Jag insåg en sak när jag läst en rad av de andra texterna på veckotemat Gud, att det kanske inte framgår av min text att jag inte bryr mig om huruvida Gud verkligen finns. Jag har bara skrivit om min relation till begreppet Gud.
För mig är det självklart att vetenskap är en sak och tro en annan. Religion är tro i organiserad form. För mig är det självklart att det inte går att bevisa att Gud finns. Eller att Shiva finns. Jag är också övertygad om att det inte går att bevisa att Gud inte finns.
Däremot är det otvetydigt att det finns massor av människor som är övertygade om att Gud finns. Eller Shiva. Massor av människor är övertygade om att Gud inte finns.
De kommer att leva sina liv som om Gud/Shiva fanns/inte fanns. De kommer att hitta stöd för sin tro. Många kommer att diskutera sin tro med andra. Argument, personliga upplevelser, en uppväxt eller ett liv i tro/otro kan övertyga men inte bevisa. Ingen kommer att kunna triumfera "titta, jag hade rätt, jag kom till himlen". Många försöker; radar upp mirakelberättelser, hyllar martyrer som nu sägs sitta vid sin skapares sida. Religiösa fanatiker finns, vare sig Gud finns eller inte. Debattsugna ateister och agnostiker också, vare sig Gud finns eller inte. Om folk vill leva i Herrans tukt och förmaning för att slippa lida helvetets kval efter döden. Om folk strävar efter att leva ett så gott liv att de uppnår himlen/nirvana efter döden. Om folk vinnlägger sig om att leva ett gott liv på jorden för att få sin belöning på den här sidan. Fine. Var och en blir salig på sin tro. Eller otro.
Och jag, jag kommer att fortsätta leva mitt liv ungefär som innan jag förlorade tron på en högre makt. Jag tycker fortfarande att en del av de moralregler jag lärt mig via den kristna tron är goda levnadsregler. Och jag tycker fortfarande att en del andra moralregler jag lärt mig via den kristna tron är förlegad inskränkthet. Precis som jag anammar eller förkastar andra etiska principer och moraliska regler i samhället.
När jag åker på resa kommer jag förmodligen fortfarande att gå in i stans kyrka och tända ett ljus. För att söka mig en stunds stillhet. För att få vara i fred med mina tankar. För att begrunda folkets hängivenhet som skapat kyrkan. Jag tänder ett ljus för att hedra mina avlidna anhöriga. För att jag har respekt för deras tro.
För att jag sörjer att jag inte längre tror att de fått tröst och sällhet, inte längre tror att de fått möta sin skapare, fått evigt liv, inte längre tror att vi kommer att mötas på den andra sidan.
Vi föds, vi lever och vi dör. Slut.
Gud finns inte. För mig. Om Han finns för dig, good for you.
Själv funderar jag nu mest på vad tron, och sökandet efter något att tro på, har fyllt för funktion i mitt liv. Vad det står för att jag nu inte längre känner tryggheten i tron. Var kommer jag då att söka, och finna trygghet?
Inspirerat av bland andra: DeepEd-Niklas som har skrivit bra om att agera utifrån sin världsbild utifrån vad som händer/hänt i Iran. Och precis som Christer Magister tror inte jag heller att etik och moral behöver vara knutna till en Gud. Innie har liksom jag gått igenom svårigheter i sitt liv, men landat i motsatt uppfattning om Guds existens
Comments