« april 2009 | Main | juni 2009 »
Det är lördagkväll i slutet av maj, sommarvärmen har kommit i sällskap med lönen. Stora som små spelningar. Uteserveringar. Gräsmattor och grillplatser.
Vad gör jag då?
Slöglor på ännu ett avsnitt av I mördarens spår med DCI Jane Tennison, betalar räkningar och sörplar på en bananmilkshake.
Bilden är egentligen fusk, för det var fredagskväll när den togs. Och det fanns absolut bara skit på tv.
Tur att det finns bloggar!
Absurt. Det är förmodligen vad en utomstående skulle tänka, om denne fick tillbringa några dagar i vår familj.
Ur led är tiden. Lunch är ofta dagens första mål. Och rätt ofta intages den sådär vid tretiden på eftermiddagen. Å andra sidan räcker nog middagsenergin en bit in på förmiddagen eftersom middag inträffar nån gång mellan sju och tio i det här huset.
Sover gör vi när vi lyckas komma i ro. Eller när sömnbristen helt enkelt knäcker oss. Kan hända två på natten. I undantagsfall före midnatt, och i såna fall inte sällan i tv-soffan framför ett dåligt program så där vid niotiden. Det händer att sömnen inte kommer förrän en halvtimme innan väckarklockan ringer. Eller att den kommer när kurslokalen är syrefattig och föreläsaren långrandig. Dvs surrar i mer än tio minuter utan att ge mig en praktisk uppgift.
Teoretiska uppgifter har ingen plats i vårt liv. Vem bryr sig om algebra och ekvationer och vem orkar lära sig intranätets nya verktyg för registering av kompetensprofiler? Fokusering och koncentration finns inte. Närminnet är högst opålitligt. Brev ligger opostade i väskan i veckor.
Dåliga vanor har vi många. Goda rutiner är få. Det var M som stod för ordning och stabilitet. Plötsligt har vi förlorat ryggraden i hemmet. Varje gång vi misslyckas med rutinerna känns det som en spark i magen. Det är hans röst vi hör inom oss. Påminner, förmanar.
Känslor sprakar och gnistrar. Ederna korsar luften. Dörrar smäller. Tårar strömmar. Men kramarna är innerliga. Varje dag säger vi "jag älskar dig", och menar det.
Vardagen tar tid. Att veckohandla kan ta två timmar. Vi bor några hundra meter från stormarknaden och har bil. Att småhandla ökar bara antalet tillfällen då det kan bli fel. Otaliga är de gånger jag skrivit upp tre artiklar i telefonminnet och kommit hem med fem, sju eller tio prylar. Men lik förbannat missat en, två eller tre av de nödvändiga tre prylarna. Jag hittar inte vad jag söker i hyllan, bestämmer mig för en annan maträtt och behöver köpa tre andra prylar för att rätten ska bli komplett. Ofta får jag återvända till affären några timmar senare för att köpa fler prylar jag inte tänkt på att jag behövde. Matlagningen tar tid. Rätter jag lagat tusentals gånger gör jag inte längre automatiskt. Jag får mäta igen, och igen, att det blir lagom med mjöl till pannkakan.
Vi kämpar med att få livet att fungera, och det blir många tårar längs vägen - men många skratt också.
Häromdagen skulle jag skjutsa dottern till en kompis i andra änden av staden. Sticker fötterna i sandalerna, på med jacka och nycklar. Grabbade soppåsen och langar den till dottern. "Ta den där så kör jag ut bilen så länge". Gör så, dvs jag går in i garaget, sätter mig i bilen och kör ut nerför backen. Först vid backens slut kommer jag på att jag glömt nåt. Gör en u-sväng och kör tillbaka. Där står en ytterligt förvånad dotter.
Jag har inte gått in i Facebookvärlden. Kommer inte att göra det heller. Detta är en anledning, om än en liten del i helheten.
"You've been tagged. You are supposed to write a note with the ABC's of YOU. At the end, choose 20 people to be tagged. If I tagged you, it's because I want to know more about you -- but not in a creepy stalker kind of way. (Well, maybe in a little bit of a creepy stalker kind of way.)"
