(Uppdaterat: rättat länken vid återförening)
Ännu en gång får jag anledning att skriva om vad som händer efter döden.
När jag är död är det slut. Det tror jag numera. Ingen återförening på andra sidan. Inga änglakörer eller förklarat ljus. Ingen Gud som bringar mening till sörjande över en älskad medmänniskas meningslösa död.
Jag har upptäckt att denna inställning ställer till det med kondoleanserna. Det funkar ju inte att säga "Den Gud älskar dör ung" eller "Vi har alla en uppgift att fylla och X hade uppfyllt sin" eller "Guds vägar är outgrundliga" eller "Ni möts på andra sidan" eller "Alla frågor blir besvarade till slut".
Det ställer till det för mig som sörjande, efterlevande. Prata med mig på riktigt, för helvete, sluta med dumma klyschor som du inte tror på själv - eller än värre, som du tror på och försöker övertyga mig om. Min unge delar min avsky för sorgens floskler.
Detta gör mig också övertygad om att när jag dör, vill jag också dö digitalt. Den här bloggen ska aldrig bli en anslagstavla för publik sorg, aldrig bli en sentimental minnestavla där folk som aldrig träffat min dotter skickar henne styrkekramar. Ni som känner mina efterlevande tar förstås kontakt med dem direkt och inte via bloggen.
Roadside shrines
Varje gång jag besöker ett katolskt land förundras jag över helgedomarna som finns vid vägkanter, på lantliga kullar och i stadens larm. Här har något stort och märkligt hänt, signalerar de, och här tänds ljus och läggs blommor till ära för något helgon, inte sällan jungfru Maria.
Varje gång jag åker till jobbet passerar jag en kulle där blommor läggs och ljus tänds. Till minne av en ung kille som körde av vägen på motorcykel och dog. Så märkligt, brukade jag tänka. Varför går de inte till kyrkogården? Eller tänder ett ljus hemma i fönstret? Men jag kände sympati för den spontana sorgeyttringen. Hade jag läst Erik Starcks text om platser med minnen för ett par år sedan hade jag absolut hakat på och tyckt att till exempel platsbloggar var en god idé.
Nu när jag upplevt en närståendes död har jag rett ut tankarna ännu mer. Den veckan mitt livs kärlek tog livet av sig hade någon bundit en ros vid räcket på bron som han hoppade ifrån. Det vände sig i magen på mig när jag såg den. Inte vill jag stå på bron med en ros i handen och tänka på att här klev han över räcket, och undra hur ångesten kändes då han föll mot vattnet. Jag vill minnas honom inte för det sätt han dog på, utan för det liv han levde.
Mary har funderat kring en internetplats där man skriver minnesstexter över nära och kära som dött.
Men där vill man bara ha de "goda" texterna förstås, så hur gör man med de andra? De finns också där vare sig man vill eller inte. Vem värderar vad som är vad?
Jag ryser vid tanken på en plats där någon ska avgöra vilka texter som duger - enligt vad? God smak? Tillräckligt from? För ärlig? Numera får jag en krypande känsla av obehag inför såväl roadside shrines som digitala minnestavlor. Förutom kortens och kommentarsfältens klyschor finns där också glorifieringen av den döde. Aldrig blir väl en person en så bra vän som när den är död. Känner någon behov av att skapa en sån minnesplats för mig hoppas jag att ni skriver ärligt - typ Hon var en jävla tjurskalle men fan vad jag saknar henne.
Minnen sitter i huvudet
Många gånger det senaste året har jag funderat på, och konfronterats med, minnen från ett liv som nu är slut. Jag har skilt mig från mannen jag levt med hela mitt vuxna liv. Jag har genomlevt bodelning och flytt. Och efter mannens död tvingats gå igenom och flytta resterna av ett nära 24-årigt liv tillsammans. Överallt minnen. Inte bara foton, brev och den torkade brudbuketten, utan triviala saker som rosenvasen och cappucinoskeden vi köpte för 18 år sedan för att mata bebben med. Eftersom både jag och maken var hamstrar har det funnits oräknerliga tillfällen att spara minnesprylar från hans och mitt liv tillsammans.
