Vi möttes vid tidningsbuntarna utanför arbetsförmedlingen. De första mornarna lade jag knappt märke till honom, fullt upptagen som jag var med att packa väskorna utan att cykeln rasade i backen. Veckorna gick och jag nickade åt vänster och suckade över regnet åt höger. Men honom, honom talade jag aldrig med. Så en vecka innan sommarjobbet skulle ta slut möttes vi i ett kvarter inne på mitt distrikt. Han kom precis ut från en av trappuppgångarna när jag svängde in på gården.
-- Hej, inte har du nån Svenskan kvar? frågade han.
Det är klart att jag inte hade, tidningarna räknades för varje bunt och inte räknar man fel på 12 ex. Men jag fick ett tillfälle att fråga varför han syntes inne på mitt distrikt varje morgon (lämnade sina ex till en gammal kompis) och vi fortsatte snacka. En timme senare stack en karl ut skallen från balkongen och undrade om han skulle få sina tidningar nån gång.
Fnittrande hjälptes vi åt att dela ut tidningarna i de återstående kvarteren. Sen fortsatte vi prata. Hälsade på hans mamma som cyklade förbi på väg till jobbet. Snackade lite till. Hälsade igen på mamman på väg hem från städjobbet. Fortsatte prata, nu lite rosiga om kinderna och inte så lite hungriga. När mamman passerade oss en tredje gång bröt vi upp.
Nästa morgon bjöd han mig på frukost efter tidningsutdelningen. Och jag som var uppfödd på rostad formfranska med ost & marmelad och sirapslimpa doppad i varm choklad fick sätta tänderna i knasterbröd med kruskakli och hela solrosfrön nedsköljt med örtte utan socker. Förälskelsen höll för kulturkrocken och vi fortsatte stanna till och snacka efter tidningsrundan varje dag den veckan.
Gula plommon
Den sista dagen på sommarjobbet, den 31:a augusti, kom han hem till mig på eftermiddagen för att hämta en skiva jag lånat. Vi stod länge i trädgården och snackade. Plockade några solmogna plommon från trädet mot söderväggen. Pratade ännu mer. Nu var det kväll. Och vi drog oss för att skiljas åt. Vi skulle ju inte träffas vid tidningsbuntarna nästa dag. Varje gång han gjorde en antydan att han borde gå bjöd jag honom att stanna kvar - ta ett plommon till.
Det blev kyligt. Och vi flyttade inomhus, hade han stannat så här länge kunde han ju liks komma in och se Falcon Crest innan han gick hem. Så det gjorde han. Efteråt fortsatte vi snacka. Så började han dra sig hemåt, vi fortsatte prata på bron. Flyttade ner några steg. Fortsatte snacka. Vad vi pratade om alla dessa timmar? Jag har ingen aning. Vi fortsatte iallafall med det tills nattdimman svävade i trädgården. Obenägna att skiljas. Osäkra på hur vi skulle ta steget som gjorde fler träffar nödvändiga. Vi pratade. Och timmarna gick. Och sen kunde han ju inte gå hem för då skulle han möta mamma vid frukostbordet. Bäst att vänta tills mamma stuckit till jobbet.
Vi råkade missa det tillfället. Och fick prata lite mer. Nu hade han gränslat cykeln. Och jag ville inte att han skulle gå. Jag kan fortfarande inte förklara att jag, som faktiskt inte var någon oskyldig viol, plötsligt var så blyg. Men det här var något speciellt. Han var speciell. Tillfället var speciellt. Vi visste att det var nu eller aldrig. Men ville han? Jag gestikulerade när jag pratade och bara råkade lägga ner handen på hans cykelstyre. Nära. Luften mellan oss var elektrisk. Intensivt medvetna om varandra smög vi närmare och närmare. Min hand på hans. Eller var det hans hand på min? Första kyssen.
Han stannade över natten. Och i mitt liv. Det var nästan 25 år sedan. Han skulle ha blivit 43 år gammal denna söndag i juli.
Jag kan inte fatta att han är borta för alltid.
Comments