Så märkligt det känns. Så länge jag har känt mig otillräcklig, inadekvat, hjälplös och oförmögen att ens be om hjälp. Nu har hjälpen anlänt. Och jag undrar varför i helvete jag inte höjde upp rösten tidigare.
Om någon hade sagt till mig, för säg elva månader sedan, att fortfarande ett år efter dödsfallet skulle jag ha svårigheter inte bara att klara mitt jobb utan att klara ett vanligt vardagsliv med disk, afterwork och träning, då hade jag inte trott denne. Jag hade inte orkat veta det.
Ändå önskar jag att någon hade sagt det, och tillagt att man faktiskt kan be om hjälp. Det är ingen skam att tappa fotfästet i en kris.
Jag kommer nog inte att annonsera att jag behöver en kontaktperson för att klara av att sköta disken, tvättstugan, träningen, ringa viktiga samtal. Fast det är kanske precis det jag borde. Visa att det är helt okej, så att någon annan vågar lyfta telefonluren och be om hjälp. Jag är varken missbrukare eller misshandlad. Ändå får jag stöd från socialtjänsten.
I dag har vi gjort veckomatsedel, handlarlista och en veckoplan. Och snackat träning, begravning, musik och massa mer.
Sedan har jag tränat, lagat mat och diskat. Och utformat In memoriam-annonsen.
Utan att bryta ihop.
Wow.
Comments