En bokmal anfaller

Nu är det kokta fläsket orökt

Lite sen på den här bollen, men skriver ändå. Ännu en gång slås på stora trumman för temat "maten som kan göra dig sjuk". Den här gången är det rök utan eld som är boven. SvD skriver Rökarom i mat kan skada hälsan.

Det handlar om rök som framställs till exempel genom att spån från hickory eller ek upphettas, koncentreras i en vätska vilken senare tillsätts i falukorvsmet, marinerar skinka, kassler och bacon.

Rökaromen kan innehålla potentiellt cancerframkallande polycykliska kolväten, PAH, precis som "naturligt" rökt eller grillad mat kan det. EU:s livsmedelsmyndighet konstaterar att det saknas kunskap om risker på lång sikt, och vill ha större säkerhetsmarginaler.

Jag måste erkänna att jag är förvånad över artikelns uppgifter att rökarom numera inte bara används i charkprodukter utan även i frukostflingor (?!), men resten kände jag till. Inte bara för att jag läst Den hemlige kocken utan också för att jag redan för ett decennium sedan tiggde en flaska rökarom från min kompis på charkuteriet. 

Oro i konsumenteleden

Naturligtvis reagerar läsare och konsumenter på de för många nya uppgifterna. Somliga intygar att de äter naturligt och tillsatsfritt sedan 70-talet, andra efterlyser enträget adressen till äkta rökt bacon, medan andra luttrat manar "Vi vet heller inte om vi kan få cancer av att äta morötter, dricka vatten och göra Pilates. Borde vi vara oroliga? Tänk själv, för guds skull!"

På bloggen Fahrenheit1961 efterlyses riktig rökt mat, sån man kan köpa i tyska specialaffärer, medan förskolekocken Jesper på Krubb funderar på att byta ut skinkan på barnens frukostmackor till kokt.

Jag hade först tänkt skriva en kommentar, men det blev så långt att jag postar här istället.

Proportioner, människor, proportioner

Smörgåsskinkan ger nog en väldigt liten andel av ungarnas totala intag av rökt/rökaromatiserad mat. Du får nog sluta med bra mycket mer än den "rökta" skinkan om du vill undvika rökaromen. Falukorv till exempel. Kassler. Bacon förstås.

Och vill du skydda ungarna från potentiellt cancerframkallande aromatiska kolväten så blir det förstås ingen grillad korv på utflykten. Frågan är om föräldrarna tar steget att avstå från såväl grillkarrén och vardagsfalun som den "rökta" smörgåsskinkan?

Själv väljer jag hellre skinka och falukorv från lokala charkuterier med riktig rök. För smakens skull. Men jag tror inte att det är nyttigare.

En larmande tid

Jag tror att det blir med rök/rökarom som med akrylamiden i bl a chips och pommes frites - tester och forskning lär visa vilken friterings- resp rökmetod som ger lägst risk för farliga ämnen att utvecklas.

Tills dess äter jag nog hellre basturökt falukorv än fläskkorv och white pudding. En ljum sommarkväll lever jag riktigt farligt och grillar till och med en bit kött och gör en ljuvlig bbq-sås - med hickory rökarom.

Och en sak är jag säker på, vare sig folk slutar äta rökt/rökaromatiserat eller inte, så kommer Livsmedelsverket att få skulden. Det får de alltid, vare sig de varnar eller inte.

Och en sak hoppas jag, att uppblossande debatter om matens farlighet och kvalitet ger ärligare, godare och hälsosammare mat!

Tårar från morgon till kväll

Vissa dagar är helt hopplösa. Tårarna bränner bakom ögonlocken hela djävla tiden. Det behövs bara en melodislinga, en liten tanketråd, en bild, som snuddar vid förlusten så brister fördämningarna. Om det åtminstone lättade att gråta ut. Men det gör det inte.

Man blir bara tröttare. Och har ännu närmare till tårar efteråt.

