En sprucken vas

Jag hinner bara tänka att jag nog kommit förbi de värsta spark-i-magen-så-du-tappar-andan-och-tårarna-tränger-fram-fortare-än-hinner-fatta-vad-som-gjorde-ont.

Att ettårsdagen skulle göra ont var jag beredd på. Det är klart att jag tänker ett år sedan jag hörde hans röst, ett år sedan jag höll hans hand, ett år sedan jag såg förtvivlan och ångest förvrida hans välbekanta ansikte, ett år sedan han sprang ut på bron, ett år sedan jag fick telefonsamtalet.

Det gör ont som fan. Men jag kan nog faktiskt leva med det. Jag kunde inte rädda honom. Jag kunde faktiskt inte det. Jag kommer nog aldrig att helt bli kvitt skulden. Men jag kan nog faktiskt lära mig leva med den.

Vad jag inte är beredd på är att minnena fortfarande sparkar hål i magen på mig. Sådär oväntat. När jag stökade undan tallriken efter lunch idag var det trångt på diskbänken. En av vaserna jag inte kommit mig för att diska upp gled ner. Klirr. Naturligtvis var det inte någon av de anonyma nyinköpta tråkiga vaserna. Nejdå. Det var den M köpte till mig. Och jag väntade på sparken. Som inte kom. Nejhej. Nåja det är ju bara en pryl. Jag har många prylar kvar. Till och med många som M har köpt.

Så åkte jag och handlade. Köpte mjölk, smör, jordgubbskräm och en bukett vita rosor. Kom hem, ställde maten i kylen. Tog rosorna i ena näven och vasen i den andra. Smack! Kippar efter andan medan tårarna strömmar. Var ska jag nu ställa rosorna? De andra vaserna är för höga smala solitärer, det var ju den här jag brukade ställa rosenbuketterna i. Jag försöker resonera med mig själv - det var ju inte ens en snygg vas, jag har ju alltid stört mig på den missanpassade turkosa färgen och spräcktglaseffekten - men det hjälper inte alls. Det var M:s vas. Det var där rosorna skulle stå. Som så många gånger förut. Rosenbuketter hemburna bara för att de var fina, för att solen sken, för att köket behövde lysas upp, rosenbuketter framräckta som tack och som förlåt.

De har ingenstans att bo längre.

Och det finns ingen som kan höra mitt förlåt.

Och jag upptäcker medan jag skriver att det var den förbannade skulden som stack upp sitt fula tryne. Igen.