Åh, jag hatar verkligen kedjebrev! Fick definitivt nog av dem redan i mellanstadiet. Hur kommer det sig att folk som levt ett halvt sekel fortfarande lyder uppmaningarna. Värst är de smöriga som lovar att "alla underbara intelligenta kvinnor" som skickar fanskapet vidare ska överösas av trevliga brev. Kommer inte att hända, eftersom det alltid finns surkärringar som jag som stoppar kedjan.
Fast så kan jag inte låta bli att fylla i utmaningen ändå...
A - Age: 41
B - Bed size: 140
C - Chore you hate: Jag hatar verkligen att diska. Jag hatar den fuktiga värmen. Jag hatar arbetsställningen som frestar på ländryggen. Jag hatar att det aldrig tar slut. Och jag hatar innerligt att bråka om vems tur det är.
D - Dog's name: Barndomens hund hette Akela, och var en hittehund korsning grönlandshund/Karelsk björnhund
E - Essential start your day item: Ta med mig morgontidningen in på dass. Jäkla tidningsbud att vara sen!
F - Favorite color: Svart och vitt, var för sig och ihop. Möbler, väggar, kläder.
G - Gold or Silver: Titan. Nickelöverkänslig.
H - Height: 161
I - Instruments you play(ed): I wish! eller jo, om man gräver i forntiden fanns det några lektioner Hej, sa Petronella med blockflöjten
J - Job title: Reporter & nyhetspresentatör
K - Kid(s): En dotter
L - Living arrangements: Hyresfyra i två plan med två uteplatser. Jag, dotter och dotters pojkvän.
M - Mom's name: Avslöjas inte
N - Nicknames: Avslöjas inte heller
O - Overnight hospital stay other than birth: Missfall för femton år sedan. Canceroperation för elva år sedan. Eller var det tolv? Edit: som femåring var jag inlagd en vecka (se x-rays) utan mamma & pappa. Som ett resultat är hatar jag provtagningar och övervägde allvarligt att avstå från canceroperationen (jag hinner se ungen börja skolan innan tumören blir för stor så jag kvävs...)
P - Pet Peeve: Kedjebrev. Telefonförsäljare. Mänskliga renar i trafiken.
Q - Quote from a movie: "Play it again, Sam". Ja, jag vet att han inte sa så. Just därför.
R - Right or left handed: Höger
S - Siblings: En halvbror
T - Time you wake up: Olika. Från morgonpassens kvart över fyra till somliga lediga helgers kvart över två.
U- Underwear: Innefattar sällan bh. Däremot går jag sällan commando.
V - Vegetable you dislike: Pumpa
W - Ways you run late: Fler sätt än jag trodde var möjligt. Tidsoptimism förstås. Glömde bort tiden i duschen och började göra inpackning för håret. Glömde bort mig vid tidningsläsandet och fastnade vid bra artikel. Händer iofs inte så ofta. Desto oftare slösar jag många minuter många dagar på att leta försvunna nycklar, kläder, matlådor, viktiga papper. Mår pyton och gråter färdigt först. Mår pyton och får rusa på dass. Glömmer bort vart jag är på väg och kör fel.
X-rays you've had: När jag var fem utreddes värk i leder, knän och höfter. Och så vred jag knät eller knäskålen ur led för sådär tio år sedan. Och igen några månader senare. Och igen. Fast de senare gångerna iddes jag inte be om utredning. Jag hade redan fått klart för mig att såvitt jag inte var basketspelare skulle de ändå inte laga trasiga korsband. Edit: lungröntgen efter dotterns födelse när jag skulle donera mjölk, och ett antal röntgenvarianter i samband med sköldkörtelcancern.
Y - Yummy food you make: Rätt mycket, om jag får slänga blygsamheten överbord. Jag gör en rökig bbq-sås som sparkar arsle. En yummy grillmarinad. En lasagne som övertygar till och med kocken från italienska krogen. Den inlagda enbärssillen.
Z - Zoo favorite: Jag fattar inte riktigt fascinationen för vare sig djurparker eller cirkus: Men hur kul är det att se en grupp sovande jakar i het sommarsol, en tiger som går runt, runt, i sin lilla bur, eller en elefant som både kan lyfta ett ben och snabeln på samma gång?
Jag är sjukt trött men uppe i varv efter två telefonsamtal som är rätt avgörande för min ekonomi och mitt välbefinnande de närmaste månaderna -- eller mer.
