Då

Så här dags för ett år sedan. Klockan 01.24. Natt mot lördag var det då. Jag hade tassat uppför vindstrappen hos farsan. För varje steg sjönk klumpen av smältade bly i magen ännu djupare. När var det? Tio minuter sedan kanske. Jag minns hur jag såg på dig, i sängen, men jag minns inte vad du gjorde. Datorn? Dvd:n? Tv:n? Jag minns inte om du såg på mig. Om du undrade varför jag kom in i rummet sådär, utan att knacka eller hojta. Jag var så koncentrerad på orden. Och magens blykump levde. Som ett foster som vänder på sig. Men hett. Fingrarna däremot är kalla. Jag fryser mitt i sommaren, känner hur käkarna spänns.

Alla dessa ovidkommande detaljer. Orden. Jag måste få orden över mina läppar.

Det har hänt något hemskt. Pappa är död.

Jag koncenterarade mig stenhårt på vad jag skulle säga. Hur jag skulle klara att förmedla informationen att min 17-åriga unges pappa, och mitt livs kärlek, hade tagit livet av sig.

Innan jag gick upp för trappan repeterade jag hur jag skulle säga. Mindes deckarnas två civilklädda poliser med dödsfallsbesked. Mindes släktingarnas telefonsamtal om andra släktingar. Inte linda in beskedet i falska förhoppningar. Vara brutalt ärlig. 

Jag minns hur jag bävade för att öppna munnen och slå en 17-årings värld i spillror.

Det är utan tvekan det svåraste jag någonsin gjort.

Jag minns hur vi klamrade oss fast vid varandra. Chockade. Förtvivlade. Vad jag sa efter de första orden har jag ingen aning om. Utom att vi om och om igen ifrågasatte verkligheten. Det kan inte vara sant. Jag kan inte fatta det. Han som var så jävla rädd för vatten. Det kan inte vara sant. Men det är det. Det är ingen idé att hoppas att han lever bara för att de inte hittat kroppen. Han kunde inte simma, han har inte klarat sig. Jag kan inte fatta det.

Gruset på gårdsplanen rasslar under bildäck. I hallen möter jag en vildögd pappa. Och inser att jag förstås ser likadan ut själv. Han vet ännu inte vidden av katastrofen, vet bara att något allvarligt hänt. Åk till dottern och dotterdottern, sa polisen som ringde honom. Åk, de ska inte vara ensamma i natt. Jag tror att det är pappas kvinna som fattar först.

Vi sitter vid köksbordet i timmar. Det oerhörda obegripliga att min M sprungit ut på bron och hoppat över räcket går ändå inte att förstå.

Nu, ett år senare förstår jag fortfarande inte.

Och det är väldigt väldigt svårt att acceptera att det är så många av mina frågor som aldrig kommer att få svar.

 

Comments

[dygnen]

jag kan inte sluta gråta. och jag vet inte vad jag ska skriva. jag bara måste skriva något för att få dig att jag vill att du ska veta att jag finns här och följer vartenda ord. Jag lider med dig, glädjs med med. och du har gripit mig, på alla sett. I alla kommentarer du skriver till mig, tar jag tag och håller fast. De berör mig mer än något annat. du berör mig mer. dina ord. du.

[karibien]

Jag blir alldeles tårögd av din kommentar.

Dina ord griper mig också, och jag följer dig natt och dag.

Ta hand om dig. Det finns bara en du

/k