Klockan har passerat halv tre innan jag lommar iväg mot sovrummet med vattenglaset i ena handen och laptopen i den andra. Precis som nätterna innan är jag sjukt trött men kan inte komma i ro. Tankarna kastar sig från högt till lågt, över brådjup och till säker mark. Vad ska vi ha till middag? Hur gick det i löneförhandlingen? Kommer dottern att orka gå tillbaka till skolan över huvud taget? Fan vad illa du gjort oss, M. Undrar hur de mår, de andra, som inte lever mitt i sorgekaoset? Fan, måste diska innan jag lägger mig. Orkar inte. Måste sova nu så jag orkar med jobbet. Jävla försäkringskassan hur ska jag orka gå upp till heltid innan sommaren?
Nu bestämmer jag mig för att försöka stänga in tankarna, förinta tystnaden som ger dem så stort svängrum. Söker fram ungdomens gitarrhjälte i Spotify. Det blir en lång lista Rainbow. Eyes of the world får inleda. Släcker lampan och herregud vad det är skönt att lägga huvudet på det satinmjuka örngottet. Vänder på mig och kurar in mig i täcket. På några sekunder förflyttas jag till en annan tid. Tonåring. Alltid skulle musiken vara på. Tänk så jag skulle älskat datorer och spellistor. Slippa vakna när kassettspelaren slog ifrån med en smäll. M tyckte jag var knäpp som ville ha musik jämt. Tyckte det var svårt att somna till Nina Hagen. Accepterade Rainbow. Snart spelades musik i huset från morron till kväll. Och på natten ända tills kassettsidan var slut. Vi lagade mat till musik. Städade till musik. Somnade till musik. Och älskade till musik.
Jag vill sträcka mig och känna din hud. Låta handen glida längs din rygg. Dra dig till mig. Herregud vad jag saknar dig. Och din kropp. Aldrig mer får jag reta dig för den håriga ryggen. Borra in näsan i gropen vid nyckelbenet.
Snart överröstas musiken av mina snyftningar och hulkanden. Jag gråter över det liv som tog slut alldeles för tidigt. Jag gråter över ensamheten. Över meningslösheten. Förgängligheten.
Fjorton minuters liveversion av Catch the rainbow har sällan gjort så ont.
Jag gråter över förlorade chanser. Över alla frågor som aldrig får svar. Över skulden. Utsattheten. Över bråddjupet av smärta, rädsla, misstro och längtan som vi aldrig lyckades överbrygga även om vi de sista veckorna kunde känna varandras fingertoppar, nära, nära.
Richies fingrar på gitarren i de välbekanta ackorden får mig att krypa ihop i smärta. Jag har inte hört låten på åratal. Men hukar mig inför varje ton som för ett slag. Där hjärtat satt finns bara ett sår.
Jag har för länge sedan gett upp tankarna på en natts god sömn. Låter gråten riva i mitt bröst. Tills den långsamt börjar avta. You're tearin' out my heart. Knappt har sista tonen klingat ut innan världen abrupt tränger sig på.
Jävla Måns Zelmerlöv. Jag vill inte ha din jävla skiva. Reklamhelvete!
Fine. Nu är jag ledsen och förbannad.
Och ska upp ur sängen om tre timmar.
P.S ingen Spotify? På Youtube finns inte originalet men väl en cover om än med usel video.
Comments