Först ringde handläggaren på Försäkringskassan. Jag träffade ju läkaren för att prata om min diabetes, hur jag mår och om jag klarar av att gå tillbaka till heltidsjobb. Enligt planen hos FK ska jag ju tillbaka till jobb inom året, och årsdagen för sjukskrivningen är 14/7. Sedan är sjukskrivningsperioden slut. Ska man få sjukpenning efter detta blir det att begära förlängd sjukskrivning och är inte alls säkert att man får. Nåväl, jag misstänkte att det skulle börja gruffas nu när sommaren närmar sig, att jag borde ha gått tillbaka på heltid före sommaren, för det är vad som skrevs i planen hos FK.
Anyway. Jag har kvinnan i telefonen dagen efter jag postat läkarintyget. Aj fan, tänkte jag, detta bådar inte gott. Jag fick i alla fall berätta hur jag har det och hur jag mår. Om nattsömnen som inte funkar. Om labiliteten. Att gråta okontrollerat så man nästan måste ringa chefen om att skicka in nån annan i studion för det går bara inte att sluta gråta. Om oron för dottern. Om socialtjänsten som fortfarande inte hört av sig om kontaktperson. Förvånat inser jag att handläggaren accepterar att jag fortfarande inte klarar heltidsjobb.
Så vad händer om jag känner att jag inte pallar att jobba heltid den 15:e juli heller?
-- Då behöver du ett läkarintyg.
Men det är inte stopp, kört, omöjligt, att få förlängd sjukpenning?
-- Det är det inte, det beror på hur du mår och din arbetsförmåga. Och så sänks ersättningen från 80 till 75 procent.
Phew # 1.
Medan vi pratat har mobiltelefonen ringt, så jag kollar: det är försäkringsbolaget. Snabba ryck. Igår var mattläggaren här, idag kom räkningen från hyresvärden som kräver mig på skadestånd för vattenskadan. Jag vill inte ens veta hur mycket pengar det handlar om. Så vill skaderegleraren veta mer om hur läckan uppstod, om det finns dokumenterat, fotograferat. Det är bostadsföretaget som måste visa att det är jag som är vållande till skadan.
Vad händer sedan?
-- Då betalar vi räkningen, minus självrisken och eventuellt åldersavdrag.
Phew # 2.
Jag är inte ens arg för att de ringde precis när jag höll på att somna.
En lång dag går mot sitt slut och i kväll kan jag faktiskt lägga huvudet på kudden och känna mig nöjd med dagen. Det blev en lång dag och mycket bättre än jag kunde föreställa mig i morse.
En timmes sömn, så iväg till flyget för transport till ännu en utbildningsdag. Lyckades sno åt mig en halvtimmes extra sömn på planet. Vaknade med värkande öron på väg ner. Gäspade så det knastrade i öronen. Pop! så var problemet löst. Åtminstone öronen. Fast nästa meddelande i högtalarsystemet jagade bort tröttheten för en stund.
"Vi har hamnat på terminal 2, och utanför planet finns bussar som transporterar er till terminal 4 där ni hämtar ert bagage"
Terminal 2? Bussar? Och vaddå "hamnat"? Körde piloten fel därute vid landningsbanan?
Glatt lämnar jag de andra hålögda norrlänningarna vid bagagebandet och kliver på tåget. Packar upp datorn och upptäcker att jag glömt strömsladden. Fan. Om inte huvudet satt fast i nacken skulle jag bergis glömma det också. Oväntat tidigt kommer jag fram till utbildningen - den här gången utan att gå vilse eller ta fel buss.
Utbildningsdagen är kul och inspirerande. Men herregud så trött man blir av att matas med intryck. Jag hinner med en timmes strövande på stan och fish & chips på London innan jag tar tåget tillbaka igen.
Det känns som om flygresan är dubbelt så lång på hemvägen. Av outgrundlig aledning har flygbolaget strukit min platsbokning och istället för behagliga andra raden hamnar jag på rad trettio mittemot pentryt och mitt i bullret. Läser lite blogg tills batteriet dör. Glider in och ut ur koma. Det är blåsigt ute och vid inflygningen kränger planet ordentligt och det blir lite studsigt innan vi stannar kvar på fast mark.
Den här gången får jag vänta vid bagagebandet i vad som känns som en halv evighet. Detta tänkte jag inte på när jag grabbade balsamflaskan hos frissan i PK-huset. Innan taxin svänger upp framför porten är jag så trött att jag mår illa.