Efter hockeygråten kom ville-verkligen-ha-en-positiv-dag-gråten. Favvoartistenlåten som råkade spelas på radio när vi åkte ut till havet och den strand som var den enda där han kände sig bekväm att vara. Våren-han-aldrig-får-uppleva-gråten.

Så bestämmer vi oss för att inte gråta mer, vi ska hyra film, handla lite livsnödvändigheter och sen hem och göra blåbärspaj. Videobutiken är stekhet. En skock ungar i spelrummet skriker och väsnas. Mitt huvud värker och jag svettas som en gris. Jag vill ut nu! annars klappar jag till en ungjävel eller två. Lyckas hålla mig i skinnet. Åker till stormarknaden. Drar några djupa andetag på parkeringen. Klar, frisk vårluft full av smältande snö och nyvaken skogsmull. En halvtimme kvar till stängningstid. Det går riktigt bra. Dottern finns med och det hjälper till att hålla grubbeltankar borta.

Tills de sista fyra minuterna.

Eric Clapton. Tears in heaven .

Väl hemma ställer sig dottern och diskar några kastruller. Tills det brister för henne också. Det där brukade ju pappa göra.

Ögonen svider och bränner av allt gråtande. Huvudet värker.

Jag är så djävla trött på det här.

Vi hade tänkt se The bucket list.

Tror inte att det är rätt dag. Vi tar nåt ofarligt. Som en film om tobakslobby, Thank you for smoking.

Nu orkar jag fan inte gråta mer.

Glömde jag skriva att jag har 39 graders feber i dag?

Hockeyfåtöljen står tom

Alldeles nyss slog det mig: Jag har aldrig hört M sjunga. Visst, vi har suttit bland andra föräldrar och mumlat oss igenom Idas sommarvisa. Och visst har jag hört honom nynna med i nån rocklåt. Men inte sjunga. På riktigt. Med hela sin egen röst. Det slog mig när jag såg trailern för hockey-VM.

Jag brukar verkligen inte följa landslagen och mästerskapen. För det mesta tycker jag att sport är fånig. Men Hockey-VM fick en särställning.

För 18 år sedan tillbringade jag timmar, dagar och veckor med att iaktta min älskade make när han tittade på sitt älskade Hockey-VM. Varje match höll jag i hemlighet tummen och önskade att Sverige skulle förlora. Åk ut, åk ut! Inte kvartsfinal. Absolut inte semi! Ut, ut. Åk hem. I pauserna vände jag önskan inåt. Sneglade ner på den klotrunda magen och mumlade Stanna inne, stanna inne! Jag hade ju hört historierna om den blivande barnafadern som tillbringade sitt barns födelse framför dagrummets tv.

Vi hann. Bebben stannade inne tillräckligt länge för att jag skulle hinna se Mats Sundin trolla in mål efter mål och för blivande pappa att efter segerruset hinna lära sig lite Lamaze.   

Ett gemensamt minne av den typen man berättar för de numera vuxna kompisarna till 18-årsblivande Bebbe som omedelbart grips av lust att slå ihjäl pinsamt babblande förälder.

Men det kommer inte att hända.

Det slog mig dag att även om Sverige sopar banan/isen med resten av världen så kommer jag inte att få höra M sjunga nationalsången. Han kommer inte att sitta med fåtöljen tätt intill tv:n, framåtlutad för att se pucken på mållinjen. Han kommer inte att dunka den knutna näven i fotpallen när pucken var på fel sida. Han kommer inte att kväva en svavelosande ed när dottern är i närheten.

Hans röst har tystnat. För alltid.

Och jag vill aldrig mer titta på Hockey-VM.

Och var de tvungna att använda den här musiken?  

Inkorgen svarar

Hos Mymlan hittar jag en sms-utmaning jag inte kan låta bli att göra

Så här lyder den:
Bläddra igenom sms:en i inkorgen och räkna till tio, det sms du hamnar på ska du skriva in under frågan. Räkna om och skriv nästa sms under nästa fråga osv.

