Jag minns exakt när min tro på en högre makt befästes. En tro på Gud var inte självklart nämligen. Det var inte heller självklart att inte tro. När jag växte upp erbjöds jag att tänka själv, pröva själv, och bilda mig en egen uppfattning. Så jag gick i kyrkans barntimme - och minns mest flanellografen. När vi flyttade till byn gick jag med i miniorerna - och minns mest missionshusets tramporgel. Något bönesvar eller någon övertygelse fick jag aldrig och gemenskapen med byns ungar fick jag ju ändå i skolan. Så jag hoppade av. Egentligen inte riktigt själva tron, men den organiserade religionen fick vara för mig. I alla fall några år. Gud var tråkig.
I tonåren var jag rebellen. Det var jag och E mot världen. Var lektionerna tråkiga stack vi. Köpte ett kylskåpskallt grönt äpple och en röd Prince på Pressbyrån. Om vi hade pengar. Snattade en folköl på Domus om vi inte hade det. Satt på kajen vid älven och snackade om livet. På helgerna vandrade vi miltals och snackade om livet, om kärleken, och döden. Många nätter diskuterade vi meningen med livet. Fanns det någon? Var allt bara en slump? Med ljus i en urdrucken vinflaska, Black Sabbath i stereon, dikter i kollegieblocken och en spritpenna i handen formade vi vår egen livsfilosofi. Inspirerad av Aleister Crowley och andra ockultister övertygades vi om tanken att det goda, det ljusa också måste ha en motpol. Vi fascinerades av de olika varianterna på Lucifermyter, en kung eller ängel som vägrade underkasta sig Gud eller människorna. Och vi behövde inte räkna upp så många krig och katastrofer för att se att godhet och medmänsklighet ofta förlorade. Gud var svag.
Mitt sökande fortsatte även sedan jag träffat mannen som skulle bli min man. I hans familj mötte jag frikyrkan. I församlingen fanns en stark sammanhållning, det var självklart att man hjälpte den som behövde det, och gav av det man hade. Det tycktes så enkelt, om du lever som Kristus lärde så kommer du närmare Guds himmel. Om inte, en trappa ner till vänster, tack. Vi ville veta mer, om moraliskt tänkande, om livet på jorden och efter döden. Så vi accepterade undervisning av två missionärer. De två kostymklädda unga männen gick med liv och lust in för uppgiften att frälsa oss. Vi fick lära oss att Gud skapade människan med egen fri vilja, att Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga var den enda sanna kyrkan, och att alla människor fick tillfälle att lära sig den rätta tron, och säga ja eller nej, om inte i jordelivet så efter döden i ett sorts väntrum inför domen. Vi läste Mormons bok, om hur folket emigrerade från Israel till den amerikanska kontinenten och slog sig ner där. När de inte klarade av att leva i fred löste Gud konflikten genom att skilja de onda från de goda genom att låta synden synas i deras skinn. De onda blev mörka. Herregud, mycket dravel orkade vi höra men här gick förbanne mig gränsen. Gud var rasist.
Jaha, så nu var vi förtappade. Vi hade lyssnat på "den enda rätta läran" och sagt nej tack. Jahapp, så om det visar sig att de faktiskt har rätt blir det helvetet nästa utan att passera Gå. Vi klarade oss utan Gud. Eller, försökte i alla fall. Vi brottades med existensiella frågor, liv och död. Vem har rätt att leva? Vem har rätt att ge liv? Vi försökte få barn, men det ville sig inte. Utredningar. Behandlingar. Grubbel. Hopp och förtvivlan. Varför dög jag inte till att bära ett barn? Jag blev närapå darwinist på kuppen, naturligt urval, survival of the fittest och allt det där. Jag dög inte. Jag förtvivlade. Och jag bad. Jag bad Moder Natur, Gud Fader och Satan och hans moster ge mig ett barn. En tidig morgon i maj satt jag i vardagsrumssoffan, där ett norrländskt försommarljus silade in mellan lysande skir musöronsgrönska, och höll en sju timmar gammal unge vid mitt bröst. Jag minns att jag tänkte "nu har jag gjort mitt, nu kan jag dö lycklig". Sen tänkte jag inte mycket mer. Det var magiskt. Det var ren och oförfalskad gränslös kärlek. Det var så jag blev övertygad troende. Gud gav liv.
Det var inget jag tänkte på. Inte dagligdags. Inte till fest heller. Egentligen var det många år senare som jag kom på mig med att svara på nån enkät att jag var troende. Jag gick inte i kyrkan på högmässa. Jag svor och drack. Men jag tänkte mig för innan jag dömde någon, och jag försökte alltid finnas där för en vän. I svårigheter vände jag mig till Gud. Men lika ofta sände jag ett tyst tack uppåt när jag kramade min unge och min man. När jag blev gravid igen tackade jag Gud. När jag förlorade det lilla livet i ett missfall bad jag Gud ta hand om min unge. När jag fick cancer bad jag Gud rädda mig. Jag överlevde. Gud hörde bön.