Möts av dottern redan i dörren. Stora kramen.
"Ta av dig skorna! Jag har dammsugit hela lägenheten och mattan i köket är lagd. Kom in i köket, jag har en överraskning"
Jag älskar min unge över allt annat
Det finns ingen plats för gråt i mitt liv. Jag ställer mig i duschen på morgonen och försöker att inte tänka alls. På väg till jobbet åker jag slalom mellan radiokanalerna för att inte snubbla på något som gör ont. Om radiohuset är tänt när jag svänger in vet jag att jag kommer att klara ännu ett arbetspass. Men om det är mörkt. Tomt och tyst. Så mina ensamma steg hörs. Från studio till studio. Parketten. Linoleummattan. Tittar ännu en gång på klockan. Kommer inte kollegan snart? Med prat, tidningsprassel och kaffeautomatpys. Tar plats. Tränger undan.
Timmarna går. Ibland, rätt ofta numera faktiskt, känns det faktiskt som jag är på jobbet. Andra gånger kommer jag på mig med att inte alls vara där. Det är då jag är som mest sårbar. I morse rycktes jag hastigt ur min frånvaro. En låt jag inte hört på åratal. En låt från en annan tid. Ett annat liv. Långt före katastrofen. När hopp och framtidstro fanns. Jag klarade inte av att stå kvar. En och en halv minut kvar till sändning och jag klarar inte av att stå i studion. Tack gode gud för trafikrapporten som ger mig 50 sekunder att samla mig.
När jag äntligen lämnar radiohuset har jag jobbat, blivit utbildad, bokat Arlandaanslutning, skrivit reseräkning, kollat och skrivit ut schemat och plockat ut några exempel inför utbildningen i morgon. En sväng förbi ica och sedan hem till lunchmakande. Jag har precis slängt i mig maten och varvat ner inför eftermiddagsluren när mobilen ringer. Privat nummer.
"Hej, jag heter Johan och ringer från Divine".
"Men vad fan, nu blir jag riktigt irriterad. Jag sa redan förra gången nån ringde att ni inte får ringa min mobil, inte någons mobil, det strider mot branschreglerna. Stryk mig från listan och ring mig aldrig mer"
"Oj, ursäkta. Klick"
Det tog en stund innan jag varvade ner och kunde sova sedan. Vacklar upp två och en halv timma senare. Jippi. Tre och en halv timme på ett dygn. Matlagning igen.
Eller. Jag skulle ha lagat mat. Det går inte. Det kryper i benen. Kliar i ögonen. Stramar i bröstet. Rastlöst plockar jag omkring i köket och vardagsrummet. Zappar mellan kanalerna. Plockar undan disken från diskstället. Den långa cappucinoskeden får tårarna att svämma över. Den jag brukade ha i väskan när dottern var lill-liten. Som passade perfekt att servera barnmat direkt ur burken med. En annan tid.
Och nu får jag inte stopp på tårarna.
Först försöker jag gråta ut. Plockar fram minnet av liten lycklig familj på stan, som värmer barnmat på snabbmatshak. Gråter över den förlorade framtiden. Försöker sedan avleda. Sätter igång med matlagningen. Plockar dill. Skalar morötter. Sjuder fisken i dillbuljong. Gråter ännu mer. Höjer ljudet på tv:n och byter kanal. Fortsätter snörvla. Hungrig dotter hojtar "är inte maten klar snart". Fan. Kram. Det går fan inte att få stopp på gråten. Tills dottern säger "jag orkar fan inte vara ledsen ikväll", kramar till och går sedan.
Nä. Det finns inte plats för gråt i mitt liv.
Men jag går fan i bitar om jag ska hålla den inne mer.
Det finns ingenting i livet som flyter på lugnt och stilla nu. Det är ryckigt - full fart eller tvärnit. Glädjerus i magen eller kvävande ångestgråt. Jag går på högvarv och håller igång på två timmars sömn eller däckar mitt i ett sms. Som ett gammalt Nokiabatteri.