Så här svarar min inkorg:

1. Vad skulle du säga om din pojkvän var otrogen mot dig?
Vaken? Ring mig i så fall

2. Vad säger du alltid till din bästa kompis?
Arlanda-Cityterminalen TOR 1 st Flygbussarna

3. Vad är de första du säger när en kompis blir påkörd av en buss?
Grattis! Du smsar nu gratis till hela världen i 30 dagar!

4. Vilket sms blev du mest berörd av?
Kom just på. Filmerna, har vi ringt hemmakväll

5. Vad säger din mamma innan du går och lägger dig?
Jag och X åker nu. Jag orkar inte vänta längre. Vi äter på stan.

6. Vad skulle du skrika om du vann en miljon kronor?
Dags att ladda ditt kontantkort för att behålla ditt låga pris

7. Vad skulle du säga till Gud om du träffade honom?
Jag tar bussen och åker in till stan nu! Vi får messas under kvällen. Puss

8. Vad vill du höra mest av allt?
Jag lever, är hos X. Puss

9. Vad skulle du säga om du fick MVG i allt?
Mamma? Ont 

10. Din mest romantiska replik?
Japp vi kommer

11. Vad skulle du säga om du blev bestulen?
Hm okej... Var är min cykel då? Där eller stulen?

Sisådär... ibland ligger svaren lite för nära verkligheten för att det ska kännas riktigt bekvämt...

Hur svarar din inkorg?

Da shit

I ett par dagar har jag varit mer eller mindre immobiliserad. Jag skyller på Slavdrivaren. 

Och så på med magstödet och lyft högre. Ni vet att jag ser härifrån vilka som jobbar ordentligt och vilka som bara mesar på?

Tre nivåer sa jag, och nu är det dags att ge järnet! Ja ,ja, ja, ja kom igen de andra hinner ikapp.

Det var med lätta steg och en känsla av tillfredsställelse som jag lämnade träningsanläggningen. Morgonen efter? Not so much.

Att ens få ner foten på golvet.... tog emot.... aj.... ländryggen.... åh herregud, jag kan inte ens minnas när jag senast var så jäkla öm i ryggen att det gör ont att lyfta foten över en tröskel! Tar en värktablett. Parkerar i soffan med datorn. Första tabletten gör inte mycket nytta. Tar en till. Måste till däckfirman för däckskifte. Borde passa på att handla när jag ändå är ute. Förresten, den designern som formgav kundvagnen och butiksfrysen skulle jag vilja ha ett allvarligt snack med. Funkar säkert skitbra när kunden är 1,80 och ryggfrisk. Nu är inte jag vare sig det ena eller andra. Som tur är funkar det vanliga knepet. "Ursäkta, får jag låna dig en stund?" frågar man första bästa karl som är ett huvud högre än en själv. "Du ser ut att ha den där räckvidden jag saknar", säger man och pekar på sparrisen längst bak i botten av frysen.

Trots hjälpen är ryggen verkligen av när jag kommer hem igen. Borde dammsuga, packa väskan, diska, laga middag, packa in tvätten i skåpen. Först när jag långsamt, långsamt, sänkt mig på plats i soffan kommer jag ihåg.

Två panodil + en diklofenak. Hur kunde jag glömma? En timme senare börjar livsandarna vakna och jag kan faktiskt resa mig från soffan utan att se ut och känna mig som 85 år gammal. Jag vet inte vad det är med kombinationen panodil/alvedon/paracetamol och voltaren/diklofenak/eeze men dis is da shit!

