En bokmal anfaller

Lifeblog-post

Över 300 kulturhändelser på ett dygn. Musik, teater, dans, utställningar, och ännu mer musik. Pop, rock, reggeae, gubbrock, rap, metal, hårdrock... Och vad trängs folk för att se? Di Leva. Suck. Jag tänker inte ens nämna dem som stannade hemma i tv-soffan en strålande vacker majkväll när hela stans kulturliv sjuder...

Teknikstress

Herregud, plötsligt känner jag mig som 73 år och fossilerad. Inte nog med att jag är en aning stressad över hur jag ska skrapa ihop pengar till att möblera en halv lägenhet och fylla den med liv och teknik - jag har ju inte en susnings koll på dagens teknik. Vaddå hdmi? Kan man inte få en vanlig hederlig 4:3-tv som låter gamla dokumentärer och tv-serier se ut som folk. Inte vill jag se kommissarie Morse uträckt över alla de 37 breda tummen så att knapparna nästan ryker.

Och ska det vara helt förbannade omöjligt att hitta en apparat som både har hd-inspelning och vhs-spelare för de gamla monty python-filmerna, otaliga avsnitt våra värsta år och förstås ungens första steg på köksgolvet...

Suck.

Medelålders är ordet.

Fan också!

Aldrig mer, sa jag ju.

Aldrig mer!

Orkar fan inte med ett enda jävla gräl till

Inget annat betyder nåt

Jag skaffade mig en blogg för att jag verkligen kände ett behov av att uttrycka mig. Dela mina tankar med andra. Fundera kring aktuella händelser. Debattera viktiga ämnen.

Så kom livet.

Och livet är lite för sårbart för att blogga om. I alla fall nu. Jag vill inte fläka ut mig känslomässigt. Och jag vill definivt inte lämna ut någon när eller kär.

Visst finns det massor av annat, viktigt, att blogga om. Englas begravning, den kollektiva sorgen och SVT:s version av populistisk service. Katastrofen i Burma, det mänskliga lidandet och hur statskicket avgörs människors överlevnad. Fildelning och upphovsrätt. Vilken betydelse det skulle ha om statsminister Reinfeldt skulle bojkotta OS-invigningen i Kina.

Men jag kan faktiskt inte uppamma tillräckligt med energi, tid, känslor, för att skriva nåt. Det finns så många andra som säger saker mycket bättre. Det finns så många andra saker jag behöver tänka på.

Har jag råd att beställa det där köksbordet? Hur många kastruller behövs för att laga mat till en person? Vem ska jag nu diskutera hockey-VM:s intrång i tv-tablån med? Vill jag alls ha någon tv i mitt nya liv? Jävlar glömde gå på ännu en intressant yrkesdebatt! Har fortfarande inte bokat ny tandläkartid. Borde jag ha blivit förbannat för att ungen gick på husockupation? Aldrig mer vill jag gräla, tjafsa, missförstå och bli missförstådd! Hur fan kan en plastbalja till spolarvätska kosta 3.000 spänn att byta ut?! Kommer jag att åldras ensam? Hur ska jag få A och B att göra sitt bästa på jobbet istället för att petimetertjafsa om precis allt? Kan man avtala om underhåll för den händelse att det växelvisa boendet inte blir precis 50/50? Hur kan jag vara den bästa förälder jag kan just nu?

Tyvärr. All världens programdirektörer, diktaturregeringar och Falkvingar. Den sistnämnda frågan är den största frågan av alla just nu. Jag har faktiskt inte tid med er andra.

Åter när tiden finnes.

/K