Mörkgröna dörrar i en korridor utan slut. Jag drar efter andan. Blundar ett ögonblick och försöker släppa ut ångesten i utandningen. Känner dottern stelna till vid min sida. Den militärgröna jackan försvinner nästan i ångestens gröna korridor. "Jag måste ut. Jag kan inte andas."
En tovig unge med våta kinder mot min axel. Vi har båda gruvat oss inför mötet med överläkaren som mötte vår M på avdelningen. Fast nu håller mötet på att gå i stöpet för vi orkar inte ens vara i lokalerna.
Läkaren ordnar en annan lokal, där vi tidigare mötte chefen som utreder fallet. Tänk att det känns lättare att sitta bakom fyra låsta dörrar där sjukhuset utreder och förvarar psykiskt sjuka brottslingar.
Läkaren ger ett öppet, sympatiskt intryck. Ändå hatar jag orden som jag vet kommer att bli de första. Jag hatar, hatar, hatar dem. Tomma, meningslösa ord. Ger inte mig någon lättnad. Köper möjligen frid för den som säger dem. Beklagar. Verkligen. Tragiskt. No shit, Sherlock. Vi lever, andas, sover, eller inte sover, äter, känner tragedin varje dag, varje timme. Ingens beklagande har gjort det ett dugg lättare. Kan vi bara komma till saken, orsaken att vi sitter här.
Mina första ord fastnar i halsen. Vredens kalla hand kramar åt kring halsen. Ilsket blinkar jag bort tårarna som skvallrar om smärtan. Måste orka. Börjar med att förklara varför vi ville möta läkaren. Att vi är så jävla förbannade, och ledsna, över hur vården inte tagit hand om vår M. "jag ska försöka att inte ta ut det på dig, men det är skitsvårt för jag är så jävla arg och ledsen, men jag vet att du är en av de få inom psykvården som M hade förtroende för".
Det blir en sorglig timme. Så mycket onödigt lidande. Så många tillfällen då M ramlar mellan stolarna, inte lyckas få träffa rätt person vid rätt tillfälle för att få den hjälp han behövde för att orka leva. En läkare väljer att från början inte överväga tvångsinskrivning och så blir skyddet av hans liv betydligt svagare. En annan läkare lyckas inte skapa förtroende och M ljuger och säger att han inte har självmordtankar. En överbelagd avdelning befolkad av utåtagerande och inåtvända patienter samtidigt, av utarbetad personal som är dimensionerad för avdelningens 13 ordinarie platser trots att där nu finns 20 patienter. Ett möte skjuts upp och läkarkontinuiteten bryts. En annan person gör bedömningen och plötsligt är M ute igen. En skötare som väljer att sköta samtalskontakten ensam utan att kontakta bakjouren. Tre timmar senare är M död.
Så meningslöst. Så ofattbart.
Mötet gick ändå bättre än jag befarat. Mest beroende på läkarens attityd. "Jag är beredd att ta den kritik jag förtjänar, och jag vill inte säga att vården är perfekt, långt ifrån". Det är svårt att vara förbannad på den som håller med. Jag är glad att hon inte skyllde på M "vi kan ju inte läsa tankar". Det kändes som om läkaren förstod att M hade mer att säga, och kanske skulle ha gjort det också om inte det förbannade mötet med samtalskontakten blivit så sent att hennes arbetstid tog slut och någon annan läkare hann skriva ut M.
Men vad fan säger man om en psykiatrisk vård som inte ens har psykologer att prata med ångestridna, levnadströtta, förvirrade, självmordsbenägna? Som använder de få psykologtimmarna till att utreda ADHD-fall istället för att rädda liv med att tala folk tillbaka från broräcket. Som nu erbjuder dottern och mig psykologstöd vid läkarsamtalet. Som betalat åtskilliga timmar privat psykologstöd åt oss båda. Men som inte hade en timme psykolog att avvara för M medan han ännu levde.
"Bejakar suicidtankar, har då tänkt att hoppa från en bro. Är rädd för vad han skulle kunna göra. Vill helst leva kvar, tänker på sin dotter" Ur M:s journal vid inskrivningen.
24 timmar senare: "inget suicidalt framkommer"
Fem dygn senare: M hoppar.