När molvärken släpper sitt grepp om hjärnan inser jag förstås att den lamslagna ryggen inte alls är Slavdrivarens fel. Det var ju inte hon som sprätte mina fötter upp mot vattenytan. Och framför allt var det inte hon som låg på sofflocket i veckor innan träningspasset. Måste ta mig samman och återuppta rutinerna. Måndag, Onsdag, Fredag. Vecka ut och vecka in. En fika med polaren? Är det måndag? Då är det bara att packa träningsväskan. Polaren får hänga med om det ska bli nåt kaffe ihop. Typ så. Fast just den här måndagen kommer jag ju att åka till Huvudstaden på kurs. Och middag med morsan. Så synd att det inte blir nån träning ;)

Nå, ännu har ryggen inte återhämtat sig, och jag tar tacksamt lite genvägar till middagen. Det blir sjukt gott med färdiggrillade kycklingfiléer i nån sorts Texas barbecue-smak, stora Steakhouse fries, en klick färdig Dallassallad och en sked påssås av örtig modell. Kompletterat med hemkokt rökig bbq-sås, lite rödlök och några feferoni blir det gott som fan.

Hemmagjord BBQ-sås is Da shit!

Skulden

Som en sursnöad dunjacka ligger den där. På mina axlar.

Håller mig fångad.

Låser mig.

Tänker jag acceptera det?

frågar psykologen. 

En doft av Karibien

Magiskt.

Slutna ögon.

En sniff och en klunk.

Hett. Sött. Kryddigt.

Kakao. Rårörsocker. Vaniljstång. Kardemumma. Kanelstång. Muskotnöt. Salt.

En sniff.

Hundratals mil.

I tv:n kommenterar Kevin McCloud det spektakulära villabygget vid en konstgjord skotsk loch.

Men jag hör tunga droppar falla från kakaoträden ovanför våra huvuden och ner på redan våta gigantiska blad av monstera.

Tre och ett halvt år.

Ett annat liv.

Le Jardin Créole de la Guadeloupe

En plastmugg mörk kryddig chokladdryck.

En liten liten pusselbit i resan som förändrat mitt liv.

Nån dag ska jag berätta historien om Karibien.

 

Orkade inte dra igång externa hårddisken med Karibienbilderna, så jag lånade bilden här

Den som söker han finner

Eller inte.

Det senaste dygnet har besökare hittat till min blogg efter att ha sökt på

vad är trombosbenägenhet

samla ean koder

och

terroristens handbok

jojo.

Det var ingen som sökte på sorg och elände.

Nangijala

En blond liten kille skuttar förundrat fram bland blommande fruktträd och strålande sol. Där, bortom grenarna, vid den spegelblanka ån, sitter storebror som gått före. Återföreningen vi alla känner igen. Som rör något djupt inom oss. Det är klart att det vore himmelskt att återförenas med sina förlorade kära på det här viset. 

Tyvärr tror jag lika lite på Nangijala som på himlen. Jag tror inte att vi blir vare sig lintottar i Körsbärsdalen eller änglar i himlen.

Jag tror inte att jag kommer att få slänga mig runt halsen på M. Kyssa honom. Tala om hur mycket jag älskar honom. Ställa alla frågor. Se honom i ögonen och be om förlåtelse.

Döden är slutet. Här tar livet slut. Punkt.

Jag har inte alltid trott så. Jag trodde att det fanns en högre makt. En gud. Om än inte en vitskäggig gubbe på ett moln. Men en plan, en mening för vår existens. För mänskligheten och för mig, dig, M. Jag har mött döden förut. I vårdjobbet sett livet lämna människor. Sett det tomma skalet ligga kvar. Sett M:s mormor. Min mormor. Jag trodde att själen levde vidare. Återuppståndelse då själen förenas med den miraklöst reparerade kroppen har jag aldrig trott på. Men nån sorts existens. Frid. Möte mellan själar.

Den bilden har rivits i bitar. Det hände inte första natten, efter beskedet om M:s död. Inte en vecka senare när hans kropp hittades i älven. Men så snart vi började planera begravningen stod det klart.

