Blog powered by Typepad

karibiens kök

Statcounter


« Prokrastinerar | Main | Beslutet »

juli 05, 2009

Comments

Feed You can follow this conversation by subscribing to the comment feed for this post.

Sara

SÅ bra, så otroligt bra skrivet. Tanken att Janina skulle sitta i någon möjlig himmel och se min helvetiska kamp... Nej. Nej, hon är död. Hon finns inte här. Hon finns inte med mig annat än i minnen, både smärtsamma och vackra sådana. Men ibland infinner sig någon slags drömtanke, att Janina starkt skulle visa att hon ändå var med mig, här hos mig när det är så svårt. Kraschlandning. Käftsmäll. För fan Sara, Janina är död. Död. Hon valde den oåterkalleliga vägen, det meningslösa slutet på sitt liv. Jag får inte gå samma väg. För min omgivnings skull, och förhoppningsvis snart även för min egen skull.

Varm kram!

karibien

Visst drömmer, önskar, även jag ibland att min M skulle finnas där på andra sidan. Vaka över oss. Finnas där. Ta emot oss efter döden. Kunna ge svaret på frågorna. Visst vore det en otroligt stor tröst, att kunna tro det, sätta sin lit till det, känna förtröstan.

Men det finns också en farlig lockelse i det. Döden blir inte bara den stora befriaren som förlöser en själv från smärta. Döden blir också ett paradis med allt det som man längtar efter. För den som lever ett hyfsat stabilt liv är det inga problem, livet är ändå mer lockande. Men för oss andra... vi får rada upp å ena sidan alla argument vi kan och några till för att livet faktiskt är värt att leva, eller åtminstone kan bli värt att leva, å andra sidan alla skäl som finns för att döden inte är en utväg.

Den här texten om att inte längre tro på himlen skrev jag för snart ett år sedan, sommaren 2009. För mig känns den fortfarande sann och relevant. Kommer jag att känna likadant om fem år? Ingen aning. Då, när vårt liv har rätat upp sig, när vi mår bra, när vi funnit meningsfullhet och mål i vardagen, när vi kan känna framtidstro, hopp. Kommer vi att sakna tron på ett liv efter detta då? Kommer vi att behöva bilden av vår M som ser oss, är stolta över oss?


Sara, jag vet hur det är att känna att man inte hör hemma i den levande, påträngande, smärtsamma, riskfyllda, skrämmande oförutsägbara världen. Men jag vet också att du fan inte hör hemma på andra sidan, oavsett den består av tomhet eller allt vi kunnat drömma om. Du har så mycket liv kvar, så många människor att möta, så många tårar att gråta, så många kramar att få, så mycket kärlek att ge. Du sätter fingret på det - lev för din omgivnings skull, för vännerna, för brodershjärta som skulle krossas, för föräldrar som älskar dig så mycket de kan. Snart, snart, känner du att livet är värt att leva för dess egen skull.


The comments to this entry are closed.