Två späckade dagar på jobbet innan vi rymde inför 18-årsdagen. Två dagar då jag försökte fungera som vanligt åtta-till-fem-folk. Reporter. Ringa politiker om det senaste utspelet inför Europaparlamentsvalet. Skaffa kommentar, vilket innebar intervjua lokal LRF-ordförande i en ladugård. Tillbaka till redaktionen. Slut reportertid, lämna materialet till nån annan. Dags att plocka fram pedagogiska förmågor och utbilda kollegor i senaste programuppgraderingarna. Rinse and repeat next day. Fast då blev jag inte slickad av en ko.
I parantes sagt - fan, fan och dubbelfan! Efter en vecka av växlande molnighet och temperaturer som närmar sig svensk sommar så öser regnet ner. Denna dag när vi tänkt ströva på stan, kolla på nån spelning, picknick i parken. Spöregn. Jävla k*k!
När vi på tisdagen skulle åka iväg till det fina hotellet var förstås ingenting klart. Jag skulle sluta på jobbet kvart i fem - jag tänker gå tidigare - hämta dottern från bup-samtal - slänga väskorna i bilen (ja, svärynglet också) och sen dra. Bilen skulle jag tanka på lunchen. Väskorna skulle packas kvällen innan.
Yeah right.
Lämnade jobbet klockan sex. Kom inte från stan förrän kvart över åtta - efter gräl, tårar, kramar och dålig snabbmat.
Och ungefär så fortsatte det på resan. Ena stunden spelade vi happy-happy-family, i nästa stund blev det överhettning och urladdning.
Vi hade bra stunder, då batterierna laddades. Som gemensamt generat garv när vi för andra gången misslyckades med att få hissen att åka dit vi ville utan istället fick se hissdörrarna öppnas mot en förvånad grupp italienska soldater "Scusi, wrong floor". Som födelsedagsfrukosten med den döda katten och poopy-björnen. Som middagen rakt ur en Monty Python-film - den medeltidsmörka krogen som vi knappt hann sätta foten i innan Marty Feldman-servitrisen två decimeter från svärynglets navel sneglade upp "har ni bokat?"
Vi hade crash-and-burn-stunder då vi bara önskade alla människor åt helvete så vi fick gråta ifred. Människor gick inte att önska bort. Så gråten kom först på hemmaplan.
Han skulle varit här.
Hur fan kunde han lämna sin dotter att bli vuxen utan honom?!
Äntligen har vi fått stänga av byggfläkten i köket, och klockan åtta i morse knackade hantverkarna på dörren. Nya fina socklar har byggts till köksskåpen (vita istf mörkbruna - tackar!), och nya vita golvlister har spikats mot väggen (högre, döljer fransig tapet där de gamla blöta listerna slets lös). Spisfläkten är ihopmonterad igen.
Men golvmattan är fortfarande inte lagd. Så vi rymmer. En 18-årsdag bland hantverkare önskar dottern inte. Vi tar in på hotell. Valde stad utifrån vilka hotell som är tillgängliga. Vi surfade runt i går kväll och kollade utbudet längs norrlandskusten. Hittade ett snyggt hotell med prisvärda deluxerum, 1.700 per rum och natt.
Fast när jag ringde i morse så sa kvinnan i bokningen 1.900 spänn. Va? Fast vi fick ju 1.700 när vi kollade i går kväll? Det ordnar vi, sa hon. Och gjorde just det. Tack, tack, tack!
Så när jag jobbat klart i morgon slänger vi övernattningsväskorna i bilen och drar ut på äventyr. Har inte en aning om vad vi ska göra i stan. Lite galna är vi väl som åker en massa mil bara för en natt på hotell... Men vi kommer att vakna i fina rum, och dottern får sovmorgon på sin 18-årsdag.
Det ska bli så himla skönt.
Och bäst av allt, under rymningsplanerandet har tanken på den första födelsedagen utan pappa inte dykt upp en enda gång.
Ett nytt liv utan honom måste formas. Jag gråter hellre i deluxerum än i vattenskadat kök.
Ibland öppnar sig minnets dammluckor och känslor, fragment av bilder, dofter, människor, väller över en. Som tidsmaskin fungerar maträtter och smaker, dofter och naturligtvis musik.
Mymlan har gjort en lista med sin barndoms musik, och jag nappar förstås på frågan Vilken är din barndoms musik?
