Vissa dagar är helt hopplösa. Tårarna bränner bakom ögonlocken hela djävla tiden. Det behövs bara en melodislinga, en liten tanketråd, en bild, som snuddar vid förlusten så brister fördämningarna. Om det åtminstone lättade att gråta ut. Men det gör det inte.
Man blir bara tröttare. Och har ännu närmare till tårar efteråt.
Efter hockeygråten kom ville-verkligen-ha-en-positiv-dag-gråten. Favvoartistenlåten som råkade spelas på radio när vi åkte ut till havet och den strand som var den enda där han kände sig bekväm att vara. Våren-han-aldrig-får-uppleva-gråten.
Så bestämmer vi oss för att inte gråta mer, vi ska hyra film, handla lite livsnödvändigheter och sen hem och göra blåbärspaj. Videobutiken är stekhet. En skock ungar i spelrummet skriker och väsnas. Mitt huvud värker och jag svettas som en gris. Jag vill ut nu! annars klappar jag till en ungjävel eller två. Lyckas hålla mig i skinnet. Åker till stormarknaden. Drar några djupa andetag på parkeringen. Klar, frisk vårluft full av smältande snö och nyvaken skogsmull. En halvtimme kvar till stängningstid. Det går riktigt bra. Dottern finns med och det hjälper till att hålla grubbeltankar borta.
Tills de sista fyra minuterna.
Eric Clapton. Tears in heaven .
Väl hemma ställer sig dottern och diskar några kastruller. Tills det brister för henne också. Det där brukade ju pappa göra.
Ögonen svider och bränner av allt gråtande. Huvudet värker.
Jag är så djävla trött på det här.
Vi hade tänkt se The bucket list.
Tror inte att det är rätt dag. Vi tar nåt ofarligt. Som en film om tobakslobby, Thank you for smoking.
Nu orkar jag fan inte gråta mer.
Glömde jag skriva att jag har 39 graders feber i dag?
Comments