Men jag har upptäckt allteftersom månaderna gått och jag gjort mig av med saker att minnena inte sitter i prylarna. Jag är inte beroende av att hålla cappucinoskeden i min hand för att minnas utflykterna med lilla bebben och barnmatsburkarna. Jag behöver inte läsa det allra sista sms:et jag skickade M för att veta vad där stod. Lika lite kommer ni att behöva mina texter för att veta hur jag har berört er.
Här resonerar jag tvärt emot Sofia, som skriver:
Jag vill inte bli bortplockad. Den dagen jag dör vill jag att mina avtryck ska finnas kvar. Att mina anhöriga, och andra ska kunna läsa min blogg, minnas och påminnas.
Jag har skrivit mitt digitala testamente, precis som jag tidigare skrivit vita arkivet om vilka försäkringar som finns, var jag vill begravas och förslag på musik. I det digitala testamentet finns förstås de uppgifter mina efterlevande behöver för att komma in på och avsluta diverse digitala konton. Mejladresser, bloggen, forum och communities. Självklart kommer samtal jag deltagit i att finnas kvar, men mejlkonton, blogg och presentationssidor kommer att stängas. Jag ber mina efterlevande att först lägga ut några rader med besked om min död och att sidan kommer att stängas - samtidigt stänga av kommentarsfunktionen, för att lite senare återvända för att stänga sidan. De f>amiljemedlemmar och vänner> som vill spara texter får göra det. Men jag ger inte bort någon upphovsrätt, vare sig ideell eller ekonomisk, utan den som vill publicera texterna i någon form får avtala med dödsboet/arvingarna om det.
De texter jag skrivit har jag skrivit i en viss tid, ett visst sammanhang, och vill inte att de används till annat. Jag vill inte att någon läser mina texter och gör tolkningar eller drar slutsatser som jag sedan aldrig kan vare sig bekräfta eller dementera. Jag vill inte att texterna används av andra som vill dra paralleller, söka stöd för en ståndpunkt, spinna vidare, när jag själv inte kan argumentera. Jag vill inte ens att de används för att offentligt minnas, eftersom minnen är subjektiva och föränderliga medan texter är statiska. Det jag skrivit som gjort intryck kommer att finnas kvar, i huvudet på den som läst och berörts. Resten är inte värt att bevara, bara för att det går. Precis som lägenhetsförrådet ska röjas ur från gamla vinterskor och en punkad luftmadrass ska gamla texter raderas.
När jag är borta
Bor du i min stad besöker du min grav, tänder ett ljus eller lämnar en ros om du vill. Ni andra kan sörja precis var som helst. Vid en hög gammal tall. På en grönskande äng. Under en stjärnklar himmel eller på en barpall.
Minns mig - men stötta ännu hellre de efterlevande.
Som kanske framgått av texten och som jag nu har förtydligat. Jag tror inte på en onlineplats enligt ovan. Just på grund av de orsaker du beskriver. Det skulle bli för komplicerat.
Posted by: Mary | juli 31, 2009 at 07:48 em
Mary: jag är ledsen om jag förkortade så att det blev otydligt, det var inte min mening.
Jag är glad att du och Mymlan tog upp diskussionen om livet på nätet efter döden!
Posted by: karibien | juli 31, 2009 at 07:58 em
Det finns ateistiska alternativ till just floskler av typen:
"Den Gud älskar dör ung" eller "Vi har alla en uppgift att fylla och X hade uppfyllt sin" eller "Guds vägar är outgrundliga" eller "Ni möts på andra sidan" eller "Alla frågor blir besvarade till slut"
Mark Twain sa nåt i stil med "Jag hade inte ont av att inte existera i miljontals år, så jag kommer förmodligen inte att ha ont av att inte existera igen när jag dör". Den tycker jag är rätt skön att tänka på.
//Mattias
Posted by: Mattias | augusti 01, 2009 at 10:26 fm
Mattias: jag önskar att några av dem som beklagat min fd mans död hade kunnat det citatet!
Tack för det
/k
Posted by: karibien | augusti 02, 2009 at 01:13 fm