Skulle du vilja ligga i sjukhuskorridoren med en ångest så stark att du inte kan hindra dig själv från att krypa ihop, dra upp knäna mot kroppen, armarna framför bröstet och magen, för att skydda veka livet. Skulle du vilja försöka sova i en säng mitt på golvet i en sal där alla ordinarie platser redan är upptagna. Skulle du kunna sova när en sömnlös kvinna vandrar förbi dig fram och tillbaka, fram och tillbaka, i en fåtölj längre bort i korridoren sitter en man som gråter nästan tyst, och från rummet intill dig vrålar en kvinna ilsket och skräckslaget medan personalens mumlande stiger och sjunker.
Du är trött in i märgen efter veckor av stigande oro och ångest, du har haft svårt att få klara vardagen, sovit bara några timmar per natt, och mat har det inte blivit mycket av. Morgonens pärs med fem timmar på akuten, och utfrågning av vikarierande underläkare sög den sista musten ur dig. Skulle du klara av att gå och lägga dig igen, efter att ännu en gång ha fått beskedet att nej, det finns ingen som har tid att lyssna på dig här. Vad skulle du tänka och känna om du visste att lokalen och personalen är dimensionerad för tretton patienter. Denna natt är ni tjugo. Nattens skuggor vandrar över väggen och äntligen avlöses nattpersonal av dagpersonal och så snart dagsköterskan är på plats på expeditionen går du dit och begär att bli utskriven.
Skulle du orka återvända, nästa dag när ångesten är starkare? Eller dagen efter, när mörka tankar raderar allt vad självkänsla heter och du tror det är bäst för alla om du inte finns kvar. Skulle du söka hjälp på avdelningen då? Hur skulle det kännas att få veta att en av de tjugo på avdelningen för tretton faktiskt inte var sjuk? Var det hon som vandrade så du inte kunde sova? Eller hon som vrålade så två personal blev kvar vid hennes sida?
Odell står för vad hon gjort
Sån tur då, att konstnärseleven själv står för det hon gjort. Anna Odell, elev vid Konstfack, ställde sig på Liljeholmsbron som en del i sitt examensarbete. Hon gav sken av att vara förvirrad, desperat och i stånd att ta sitt liv. Så småningom lyckades polis få med henne till psykakuten. Nu misstänks hon för flera brott: falskt alarm, våldsamt motstånd, ofredande samt oredligt förfarande.
Ur Dagens nyheter måndag 16:e mars:
"- Det är klart att jag blir lite orolig men jag känner mest att det ska bli intressant att se vad det är för substans i anklagelserna. Jag står fortfarande för det jag har gjort."
"Vad säger du till dem som tagit illa vid sig?
- Om det är människor som har en anhörig som kanske tagit livet av sig och därför tagit illa upp så är jag hemskt ledsen. Det är jäkligt synd att det här kom ut i media innan jag blev färdig, för jag tror inte att människor hade känt sig kränkta om de hade fått se verket först."
Hur många drar sig för vård?
Hon har ju verkligen inte begripit nånting. Jag är fan inte kränkt. Jag är så jävla förbannad att jag kan gå i bitar. Det handlar inte om kränkning eller inte. Det handlar om ifall hennes agerande gjort att någon som behövt vård inte fått det. Inte bara den dagen utan därefter.
Min älskade blev sjuk, ångestfylld och gled in i en psykos innan Odell iscensatte sitt projekt. Han vände sig till ett annat sjukhus. Men inte utan grundlig övertalning och skjuts. Att vända sig till psyket var förknippat med skam och skräck. Han fick sitta på akuten i fem timmar, och ligga i en korridor på en överbelagd avdelning. Han skrev ut sig och vägrade återvända. Några dagar senare tog han sitt liv.
Hur många människor såg Odells teater den där dagen i januari? Hur många väntade på St Görans psykakut? Var det någon av dem som, likt min M, som bestämde sig för att inte stanna i vården, inte söka vård, inte återvända? Hur mycket längre fick de vänta hjälp, för att en teaterspelande konstelev skulle slutföra sitt examensarbete först? Av dem som läst, hört och sett rapporteringen om hur eleven lyckades bli förd till psykakuten och tvångsmedicinerad - och hur många drar sig lite mer för att söka vård, eller övertyga en anhörig att söka vård?
Det är inte teater, folk dör verkligen
Det är tyvärr många som tar livet av sig. Ännu fler gör självmordsförsök. Eller har tankar och planer om det. Tänk på en kommun med sådär 100.000invånare, Lund till exempel. På ett år har 17 män och 7 kvinnor från kommunen tagit sitt liv. Varje dygn sker självmord i Sverige, en ofta använd siffra är var sjätte timme. Så ofta, i snitt, får ännu en familj veta att deras älskade make, son, bror, syster, mamma har tagit sitt liv.
Ändå talar vi inte om det. Ändå vet få vad man faktiskt kan och ska göra med en närstående, en arbetskamrat, eller en okänd medmänniska, som i tal eller handling visar att de inte orkar leva. Det finns många myter om självmord som hindrar oss från att ingripa på rätt sätt. Vi tror att den som talar om självmord egentligen inte vill ta livet av sig och inte kommer att göra det, och vi tror att den som har bestämt sig inte går att hindra.
Några veckor efter sitt iscensatta projektarbete efterlysteOdell de privatpersoner som fanns på bron när hon spelade psykotisk. I senare DN-artikel försäkrar hon att de hon haft kontakt med inte på något sätt kände sig kränkta.
Det spelar väl för fan ingen roll om de känner sig kränkta eller inte! Risken att just de ska råka stå på en bro där nån verkligen har tänkt hoppa är förmodligen väldigt liten. Men alla andra, som läst, hört, sett rapporteringen om det falska självmordsförsöket - hur kommer de att tänka när de eventuellt råkar stå på bron?
Och exakt hur tänker Odell "stå för det" när en medmänniskas tvekan att ingripa i något som kan vara ett konstprojekt blir en annan människas lidande och död?