Prata inte om att vi får alla svar i himlen. Vi tror inte på det. Prästen fick balansera för att göra begravningen till något vi alla kunde leva med. Vi visste att M hade en tro, därför var det självklart med en kristen begravning i kyrkan. Han trodde sådär hemmasnickrat nästankristet, på någon högre makt, någon existens efter döden. Men han var inte religiös, gick inte i kyrkan.

Vi hittade nån sorts balans. Prästen fick tala om hoppet, vi spelade mycket profan musik men också ett par psalmer.

Men aldrig kände jag M:s närvaro. Eller guds.

Och har inte gjort det senare heller.

Vid livskriser förr har jag kunnat vända mig till gud. Nu finns där inget utom tomhet. Inga svar. Ingen plan. Ingen mening.

Och alla jävla plattityder folk häver ur sig gör mig galen.

Den gud älskar dör ung. Guds vägar är outgrundliga. Vi har alla en uppgift i livet, och M har uppfyllt sin.

Jävla kvalificerat skitprat.

M har inte alls uppfyllt sin uppgift. Han var far. Man får fan inte lämna sin dotter. Och finns gud får h*n inte rycka ett barns trygghet ifrån det.

Det finns ingen medkännande förlåtande gud med en plan för oss alla. Om det trots allt skulle finnas någon sorts gudomlig makt är den cynisk, elak och kan dra åt helvete.

Men fan så jag saknar att kunna tala till M.

Tröstemat

Tänk så betydelsefull maten har blivit. De första veckorna orkade vi inte tänka på den över huvud taget. Ofta var klockan bortåt två, tre eller fyra på dagen innan nån av oss kom på att man borde få nåt i sig också. Ofta blev det en tallrik pasta eller pulvermos. Kanske öppnade vi en burk Bullens korv eller stekte några fiskpinnar till. Men det fanns dagar när det var överkurs.

Med pappa i huset ställdes mat på bordet. Riktig mat. Inget överdåd, ingen festmat, ingen långkok. Men riktig mat. Korvgryta. Som vi åt den hemma. Renskav med löksky och hemmagjord pärstamp.

Det var bitterljuvt. Minnen av barndomens kärnfamilj. Minnen av vår kärnfamilj. Vi aktade oss för att lämna M:s plats tom.

Att laga den riktiga maten, den som tillfredsställer både kropp och själ, är i sig tillfredsställande. Att använda händerna. Känna dofterna, smakerna. Mat är liv.

Men det kräver energi att åstadkomma de måltiderna. Att klara planera veckans matsedel, som jag gjort i så många år, är plötsligt ett helt företag. Att komma ihåg vad jag behöver köpa hem för att laga renskavsmåltiden. Att komma ihåg att få med sig sakerna från affären. Att över huvud taget planera in turen till stormarknaden. Att orka plocka ur diskmaskinen och stapla in de smuliga assietterna och kladdiga glasen innan det över huvud taget finns plats för att laga mat.

Att värma nåt fabrikslagat ur frysen är ett nederlag. Det ger bukfylla men ingen tillfredsställelse.

På nio månader har det blivit många fabriksmåltider. Det är trots allt bra att de finns. Många paket högrev, stek, laxsida har åkt in i frysen på sista bäst-före-dag när orken ännu inte infunnit sig.

På sistone har jag försökt ta mig samman till några få ljuspunkter. Inte en hel vecka med hemlagad mat, men åtminstone en lammstek på långfredag. Jag lade inte in sill till påskafton, och gjorde inte gravlaxsåsen själv. Men jag gjorde muskotdoftande egg nog på kvällen. I natt doftar köket av citron och lime. Jag lydde mitt eget råd och lagade äkta lemon curd. Version 2, men hälften citron, hälften lime.

Vad gör man annars en påskhelg i stan? Köper en ny gravlykta, och försöker göra graven fin. Drar bort vinterns grangrenar ur snön. Ställer ner en kruka rosmarin, och undrar hur länge det kommer att dröja innan snön smält bort.

Det har varit en helvetiskt lång vinter, och ännu är den inte över.