga leva vidare efter en svår förlust

Självklart är det så att en stor förlust tar längre tid att läka än en liten förlust. Men den tanken leder också lätt vilse.

Jag såg ett avsnitt av Dr Phil som fick mig att fundera, det handlade om en man som förlorat sin fru och hade problem med att gå vidare, städa undan hennes morgonrock och sminket i badrummet.

"Some people think that the length and depth of their mourning is a direct reflection of the breadth and width of how much they loved that person at the time. They think, 'If I loved them a lot, then I'll mourn them a long time. And if I cut that off, it's an insult. It writes on the tablet of how much I love them and makes it finite.'"

Jag har nog, om jag rannsakar mig själv, faktiskt känt och handlat som om sorgens djup och längd skulle vara ett bevis på att jag verkligen älskade M. Så att om jag t. ex. gör saker vi förut gjorde tillsammans, eller gör saker jag njuter av, känns det som ett svek. Det var först när jag fick ett presentkort på massage som morsdagspresent som jag kom mig för att få hjälp med den värkande skuldran och bråkande musarmen. Jag har fortfarande inte varit till frissan. Inte sedan begravningen. Första gången jag bakade kanelbullar i den nya lägenheten grät jag. Det doftade ljuvligt och jag högg girigt in på kanelsnäckor, kardemummakringlor och vaniljbullar. Sedan gråten. Hur kunde jag stå där och njuta av bullarna när M var död, livet var åt helvete, disken var odiskad och flyttkartongerna skulle varit uppackade för månader sedan? Inte vuxet alls. M skulle inte varit stolt och glad. Och för mig lämnade bakkvällen efter sig en känsla av skam och skuld.

Vi skildes åt först genom skilsmässa och sedan genom döden. Ändå har vi så mycket ouppklarat mellan oss. Vi älskade varandra men kunde inte leva ihop. Vi bestämde att trots skilsmässan inte stänga några dörrar men heller inte ge några löften. Om separationen och ett liv på egen hand gjorde att vi lärde oss ta hand om vår egen skit, fysiskt och psykologiskt, så skulle det ändra oss som personer. Och den personen på andra sidan krisen kanske är en person vi kunde leva med. Eller så skulle vi mötas och upptäcka att vi inte längre hade något gemensamt.

Jag har hela detta år kämpat för att klara ett liv på egen hand för första gången i mitt liv. Det har inte varit lätt, eftersom M var den som höll ordning, påminde om tandläkartiden och bokade tvättstugepass. De första månaderna blev jag glad när jag klarat något "vuxet", tänkte raskt "det måste jag visa..." men där fanns ju ingen M att visa. Där fanns heller ingen att dela glädje och sorg med. Ingen att diskutera dotterns 18-årsdag med. Så försvann glädjen att klara av något, ensam. Motståndet mot de tråkiga plikterna blev allt större. Och i mitt huvud hördes inte stolthet över klarat uppdrag utan klander över försummade plikter.

Det är dags att jag reder ut begreppen. Vi hade det inte så roligt ihop alla gånger. Jag älskade honom ändå. Jag kommer nog alltid att älska honom. Jag har inget att bevisa. Inte för någon annan, och jag ska inte behöva det inte själv heller. En stor kärlek blir inte större i efterhand för att sorgetiden är längre.

 

Comments

[Camilla]

Tänker på dej. Hoppas du orkar dig igenom dagarna.
Kramar/C

[karibien]

Tack för omtanken!

Det kommer nog att gå bra, jag har ju gjort en hel del grubbel nu i förväg.

Hoppas nu bara på hyfsat väder på lördagen, så vi kan göra den planerade picknicken till stranden dit vi brukade åka på somrarna.

Räknar dock med att det blir som det brukar, känslomässig baksmälla dagen efter. Planerar att stänga in mig i badrummet, skura golvet och lägga ut polish :)

Kram
/k

(märkligt, jag skrev en svarskommentar tidigare men den syns inte. Glömde jag verkligen trycka på Post?)