Dusten med cancer lämnade mig skakad. Det var många månaders ovisshet, många sömnlösa nätter innan jag fick beskedet att cancern inte spritt sig. Det var många vänner som inte pallade ovissheten. Som inte orkade lyssna. Som vek undan. Inte ringde fast de lovat det. Inte kom förbi, fast de brukat det. Jag rensade i vänkretsen. Vän, kompis, bekant. Dig litar jag på i vått och torrt. Med dig lagar jag gärna mat en dag och äter med familjen. Och dig går jag gärna på bio med. Men vill jag veta vad klockan är frågar jag nån annan. Det blev glest i vänkretsen. Men några få vänner höll ut. Fanns där. Gud var en sån vän.
Jag minns inte exakt när jag förlorade min tro. Det var inget speciellt ögonblick som insikten slog mig. Det var inte när jag satt med en varm mobil i handen och försökte förstå rösten i andra änden. "Han hoppade. Det har gått nästan en timme. Räddningstjänsten söker längs stranden och i älven. De har inte hittat honom". Det var inte då jag upptäckte att Gud inte fanns. Det var inte när jag några minuter senare sjönk ner på sängen vid dottern och tog sats för att få orden över mina läppar. Det var inte ens när jag hjälplös höll min chockade unge i famnen. Inte när jag berättade för pappa, för bästa vännen. Det var inte den natten vi grät oss igenom. Det var inte den vecka då jag inledde varje dag med att ringa polisens vakthavande befäl för att höra om hans kropp hittats ännu. Inte ens då upptäckte jag att Gud inte fanns där. Det var inte när jag mötte vänner, bekanta, släktingar som omväxlande skulle upplysas, lugnas, tröstas eller i enstaka fall erbjöd lugn och tröst. Inte när jag satt och vred hans mobiltelefon mellan mina händer och såg vattnet bakom displayen vicka hit och dit som kulan i ett labyrintspel. Det var inte när jag pratade med rättläkaren om hans trasiga lungor. Det var inte de timmar, dagar och veckor vi lyssnade på hans favoritmusik för att hitta något passande till begravningen. Inte när jag valde ut skjortan han skulle begravas i. Men det hade hänt när vi träffade prästen. Och det blev tydligt när jag satt på första bänk vid begravningen. Prästen talade om den ensamhet M hade känt. Den ångest han brottats med. Hur övergiven han hade känt sig. Men han var inte övergiven, sa prästen. Gud fanns där. Så helvete Gud gjorde, tänkte jag. Rädd och förtvivlad kastade sig M över räcket. Ingen fanns där för att stoppa honom. Ingen fanns där för att trösta honom. Gud svek.
Först vid begravningen började jag inse att människor omkring faktiskt trodde att vi skulle få någon sorts tröst av ord som "han finns hos Gud nu", "den Gud älskar dör ung", "Guds vägar är outgrundliga", "varje människa har sin uppgift på jorden, M hade gjort sin och det var dags att gå vidare", "vi möts alla på den andra sidan", "han ser oss här på jorden och du får snart ett tecken". I helvete heller. Det finns ingen jävla mening med att en barnafader dör. Det finns inget högre syfte med att en männniska är så förtvivlad och så övertygad om sitt ringa värde att denne tar sitt liv. Och där det inte finns någon mening och inget syfte där finns inte heller någon högre makt, någon Gud. Inte heller för oss efterlevande har Gud funnits. Ingen varm känsla av gemenskap. Inget förklarande ljus. Ingen förtvivlan stillas. Som en vän som inte hör av sig. Som viker undan. För mig finns inte en sådan vän. Gud finns inte.
På samma sätt som jag tidigare trodde utan att göra något väsen av det eller ifrågasätta det så tror jag nu inte. Jag är inte övertygad ateist, jag har inga planer på att bli humanist. Jag kan till och med med ett leende föreställa mig att jag en dag finner mig i mormonernas väntrum, och upptäcker att jag den här gången har fel. Skulle jag då möta Gud hoppas jag att jag har modet att göra vad jag inte orkat göra med mina andra svikande vänner - be honom dra. Ledsen, Gud, men jag tror inte på dig längre.
Tack Sofia, för veckans bloggtema
-------------
Uppdatering: Efter att ha läst en rad av de andra tematexterna om Gud skrev jag vidare: Om Gud finns spelar ingen roll
Comments