Nangijala

En blond liten kille skuttar förundrat fram bland blommande fruktträd och strålande sol. Där, bortom grenarna, vid den spegelblanka ån, sitter storebror som gått före. Återföreningen vi alla känner igen. Som rör något djupt inom oss. Det är klart att det vore himmelskt att återförenas med sina förlorade kära på det här viset. 

Tyvärr tror jag lika lite på Nangijala som på himlen. Jag tror inte att vi blir vare sig lintottar i Körsbärsdalen eller änglar i himlen.

Jag tror inte att jag kommer att få slänga mig runt halsen på M. Kyssa honom. Tala om hur mycket jag älskar honom. Ställa alla frågor. Se honom i ögonen och be om förlåtelse.

Döden är slutet. Här tar livet slut. Punkt.

Jag har inte alltid trott så. Jag trodde att det fanns en högre makt. En gud. Om än inte en vitskäggig gubbe på ett moln. Men en plan, en mening för vår existens. För mänskligheten och för mig, dig, M. Jag har mött döden förut. I vårdjobbet sett livet lämna människor. Sett det tomma skalet ligga kvar. Sett M:s mormor. Min mormor. Jag trodde att själen levde vidare. Återuppståndelse då själen förenas med den miraklöst reparerade kroppen har jag aldrig trott på. Men nån sorts existens. Frid. Möte mellan själar.

Den bilden har rivits i bitar. Det hände inte första natten, efter beskedet om M:s död. Inte en vecka senare när hans kropp hittades i älven. Men så snart vi började planera begravningen stod det klart.

Prata inte om att vi får alla svar i himlen. Vi tror inte på det. Prästen fick balansera för att göra begravningen till något vi alla kunde leva med. Vi visste att M hade en tro, därför var det självklart med en kristen begravning i kyrkan. Han trodde sådär hemmasnickrat nästankristet, på någon högre makt, någon existens efter döden. Men han var inte religiös, gick inte i kyrkan.

Vi hittade nån sorts balans. Prästen fick tala om hoppet, vi spelade mycket profan musik men också ett par psalmer.

Men aldrig kände jag M:s närvaro. Eller guds.

Och har inte gjort det senare heller.

Vid livskriser förr har jag kunnat vända mig till gud. Nu finns där inget utom tomhet. Inga svar. Ingen plan. Ingen mening.

Och alla jävla plattityder folk häver ur sig gör mig galen.

Den gud älskar dör ung. Guds vägar är outgrundliga. Vi har alla en uppgift i livet, och M har uppfyllt sin.

Jävla kvalificerat skitprat.

M har inte alls uppfyllt sin uppgift. Han var far. Man får fan inte lämna sin dotter. Och finns gud får h*n inte rycka ett barns trygghet ifrån det.

Det finns ingen medkännande förlåtande gud med en plan för oss alla. Om det trots allt skulle finnas någon sorts gudomlig makt är den cynisk, elak och kan dra åt helvete.

Men fan så jag saknar att kunna tala till M.