Alldeles nyss slog det mig: Jag har aldrig hört M sjunga. Visst, vi har suttit bland andra föräldrar och mumlat oss igenom Idas sommarvisa. Och visst har jag hört honom nynna med i nån rocklåt. Men inte sjunga. På riktigt. Med hela sin egen röst. Det slog mig när jag såg trailern för hockey-VM.
Jag brukar verkligen inte följa landslagen och mästerskapen. För det mesta tycker jag att sport är fånig. Men Hockey-VM fick en särställning. För 18 år sedan tillbringade jag timmar, dagar och veckor med att iaktta min älskade make när han tittade på sitt älskade Hockey-VM. Varje match höll jag i hemlighet tummen och önskade att Sverige skulle förlora. Åk ut, åk ut! Inte kvartsfinal. Absolut inte semi! Ut, ut. Åk hem. I pauserna vände jag önskan inåt. Sneglade ner på den klotrunda magen och mumlade Stanna inne, stanna inne! Jag hade ju hört historierna om den blivande barnafadern som tillbringade sitt barns födelse framför dagrummets tv. Vi hann. Bebben stannade inne tillräckligt länge för att jag skulle hinna se Mats Sundin trolla in mål efter mål och för blivande pappa att efter segerruset hinna lära sig lite Lamaze. Ett gemensamt minne av den typen man berättar för de numera vuxna kompisarna till 18-årsblivande Bebbe som omedelbart grips av lust att slå ihjäl pinsamt babblande förälder.
Men det kommer inte att hända.
Det slog mig dag att även om Sverige sopar banan/isen med resten av världen så kommer jag inte att få höra M sjunga nationalsången. Han kommer inte att sitta med fåtöljen tätt intill tv:n, framåtlutad för att se pucken på mållinjen. Han kommer inte att dunka den knutna näven i fotpallen när pucken var på fel sida. Han kommer inte att kväva en svavelosande ed när dottern är i närheten.
Hans röst har tystnat. För alltid.
Och jag vill aldrig mer titta på Hockey-VM.
Och var de tvungna att använda den här musiken?
Comments