Den första titeln jag kommer att tänka på är Den siste mohikanen. När jag var liten byttes godnattsagan emellanåt ut mot pappa & gitarr på sängkanten. (Planen att göra en Spotify-lista sprack redan här, den enda version som fanns var Lars Vegas trio... säga vad man vill men Little Gerhard & co är de ju inte). Naturligvis barnvisor som Blåsippor och alla barnsångerna av Gullan Bornemark, och föga anade jag att den populära Blinka lilla stjärna hade musik av Mozart.
Min barndom är full av sentimentala sånger, som Lasarettsvisan med den tårfyllda frågan får jag komma hem till mor. När lillan kom till jorden var så vacker att att man kunde få tårar i ögonen för mindre, och när farmor sjöng den för mig önskade jag så hjärtat värkte att jag kunde få ha min födelsedag i maj. Alla åren som hästtokig får symboliseras av temat till The adventures of Black Beauty, en bok- och tv-succé som det skulle dröja några år innan jag hade full behållning av, men tittade gjorde jag och älskade hästar gjorde jag fastän jag inte träffat nån.
Ett musikrelaterat minne är när moster kom och hälsa på. Jag var fem år, och vi gick på kiosken tillsammans. På väg tillbaka passerade vi en busskur, med affischplats. Och moster slet ner affishen, för det var hennes stora idol på bilden. Året var 1972, och Jag vill ha en egen måne gjorde succé. Det skulle dröja ännu ett år eller så innan jag fattade grejen med pop vs barnvisor, och då föredrog jag Abba. Det var hela grejen med hopprep framför spegeln...
Sen var det dags att försöka sig på att åstadkomma musik själv. Det fanns bara ett instrument. Blockflöjt. Alla slog upp notboken och klämde i Hej, sa Petronella. Det fanns visst andra instrumet där ute i den stora världen utanför byn, men de var utom räckhåll för de flesta av oss i byn. Köpa eget till musikskolans lektioner? Otänkbart.
En särskild minneslucka öppnas när jag hör Där björkarna susa. Här finns länken till de gamla läsarsångerna, via Barnatro till Ovan där och så är jag hemma hos farmor och farfar i den lilla byn några kilometer från Polcirkeln. Här hörde jag första gången skillingtryck som Lejontämjarens dotter, och farmor spelade cittra vilket jag var mycket imponerad av. Och så länken till folkmusiken och mostern som dansade gammeldans.
Här närmar vi oss också ett känsligt kapitel. Tre ackord på akustisk gitarr är shysst på fyraåringens sängkant. Pappa som spelar dragspel inför 12-åringens kompisar är extremt pinsamt. Jag hade nog önskat att farsan skulle vara lite coolare.
Musiken där hemma var ju långt ifrån bara den jag själv valde att lyssna på. Mammas och pappas musiksmak ljöd ju i alla rum som inte var enbart mina. Som barn tyckte jag det var väldigt exotiskt med musik från när och fjärran. Artister som Viktor Klimenko, Nana Mouskori, Demis Roussos och Boney M, låtar som Kalinka, Chanson d'amour och Una paloma blanca satte myror i huvudet på mig som inte kunde annat än mitt modersmål.
Den musik som nog hördes mest i huset var nog rock. Kungen förstås. Till min skam måste jag erkänna att jag föll för sentimentala Las Vegas-Elvis som In the ghetto och Are you lonesome tonight innan jag begrep mig på tidiga rocklåtarna som Jailhouse rock. Country var också stort i vårt hus, och störst av alla var Johnny Cash med San Quentin och Ghost riders in the sky. Jag minns att jag brukade bli förvånad när jag hälsade på hos klasskompisarna och musiken i deras hus var helt annorlunda. Jag som hade lite yngre föräldrar slapp jazzen. Det är först nu när jag som vuxen jämför min musiksmak och mina musikminnen med jämnåriga som jag riktigt fattar hur mycket det präglat mig/oss.
Jag märker att jag drar på det. Den musikstil som jag idag slår knut på mig för att slippa. En gång var det tvärtom. Musiken ljöd på hög volym medan det städades i barndomshuset, på parmiddagar och logdanser. Dansband. Ja, herregud, jag lyssnade också. Och behövde inte direkt mordhotas till det. Gud hjälpe mig, men jag gillade faktiskt Leende guldbruna ögon och Vindens melodi.
Sådär. Jag tänker inte nämna det mer. Om ni har något hjärta så gör inte ni det heller.