Djupare

På något sätt måste jag ha trott de vänner, bekanta, experter, familjemedlemmar som sa att det vänder efter begravningen, det blir lättare. Det blir så fan heller. Sorgen har nått en helt ny nivå. Neråt. Dagen efter begravningen var verkligen dagen efter. Luften gick ur både mig och dottern. Den andra, tredje dagen var inte ett dugg lättare. Den andra dagen åkte vi till lägenheten för att börja plocka ihop prylarna. Något svårt rum, som sovrummet med alla kläder, ville jag inte börja med. Badrummet var nog inte så mycket enklare. Att plocka ner rakvattnet från hyllan skar i hjärtat. Hans doft. Aldrig mer kommer jag att känna hans doft. Aldrig mer borra in min näsa i hans halsgrop. I köket stod minnena på rad på hyllorna. Iron Maiden-muggen, som ungarna fick biljetterna till konsertresan i. Konserten där en plats på Stadions läktare gapade tom. Den tredje dagen, tisdagen, vaknade jag sju efter sådär fem timmars sömn. Kunde inte somna om. Åkte ut till graven och satt där och grät i en timme. Jag kan fortfarande inte riktigt fatta att det är mitt livs kärlek som ligger där i jorden. Min M. Sa till morsan sen att jag inte orkade sortera mer i lägenheten. Pratade med psykologen på eftermiddagen. Flera månader innan föreställde jag mig, var ju inställd på, att vi skulle leva isär men utan dörrar stängda. Att bara vi kom igenom krisen, hade utvecklats, mognat, så skulle vi mötas igen, och kanske gilla den människan vi växt till. Kanske kunna leva ihop igen. På något underligt sätt går jag omkring med den föreställningen fortfarande. När jag lyckas komma ihåg tvättiden, sköta disken, lösa något administrativt problem, så tänker jag, "det ska jag visa M att jag klarade". Och så finns han inte här. Inte nu, inte sen, aldrig. Det går inte att förstå. Jag vill inte förstå. Orkar inte. Nu har fyra timmar av denna fjärde dag gått, och jag känner mig inte på långa vägar redo att gå utanför dörren. Glasskiktet mellan overkligt och verkligt är så tunt. Om och om igen denna morgon slår ångesten hål på rutan. Upptäcker först nu, efter en månad i det nya köket, att jag av gammal vana sorterat in havregrynen bland frukostmaten, te, kaffe, oboy, istället för bland bakprylarna. Jag äter ju inte havregrynsgröt. Inte dottern eller hennes pojkvän heller. Och M kommer aldrig koka någon havregrynsgröt mer. Han kommer aldrig att bo här. Det spelar ingen roll hur bra, eller dåligt, jag klarar mig igenom den här separationen, det kommer aldrig att bli något lyckligt slut.

Aldrig mer ska jag få hålla hans hand.

Hur mår du?
Förjävligt.

Det blir bättre.
Hur fan vet du det?

Vad tänker du på?
Sorgen. Saknaden. Skulden.

Ta inte på dig skulden.
Den är ju min. Jag borde ha förstått. Jag skulle ha kunnat rädda honom. Han sa att han inte kunde leva utan mig, och jag gick. Skulden är min.

I dag fick jag ett stort A4-kuvert från Svenska Kyrkan. Gravbrev.

Nr xxxx inom xxxx kyrkogård
Gravplatsens storlek 200 x 250 cm. Plats för 1-6 kistor på enkelt/dubbelt gravdjup.

Så oerhört fruktansvärt att läsa svart på vitt att min älskade, mitt livs kärlek, numera ligger på 2,4 meters djup.

Hur stor är sorgen?
Gränslös.

Hur djup är förtvivlan?
2,4 meter.