En månad har gått sedan vårt liv raserades. Flytten som skulle bli starten på ett nytt liv blev istället slutet på ett annat. Min dotters far, min före detta man, tog sitt liv.
I våras bestämde min man och jag att vi skulle skiljas. Det var ett svårt beslut, men vi var överens, vi kunde inte fortsätta leva ihop. Jag skaffade ny lägenhet, 17-åriga dottern skulle bo växelvis hos oss.
Vid midsommar pratade även barnafadern om att flytta, närmare jobbet och kompisarna. Han såg framåt med förväntan, men han var också orolig över hur livet skulle bli. Och han var orolig över synen som blev allt sämre pga av obotlig ögonsjukdom.
När bodelningen började bli klar, flytten närmade sig, och han tog beslutet att ställa bort mopeden för synens skull, blev det för mycket för honom. Grubblerierna gick snabbt över till återkommande negativa tankar. Ofattbart snabbt slog ångesten sina klor i honom. Vi tog hjälp av familjeterapeut, som också rådde oss att kontakta psykiatrins mobila team.
Men trots samtalskontakter med teamet, ett par nätter på avdelningen, och trots många och långa samtal med familjen, så lyckades ingen av oss förstå hur snabbt han förlorade greppet om verkligheten.
Sent en fredag kväll i juli flydde han undan sina demoner. Han kastade sig ut från bron ner i älven. Han kunde inte simma. En vecka senare hittades hans kropp. Från kontakten med familjerådgivningen till självmordet - en vecka.
Orsaken till att jag berättar allt detta är det tabu som råder kring både psykisk sjukdom och kring självmord. Det förhindrade att min exmake sökte hjälp tidigare, och det försvårade för oss anhöriga att hjälpa - han var rädd att andra skulle få veta, och döma honom. Men det var också sjukdomens natur, att han blev rädd och misstänksam. Som person var han oerhört omtänksam och mån om att stötta den som hade det svårt. Gör det du också, ser du någon som mår dåligt - skaffa hjälp, kräv hjälp. Snabbt.
Så här berättade jag för mina arbetskamrater, i ett brev ett par dagar efter självmordet.
Den månad som gått har inte gjort det lättare att förstå det som hänt. Frågorna är många. Skuldkänslorna förlamande. Om jag ändå varit där, om jag ändå inte sagt så där. Jag borde ha sett, jag borde ha förstått. Vreden glöder. Hur fan kan han lämna sin dotter så här?! Varför sa han inte tidigare att han mådde dåligt? Sorgen är tung och meningslösheten utan gräns. Jag älskade honom men orkade inte med ett liv där vi ständigt tjafsade om småsaker, gjorde varandra illa. Han älskade mig men orkade inte bli besviken mer. Vi flyttade ihop som väldigt unga, vi behövde lära oss stå på egna ben, sa jag. Sedan, när vi gått igenom krisen, mognat, kanske vi gillar den människa som kommer ut på andra sidan, sa jag. När jag sluter ögonen ser jag honom, på knä vid bildörren den natten när jag flyttade. Flydde. Jag älskar dig, snälla gå inte, jag kan inte leva utan dig, sa han. Jag gick. Och en vecka senare var han död.
Jag vet. Intellektuellt vet jag. Varje människa har själv ansvar över sitt eget liv. Det var hans beslut att hoppa.
Men jag känner det som om jag skulle ryckt undan marken under hans fötter och tvingat honom upp på broräcket.
Idag (igår) har dottern och jag begravt honom. Dag och natt har vi lyssnat igenom musik, läst texter och funderat på vad vi ville säga vid begravningen. Det blev en fin begravning, med mycket musik, med personligt tal av prästen som vågade tala om ångesten och ensamheten.
När Metallicas The Unforgiven II spelades upp öppnades himlens portar och regnet störtade ner. Skuren blev intensiv men kort. När Stefan Sundströms Under isen (ligger himlen) tonade ut ruskade tallkronorna ner de sista dropparna. Det värmde att se kapellet så fullt av folk, och det blev en lång procession som ringlade ut på kyrkogården för att följa sin pappa, son, bror, vän och arbetskamrat till den sista vilan. Vi kryssade mellan vattenpölarna till den sista raden. Bröder, kusin och vänner sänkte ner kistan. Dottern gick fram och slängde i ett foto, pojkvännen en ros. Jag lade ner kransen och kramade den vita rosen i en darrande hand. Med bruten röst läste jag min sista hälsning
Det är ofattbart att jag står här och ska ta farväl av den man jag älskat sedan jag var 17 år.
Jag lånar orden av Astrid Lindgren, för ingen har som hon beskrivit sorgen, döden och livets obeveklighet. Som i Ronja Rövardotter, när Mattis sörjer sin gamle vän Skalle-Per.
Mattis gick storgråtande fram och tillbaka i stensalen och skrek:
”Han har funnits jämt! Och nu finns han inte!”
Om och om igen ropade han på samma vis:
”Han har funnits jämt! Och nu finns han inte!”
Då sa Lovis:
”Mattis, du vet att ingen får finnas jämt. Vi föds och vi dör, så har det ju alltid varit, vad jämrar du om”
”Men han fattas mej”, skrek Mattis. ”Han fattas mej så det skär i bröstet!”
”Vill du att jag ska hålla om dej ett slag”, frågade Lovis.
”Ja, gör det för all del”, skrek Mattis. ”Och du Ronja också!”
Sedan satt han lutad ömsom mot Lovis och ömsom mot Ronja och grät ut sin sorg över Skalle-Per som hade funnits jämt i hans liv och nu inte fanns mer.
Jag älskar dig, M.

Hemskt. Kan inte uttrycka det bättre än så. Måtte jag slippa förstå hur det måste kännas.
Posted by: Joshua_Tree | augusti 10, 2008 at 03:04 fm
Jag önskar inte min värste ovän detta.
Den första veckan, medan vi väntade på besked om kroppen skulle återfinnas i älven, var fruktansvärd.
Lokaltidningen har en PO/PON-anmälan att se fram emot, eftersom den publicerade uppgiften att kroppen hade hittats innan vi anhöriga fått beskedet av polisen.
Sjukvården ska också granskas. "Hör av dig vid tiotiden om du har svårt att sova" var psykiatriteamets avskedsord till min älskade, tolv timmar innan han tog livet av sig. Vi anhöriga förstod inte att han var i fara - men nog fan borde proffsen kunna ställa diagnosen?!
Förlusten är svår nog utan den extra ilskan och frustrationen.
Posted by: karibien | augusti 10, 2008 at 03:30 fm