Det har varit en lång lång vecka. Och helgen är ännu längre. Som alla storhelger. Som alla bemärkelsedagar. Numera.
I det förra, riktiga, livet älskade jag midsommar. Jag planerade maten. Lade in sill med enbärssmak. Gjorde kycklingsallad till utflykten. Picknick i gröngräset vid midsommarstång, hoppande grodring och svängande knätofsar. Fruktkorg till rara granntanten. Fint dukat bord. En stor rosenbukett. En årsdag att minnas, och le åt en smula.
I största hemlighet köpte vi en flaska cider, champagneglas & servetter, packade den första picknickkorgen och lade lilla asken tryggt i botten. Lite fjärilar i magen hade jag, det måste jag erkänna, när vi klev in i den solvarma gamla Rekorden. På breda säten gungade vi fram, och jag höll handen på växelspaken som vanligt. Fyran brukade åka ur när man körde över ett gupp. Vi stannade vid hembygdsområdet vid museet. Ajdå, där satt det folk, och där borta också. Efter en runda gav vi upp och åkte vidare. Rätt många gånger hade jag fått peta in fyran, och ciderflaskan var nog inte så kall längre när vi gav upp. Det blev inte vid kvarnen med utsikten, inte vid småbåtshamnen, inte på utsiktsplatsen, inte vid sjön eller det gamla vattenkraftverket heller. Det blev i den brunrandiga 70-talssoffan hemma i M:s barndomshem som vi lovade varandra kärlek och trohet inför vigseln nån gång i framtiden. I förlovningsringarna står det Ti amo.
I går, 24 år senare, skrev jag orden på kortet jag stoppade ner bland jordgubbarna i skålen jag ställde på hans grav. Hur kunde han tro att jag inte skulle bli förkrossad? Hur kunde han tro att vi skulle klara oss bättre utan honom? Att han inte var värd att leva? Jag kommer aldrig att förstå hur han tänkte och kände de sista veckorna, dagarna, timmarna. Jag kommer aldrig att fatta hur det känns att vara så förtvivlad att man hoppar från fasta marken, från alla man nånsin älskat, från hela framtiden, ut i intet, tomheten, slutet.
Oavsett hur förtvivlad, förkrossad, nedbruten och uppgiven jag känner mig får jag inte ge upp. Aldrig nånsin. Jag har barn. Det är min förbannade plikt som förälder att finnas här för henne. Jag ska inte svika.
Men jag kan inte heller förneka att medan Svensson ställer fram trädgårdmöblerna och packar semesterväskan bävar jag. Knappt har jag genomlevt förlovningsdagen innan det är dags för bröllopsdagen, årsdagen av hans död, och av hans födelsedag. Och innan sommaren är slut är det också min födelsedag och årsdagen av att vi blev ihop som ska passeras.
Jag vill inte leva i det förflutna, älta sorg och förlust istället för att fira helger och bemärkelsedagar. Men det är svårt att förhålla sig till dagarna, när jag hela mitt vuxna liv tillbringat dem med honom. Skilsmässan hade precis gått igenom när han tog sitt liv. Jag hann aldrig vara skild innan jag blev... ingenting... inte ens änka. Vi skulle inte ha firat den här midsommaren ihop, men hur skulle vi ha gjort då? Dottern hos en av oss, och nåt telefonsamtal emellan för att kolla läget, förmodligen. Kanske till nästa midsommar skulle vi hunnit få distans till konflikterna tillräckligt för att kunna fira med gemensamma vänner igen. Eller kanske upptäckt att vi inte tålde varandra. Eller tvärtom, att nu när vi slutat tjafsa om småsaker kunde leva ihop.
Det finns så mycket jag aldrig får veta. Jag sitter fast i ett limbo. Sörjer det vi hade. Sörjer det jag önskade att vi skulle haft. Sörjer att han, just han som person, är borta. Sörjer den framtid vi skulle haft var för sig. Sörjer den framtid vi kunde haft tillsammans. Sörjer alla obesvarade frågor. Sörjer all oförlöst vrede. Sörjer all den tunga skuldkänslan. Sörjer dotterns av konflikter förpestade barndom. Sörjer dotterns av sorg förstörda tonårsliv. Sörjer, sörjer, sörjer.
Men jag blir allt bättre på att hålla masken. Behålla masken. Och det blir allt svårare att släppa masken. Svårare att klösa loss masken från ansiktet när den inte behövs. Låta känslorna få komma fram. Låta gråten komma. Men också smärtsammare.
Jag skyndar mer. Pratar mer. Jobbar fortare. Diskar mer. Äter mer. Kramas mer. Skriker mer. Kräver mer. Skriver mer.
Vilar mindre. Känner efter mindre. Sover mindre.
Den här veckan, fram till fredag, har jag inte sovit mer än tre timmar något dygn. Jag går till jobbet och har sovit sådär en eller två timmar innan. Och jag sover inte efter jobbet heller. Förrän i vargtimmarna inför nästa jobbpass.
Inte hälsosamt.
Låt mig se, har jag glömt nämna något? Ah, diabetesen. Och insulinet. Som jag just har börjat med, och håller på att pröva ut hur stora doser jag behöver av. Kollar blodsockret, snackar med diabetessköterskan, får ordinationen på hur mycket insulin jag ska ta. Jag borde rimligen leva ett hyfsat normalt, hyfsat regelbundet liv. Inte sova halv tre till fyra, jobba fem till tolv, springa ärenden, kolla tv/nätet, laga middag och äta nio, läsa journaler och skriva redogörelsen till Socialstyrelsen, slockna tre, upp halv fem...
Förlåt, jag avvek visst. Masken var det. Ja, jo, masken sitter hårdare. Det är lättare att snacka om diabetes, och hur svårt det är att komma ihåg sprutorna före maten, än att snacka om hur jävla ont det gör att se en förbannade midsommarstång och minnas tjugotre midsommaraftnar med cider i glasen och Ti amo på läpparna.
Och nästa vecka ska jag sörja In eternita.
Comments